Hur får vi barn som behåller tron genom livet?

Ett ytterst intressant ämne tycker jag just nu, därför kan det komma ett par inlägg i frågan. Jag är själv uppvuxen i en kristen familj, och självklart har det påverkat mitt val att förbli sådan. Men enligt forskning krävs tre faktorer för att behålla sin Gudstro. 1. Tillåtande familj, att alla frågor och funderingar är välkomna. 2. Umgänge med andra kristna i liknande ålder (gäller främst ungdomens tid), alltså en plats i kyrkan exempelvis där du får träffa likasinnade som bär på samma tro men också frågor som du. 3. Den svåraste och mest opåverkbara: Gudsupplevelsen.
Den är svår, även om den inte helt står utanför omgivningens makt. Vi kan ju till exempel anordna andakter på ungdomssamlingarna, få med barn och unga på gudstjänsterna, anordna läger, delta på hemgrupp/ungdomsgrupp och visa vägen för barnen hur vi själva får vår Gudsupplevelse.
Att jag tänker att mina barn ska växa upp i en trygg famn, är ett av mina viktgaste mål just nu. Men det gäller inte bara mig och Emanuel, vi hade aldrig kunnat omsluta våra barns frågor, tankar, intressen och funderingar själva. Vi har nära vänner, som också tror, vi har våra familjer nära, som också tror, och vi har alla liknande värderingar kring Gudslivet.
Tyvärr finns aldrig några garantier. Men visst kan vi påverka, till det bättre tänker jag! Det är ju precis samma som att vi påverkar våra barn med allt annat i vardagslivet. Älskar vi tacos, ja då bjuds det en himla massa. Är vi vegetarianer, ja då lär de sig äta veggo-mat. Älskar vi fotboll, då präglar vi barnen att också älska fotboll.
Sedan vet vi aldrig om barnen uppskattar fotboll, tacos och veggo-mat lika mycket som vi själva. Men när det kommer till tron, då tänker jag i alla fall göra mitt yttersta för att visa det speciella, svåra, viktiga och kärleksfulla som det är för mig att tro.
Min tro på Jesus är mitt viktigaste, självklart kommer jag spegla det. Sedan återstår, tjaa, ungefär livet själv, att berätta hur det gick. Den som lever får se, helt enkelt.

8 kommentarer

  1. Det är superspännande!
    Jag läste om en studie som handlade om ifall unga vuxna hade en positiv eller negativ bild kring sina föräldrars kristna tro. Det handlade alltså inte om ifall de själva behöll tron, men vi vill ju inte forma en negativ bild av tron iaf! Hursomhelst var det viktiga 1. Att föräldrarna uppfattades som äkta och genuina i sin egen tro och 2. Att det fanns frivillighet kring tron i familjen

    Jag har tagit fasta på det, att vara mån om min egen tro och låta den synas i familjen och att aldrig vara orolig för mina barns tro så att jag på något sätt skulle förmedla stress till dem kring deras frågor och tvivel eller vilja tvinga på dem någonting. Nu har vår äldsta dotter döpt sig och ”bestämt sig för att tro resten av sitt liv”, och det var väldigt efterlängtat (av henne) innan det väl blev av. Men när hon var yngre var det tvivel då och då. Jag tror jag förmedlade till henne att tvivel var verkligen inget att oroa sig för, och att Gud älskade henne ändå. På något sätt hade jag själv hittat en sån trygghet i att det enda som är viktigt är att leva i de där två punkterna ovan. Sen har vi sagt åt henne att ”prata med Jesus” när hon t ex har svårt att somna eller är ledsen och det inte gått över då vi tröstat och bett för henne, eller när hon vill ha något som vi inte kan fixa. Det är så bra egentligen – för vi räcker ju faktiskt inte till för våra barn alltid, men Jesus räcker till. Så jag tror det är så bra ibland att visa på att nu får du ta det här med Jesus istället för med mig. Han är liksom större och bättre än mig. Om vi visar det kanske de kommer ihåg det igenom livet, att det bara är Jesus som håller igenom allt, och att man får gå till honom när det är tufft. 🙂 Supermysigt att stänga dörren och höra henne prata med Jesus faktiskt, hihi.

    1. Amen så himla härligt att läsa! Tror precis som du säger att det måste finnas frivillighet hemma och öppenhet för vad som händer, inget dömande osv.
      Så härligt det där!

  2. Lite avsides ämnet men jag fastnar vid punkt 3, Guds-upplevelsen. Jag är uppvuxen i en familj där jag fått en barnatro men vi har inte gått i kyrkan regelbundet eller så. Sedan jag flyttade hemifrån har jag gått oftare och försöker göra det till en vana att gå på gudstjänst.
    För några år sedan var jag på en ekumenisk Taize-dag där en av punkterna var att prata om tro med varandra och jag får frågan om vilken händelse som gjort att jag var troende. När jag svarar att jag inte haft någon sådan upplevelse som de andra beskrev, när allt blev tydligt/Gud talade till dem etc, var det nästan som att jag var konstig som ändå var där (förmodligen bara min tolkning av dras reaktion).
    Jag tänker att det är viktigt att ungdomar som är som jag, tvivlande titt som tätt men vill tro ändå, får höra att man får vara med ändå. Att den där upplevelsen inte är en förutsättning, att man får tro så gott man kan så kanske den kommer så småningom (det är åtminstone min förhoppning).
    Tack för en fin blogg, kram

    1. Amen nej! Så trist! Jag tror det där är sådant typiskt fenomen just i ungdomssammanhang. Jag vet att vi pratade om sånt här för något tag sedan i vår hemgrupp, där många är rätt unga, men att det var sådan befrielse att få säga att ”näe, jag vet inte, jag bara tror eller är här liksom”. Inga spektakulära Guds-upplevelser så.
      Sedan tror jag själva forskningen handlar om att man möter Gud på NÅGOT sätt, alltså det kan vara genom att människor säger något i rätt tid, eller någon gör något för en i rätt tid osv. Eller, förstår du vad jag menar? Inte att man får värsta halleluja-momenten och bara blir megafrälst 🙂 Fast jo, den biten kanske också är viktig, för vissa…
      Oj ja, det finns mkt att säga i ämnet!
      Men himla tråkigt att du fick, eller upplevde, sådana blickar. Det är det vi kristna många gånger är sämst på, att välkomna och omfamna alla möjliga slag.
      Heja dig för att du fortsätter ändå! Och härligt att du hänger här också 🙂
      Kram Filippa

  3. Vad glad jag blir att du skriver om detta superviktiga ämne! Tack!
    Vill gärna höra mer, och kanske lite praktiskt hur ni gör i er familj för att leva ut tron i vardagen med barnen.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *