Mitt hem, min församling

Jag fortsätter på tema tro i mina inlägg för jag har fått sådan nöd att prata om det här. Och idag vill jag skriva lite om mitt andra hem – min församling.
Jag är uppvuxen här skulle jag vilja säga. För ungefär 21 (!) år sedan berättade mina föräldrar att vi skulle flytta till Skåne, från den lilla by som ligger två mil utanför Linköping. Jag grät. Min storebror grät. Lillebror var så liten så han fattade ingenting. Jag var arg, ledsen och besviken, men mina föräldrar var övertygade om att Gud talat till dem och lett dem till Skåne.
Inte nog med att det blev Skåne, Sveriges mest sekulariserade plats, det blev Landskrona. En håla mellan de två finstäderna Lund och Helsingborg. För långt bort ifrån storstan Malmö och bara helt fel.
Tänkte jag då, såklart. Jag var 10 år och visste väl inte så mycket om geografin i området men jag visste att jag var arg på Gud. Och på mamma och pappa. De ryckte upp mig från min trygga kompissfär, min fotbollsträning, min barnkör, mina släktingar till… ja, det enda vi verkligen fick var en ny familj, en ganska liten vid den tiden, men en familj som burit och peppat och funnits där i precis 20,5 år.
Det är min församling det. Den plats jag får vara precis som jag är. Den plats jag alltid fått vara och se ut och uttrycka mig – precis som jag är.
Mina idéer har alltid varit välkomna, mina konstiga funderingar har fått utrymme, mina genomföranden och även mina anklagelser, tvivel och bitterhet.
Men att sätta sig själv så nära andra människor, och låta sig påverkas, det har både sina med- och motgångar, såklart. Precis som i en vanlig familj. I en familj där alla utspel är tillåtna, där det är tillåtet att klaga och sura när vi är trötta, där det är tillåtet att vara ledsen för en liten skitsak och där det är tillåtet att glädjas över sina framgångar utan att se avundsjuka, till exempel.
Jag älskar att få vara en del av just min församling, Livsglädje Landskrona. Vi som tillsammans får se andra människor komma till tro, andra människor växa och utvecklas, utmanas, men också kämpa i kamper vi inte kan förstå, be för varandra i strider vi inte kan göra något åt. Vi får stötta varandra i det som är tufft, vi får hålla varandra i händerna när det inte går som vi trodde.
Men tack och lov får vi också inspireras av David, som med enbart Guds hjälp kunde slå ner jätten Goliat. En berättelse i Bibeln som är så extremt enkel, men så otroligt tydlig i vår tid. Vi klarar inte det själva, men Gud är vid vår sida.

Har du inte hittat din församling än så uppmuntrar jag dig att söka dig till en. Det finns en plats för alla och det är så himla fint.

/Filippa

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *