Brunchen

Jag läste precis Mikaelas aka sockertoppars  inlägg på insta där hon beskrev hur de helt enkelt inte orkar träffa så mycket folk mitt i småbarnslivet. Då kände jag nästan att jag inte kunde göra det här inlägget. Men sen kom jag på. Igen. Och som Filippa var inne på igår – att vi ju alla är olika. Och att vi måste få tillåta oss vara det.

En sak som jag får massor av energi av (jag vet att det är lite ovanligt) – är att arrangera stora och bullriga bjudningar. Vi har ganska låga krav på städningen och perfektion. Och jag har inget emot att stå i köket och inte avsluta en fullständig mening medan folket är hos oss. Jag njuter liksom bara av känslan att människor har det bra och möter varandra. Och jag är dessutom så sjukt tacksam över vårt hus – där tjugo barn kan leka utan att det knappt märks.

Igår bjöd jag och Christian in ett stort gäng vänner på brunch. Bästa sättet att umgås under småbarnsåren, då barn verkar ha det gemensamt att de ofta är mer pigga och glada på morgonen än under resten av dagen.

IMG_2492

Knytkalas brunch. Minimal effort – maximal glädje!

IMG_2481

Pricken över i-et – himmabakade semlor <3

IMG_2496

Min bästa grej i världen. Hemmet fullt av folk.

IMG_2495

Ture avnjöt kladdkaka tillsammans med hans käresta Alice Lindblom (som han kallar henne).

IMG_2498

Och sen, helt färdig resten av dagen. Vi tog oss inte utanför dörren, trots att det snöade.

IMG_2508

Till kvällen fick det bli köpepizza och mello. Och jag blev helt pirrigt glad av att Sixten nu är tillräckligt stor för att uppskatta det och kunna vara uppe (även om han somnade efter tre låtar). Han njöt iallafall.

13 kommentarer

  1. Åh jag blir så GLAD att du skriver detta! Jag är faktiskt precis likadan, men så ofta man hör att det bästa viloläget är i ensamhet. Men det är ju faktiskt inte så för alla. Tack för detta! Nu ska jag i lugn och ro och glädje planera en födelsedagsfest 😉

  2. Återigen tack för denna fina förmiddag! Jag känner igen mig i glädjen i att ha hemmet fullt av folk, i livets alla olika skeenden. Kanske speciellt såhär i småbarnstiden. Sedan barnen kom har jag blivit bättre på att sänka kraven och välkomna vänner oavsett hur städat eller ostädat huset är, vilken befriande lärdom!

  3. Det är nog väldigt tungt för många att anordna något liknande som småbarnsmamma, men vilken gåva då att få komma hem till er och mötas! Vi är olika men med våra olikheter kan vi välsigna varandra! ❤

  4. Hehe, ja tänk så olika vi är skapta. För mig som inte kan hjälpa det utan bara måste ta analysen lite djupare, blir det så tydligt att vi inte talar om vad man har lust med/vill eller om vilka kravnivåer man har utan om olika personlighetstyper, där jag garanterat hamnar i fållan introvert och du som extrovert (nu har du förmodligen redan läst om det här men detta är en bra beskrivning: http://tothrive.se/skillnader-mellan-extroverta-och-introverta-manniskor/ )
    Det misstas ju så ofta att den ena skulle vara mindre social än den andra, vilket på många vis är felaktigt. För många med mig handlar det inte om att det inte är härligt med människor eller att jag inte klarar av lite stök och småkaos, jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket utrymme till att ladda batterierna (särskilt inte nu med tre små kids). En stor middag med en drös sköna människor, en fullsatt gudstjänslokal eller en fullspäckad jobbdag innebär så brutalt mycket energi för mig att jag just nu sållar. Och inte bjuder in lika ofta. Och en del av våra fantastiskt extroverta vänner tror att vi drar oss undan, fast vi bara försöker må bra (i ett samhälle som berömmer extroverta egenskaper mer än introverta, läs ex efterfrågade egenskaper i jobbannonser, idealet om att ha ett ”öppet hem” osv)
    Det här hade jag kunnat skriva kilometer om men jag nöjer mig med att avsluta med att shit vad härligt ni verkade ha på brunchen och de där semlorna såg sjukt goda ut!
    Kram/Mikaela aka Sugartops 🙂

    1. Åh tack Mikaela, jag uppskattar din analys – superintressant! Jag funderar mycket kring det här eftersom jag är så utpräglat extrovert (jag fylls på med energi av ett rum fullt av folk) och min man är introvert. Supersocial, ja, men samlar energi i ensamhet. Det finns så mycket missuppfattningar kring det här. Vi har hittat vägar – för att jag ska kunna göra sådana här grejer som brunchen (som christian absolut uppskattar och vill att vi gör) så behövde han få en fredagseftermiddag och kväll i fred. Det tog några år av skav i vår relation innan vi förstod det här och lärde oss att vi tankar energi på olika sätt. Jag uppskattar din raka stil och ser fram emot att läsa din bok den dag den kommer.

  5. Vi har också kommit på det här med brunch, eller gofrukostar och började starkt på min födelsedag i slutet av december. Hade en i lördags igen och det känns sjukt gött om det kan fortsätta ungefär med den regelbundenheten.
    Som du säger: barnen verkar på topp.
    Dessutom får (gör!) man ju så mycket godare frukost än om man åt själv (vi i allafall) samtidigt som det inte kräver så mycket av en som att bjuda på nån god mat. Frukt och något extra pålägg och fina servetter kryddar frukosten rätt så rejält tycker jag!
    Jag tycker också det är så himla roligt att samla folk i olika åldrar och som inte annars brukar sitta vid samma bord. Och här där vi bor är bjudkulturen inte så stark så jag vill lite lyfta den och visa på att man inte måste dammsuga (eller plocka undan dammsugaren) för att bjuda hem lite folk…

  6. Prick på! Jag längtar efter bullriga och stökiga bruncher med minsta möjliga krav på nivån. Vi har varit kassa pga av renovering men ser fram emot MER umgänge snart. Är svältfödd och vill ur bubblan. Kram Sophia

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *