Barnuppfostran…

Det är få ord i mitt vokabulär som så fundamentalt ändrat betydelse efter att jag blev förälder, som ordet uppfostran. Det jag tänkte kring ordet uppfostran före jag fick barn, inser jag såhär i efterhand mer appellerar på djuruppfostran. Lydnad, uthållighet, konsekvent. Ja jag visste hur jag skulle ha det. Då.

Så kom de där barnen. Världens största gåva! Och döm om min förvåning – de var människor! Det vill säga.. de är olika, de är mångsidiga, de har olika känslolägen, är i behov av olika saker.

Jag fick nog en ganska stor chock faktiskt, när första sonen kom. Vi är inte alls samma skrot och korn. Och det som får mig att lyssna, följa och bli medgörlig är inte alls samma saker som får honom att göra rätt. Jag förstod mig liksom inte på hur han fungerade. När det började bli dags för uppfostran i sådär 1,5 års åldern och jag började använda mig av mitt tänk om att vara konsekvent och pränta in vad som gällde i honom så ledde det enbart till massor av oss två stångandes blodiga (obs! bildligt talat!). Envishet skulle aldrig få honom att lära sig göra rätt.

Någonstans fick jag lägga ner allt jag tänkt om barnuppfostran och börja om från början. Jag gissar att det är så för många. De här små individerna går inte att stöpa i mall. De har ju redan sina personligheter. De är redan envisa, lättövertalade, tävlingsinriktade eller lättdistraherade. För mig handlade mycket om att lära mig förstå Sixten. Christian har hjälpt mig mycket, de är samma skrot och korn kan man lugnt säga. Sixten är intellektuell och tänkande. Han måste förstå varför han ska göra något för att göra det. Han skulle aldrig göra något för sakens skull. Som tur är kom även Ture. Så att jag fick se att barn faktiskt är olika. Att de även kan vara lika mitt sätt att fungera. För där är det ombytta roller. Vi exploderar och känner ihop.

Uppfostran handlar så mycket om att lyssna in behov. Känna in sinnesstämningar. Försöka förstå sig på. Varför gör de som de gör? Varför blir de arga just då? Varför vägrar de det där? Ofta, ofta finns det ju logiska förklaringar. Eller ologiska, som tigrar i garderoben. Våra tre barn är fullständigt olika. De har olika förhållningssätt till regler. De är olika känsliga för om vi blir arga. Uppfostran av tre barn blir ju därför totalt olika processer, även om det är samma regler och förhållningssätt som är målet.

Jag och Christian börjar återfå lite krafter efter första året med tre barn, flytt och nytt jobb och allt som hänt. Våra äldsta barn närmar sig 4 och 5,5 och jag inser att vi kommit in i en ny uppfostringsfas. Från att allt bara varit att släcka bränder har vi nu möjlighet att vara lite mer strategiska. Vi har börjat ta tag i saker som vi vill ändra på. I årsskiftet var det så mycket slag och sparkar mellan grabbarna och vi kände oss tvungna att göra något åt det. Vi testade ett belöningssystem där stjärnor delades ut vid tidpunkter då det varit bra och slagfri lek. Efter ett visst antal stjärnor blev det ett besök på Leos lekland. Det sjuka var att det VERKLIGEN fungerade. Deras mönster bröts och nu, två månader senare, håller det fortfarande i sig.

Kanske var det bara tur. Eller så fungerar denna typ av system för våra pojkar, just nu. Så vi rider på vågen. I helgen blev jag trött på alla ”blä, äckligt, usch” vid matbordet och nu kör vi en matutmaning. Ska bli väldigt spännande att se om även detta ger effekt.

IMG_2777

Och jag vet egentligen inte om detta är något jag rekommenderar, det har funkat på våra pojkar just nu och därför kör vi på det. Men nu är jag sjukt nyfiken. Hur ser ni på barnuppfostran? Blev ni också chockade när bilden krockade med verkligheten? Har ni något genomtänkt tänk, eller kör ni bara? Har ni några feta tips?

 

10 kommentarer

  1. Åh, vad intressant och vad bra inlägg! Chocken kom nog lite senare för mig eftersom jag och första barnet nog är mer lika än du beskriver dig och förstfödda. 🙂 Men jag minns aha-upplevelsen då vi insåg att anledningen till varför vår 1,5 åring fick såna otroliga utbrott appropå ”ingenting” hade att göra med att vi utan att veta om det rubbade hennes otroligt organiserade cirklar när vi gick in i ett rum eller lyfte upp en sak eller avbröt henne – hon hade ju en välstrukturerad tanke med något av det vi uppenbarligen störde.

    Jag känner att jag fortfarande lär mig massor, om henne, om uppfostran, om relationer. Det kommer väl säkert fortsätta så hela livet…

    1. Javisst är det spännande! Idag när jag var på vår gemensamma förskola för att skola in Bosse så betraktade jag er fina tvåa och tanken flög faktiskt genom mitt huvud – det måste vara mycket pappa i henne =)

  2. Vilket härligt inlägg! 🙂 vi körde med belöning med guldstjärnor och glitterstjärnor som hjälp för Knut att gå på toaletten. Guldstjärna för kiss och glitter för bajs. I början guldstjärna bara för att sitta och försöka. Det funkade också VÄLDIGT bra! Vi körde det en liten period också för att klä på sig på morgonen utan bråk. Gick också bra men gjorde ny lapp varje dag för Knut ville ta med sig lappen och visa på förskolan varje dag. 🙂
    Det finns studier som visar att tävlingsmoment och belöningar är bra för att göra pojkar motiverade. Haha, väldigt många gånger har vi fått Knut att göra något genom att säga att vi kommer hinna före – till toaletten, sängen, förskolan, matbordet osv. Då springer han för att komma först. Kan ju bli känsligt när flera barn tävlar men en förälder kan ju ta på sig förlorarplatsen. Rut motiveras av det ibland men inte lika ofta som Knut. Hon är verkligen ingen tävlingsmänniska och hon vill gärna att alla ska få vinna nån gång så hon förlorar medvetet för att ingen ska vara ledsen. ❤

    1. Ja det är liksom lite komplex det där med tävling, blir lätt att det blir mycket konkurrens. Jag försöker, som du skriver, att lägga upp det så att det inte är tävling mot varandra utan med varandra för att nå ett mål. Men det är lätt att det kantrar ibland. Tack för dina reflektioner!

  3. Bra tankar!! Vår son avskyr tävlingsmoment och blir snabbt arg och besviken över sitt misslyckande. När saker är helt vanliga och värderingsneutrala eller ännu hellre bara roliga och busiga då blir han sitt bästa jag. Känner han krav , jämförelser och press blir han väldigt obenägen att göra något alls. Belöning fungerar aldrig på honom. Vi gjorde uppgfitslistor till barnen där varje utförd syssla gav 2 kr i veckan. De första veckorna var detta ingen hit alls för honom men gick utmärkt för storasyster. Men nu när de tycks ha blivit neutrala uppgifter går det alldeles galant för honom.

  4. Inspirerande! Jag är alldeles för trött för att kommentera mer utförligt än så nu, däremot är jag väldigt nyfiken på fortsättningen av vinsten: med valfri vadå?

    1. valfri rätt och efterrätt =) Tyckte det var roligt att ge barnen mat som pris i en matutmaning. Vila på Linda, när du får chansen…

  5. Ja hjälp, mycket bra delande här både i inlägget och i kommentarer! Vår första har vi stångats mycket med också. Man inser det otroliga i hur mycket som är färdigt i deras karaktär redan när de föds. Och att det handlar så mycket om att lära känna. Jag fastnade i uppgivna perioder i känslan av att ”jag känner inte honom, jag vet inte hur jag ska hantera honom”. Och det är ju såklart en skitjobbig känsla att ha som förälder. Men det hade inte så mycket med honom att göra egentligen, fick jag inse, utan snarare om kraven på mig själv att ”leverera” en unge som inte bryter ihop hysteriskt med jämna mellanrum. Jag känner ju honom, bättre än någon annan. Det fick jag säga till mig själv. Men jag kan inte, och ska inte kontrollera honom.

  6. Så bra! Jag uppskattar verkligen sättet du skriver på och önskar verkligen att dela sådana här tankar med andra mammor oftare, för det finns ju inga färdiga lösningar och det handlar så mycket, som du skriver, om att lära känna sitt barn. Och om den processen. Krävande och väldigt spännande. Man lär ju dessutom känna sig själv väldigt mycket!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *