Församlingen mitt hem

Ibland hör jag att vi är duktiga som kommer iväg till kyrkan så mycket som vi gör. Att det är bra gjort att vi fortsätter vara med i en hemgrupp mitt i småbarnshetsen.

Men hallå! Det handlar 0% om duktighet. Församlingen är mitt hem! Vart skulle jag annars vara?

Det har bara funnits en period i mitt liv då jag inte gått i kyrkan särskilt regelbundet. Det var när vår kamp med att få barn var som svårast och jag undvek alla platser med mängder av småbarn. Jag förstår att man av olika anledningar ibland inte i orkar möta församlingen.

Men vi behöver varandra. Den lilla lågan i vårt bröst blir tunn och tom och tyst om den inte med regelbundenhet får sluta upp med andra. Jag älskar församlingen. För mig är den typ hela meningen med mitt liv. Att Guds rike ska få komma, redan här och nu. Ju mörkare omvärlden blir, desto klarare kommer ljuset att lysa – och desto mer behöver vi också varandra.

IMG_1836Det är en nåd att vi på varje plats vi flyttat hittat en kyrka att kalla vårt hem. MEN det är också ett beslut och en rad medvetna val från vår sida. Inte för att vi är duktiga, utan för att vi MÅSTE vara med i en församling för att kunna leva det liv vi vill leva.

Så därför, några handfasta råd för att hitta ett hem:

  • Du känner dig alltid som gäst och främling om du är någonstans sällan. Gå ofta. Testa att gå fem veckor i sträck och se om ditt förhållande till den lokala kyrkan förändras.
  • Tänk praktiskt. Om du har kyrkor att välja bland, välj den som funkar bäst för barnen. För oss har det blivit sådan skillnad sedan vi kom till Rimforsa av den enkla anledningen att lokalen ser annorlunda ut än i vår gamla kyrka. Här ligger söndagsskolerummet så nära gudstjänstrummet att barnen vågar vara där ensamma för de vet att de lätt hittar oss om de vill.
  • Sänk ambitionsnivån. Jag går inte till kyrkan för att höra en hel predikan eller vara med på en hel gudstjänst, när hände det sist liksom? Det är en puls i mitt liv och det är lika mycket värt att stå i fikarummet och prata med någon pappa som också jagar en ettåring under hela tiden vi är där.
  • Gå med i en hemgrupp. De senaste åren känner jag att det är nåd att människor vill vara med oss i en hemgrupp, för vardagskvällar är vi verkligen ”familjen-hej kom och hjälp mig”. Vi ses kl 17, äter kvällsmat, pratar vardagssnack och förhoppningsvis får vi till att be i fem minuter innan alla går hem vid sjutiden. Det är inte mycket. Det är rörigt och stökigt. Men det är ju livet och jag älskar att vi har den rytmen.

 

9 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *