Hemgruppens lov (obs. Långt!)

Jag minns att jag under perioder varit lite besviken på hela grejen. Meh! Ska vi bara sitta och fika liksom? Jag vill ju se människor komma till tro, upptäcka gåvor, praktisera min tro. Jag är en sån som alltid vill se mer.  Förra torsdagen satt jag hemma i några vänners soffa och vi bad en snabb men innerlig bön, innan Daniel tiger skulle ta slut och jag kände mig… förundrad och tacksam. Tänk! Vi har bara bott här i ett drygt halvt år och ändå får vi vara inneslutna i gemenskap där vi delar tro och liv med varandra. Sixten satt vid kvällsmaten och hade världens längsta samtal med Kerstins mamma om vilka djur de skulle få möta på sin kommande Malawi-resa. Och det kändes gott i hela kroppen. Det här, det vill jag ge honom. Andra vuxna som lyssnar uppmärksamt på reflektioner om Afrikas djur, en helt vanlig torsdags kväll.

Hemgruppen (husgruppen, bönegruppen, husförsamlingen osv) vilken grej! Under hela mitt vuxna liv har jag vart jag än bott alltid varit en del av en hemgrupp. Och nu med femton års perspektiv börjar jag kunna se: wow, vad det har burit! Att alltid ha omgett sig av människor (ibland helt nya, ibland gamla djupa relationer) och delat vardagen och tron med varandra. Så mycket glädje och sorg det varit. Så många tackböner för pojkvänner som dykt upp, barn som kommit, jobb som fåtts. Men också så många suckar över sjukdom och död, uteblivna graviditeter och relationer som inte orkat fortsätta. Ibland har det känts segt och kanske långt från idealbilden av det kristna livet. Men samtidigt, så dyrbart och vackert. Att höra ihop, att vara trogna varandra, att stå kvar.

För många (inklusive mig!) har utmaningen kring att vara en trogen medlem i en hemgrupp blivit större i takt med att barnen kommit och blivit fler. Hur orkar man liksom? Vardagen är svårpusslad som den är.

Jag tror att en anledning till att det varit helt oförhandlingsbart för både mig och Christian att alltid prioritera hemgruppen är att vi så tidigt i vår relation drabbades av en situation där vi såg styrkan i att vara en del av en liten bönegemenskap. 2007 insjuknade jag i en auto-immun sjukdom (du kan läsa mer om det här) och under de åren som följde så tror jag vi hade varit körda utan vår hemgrupp. Deras böner bar oss, deras besök gjorde våra dagar möjliga att överleva, fikorna de bjöd på lyfte vår blick från vår egen brottningskamp.

Jag upplever det som att många småbarnsföräldrar är ganska ensamma. En del får kanske en social skjuts där i början under bebistiden genom föräldragrupper och öppna förskola. Men sedan, när kvällarna blir helt låsta och en måste hitta nya sätt att umgås med sina vänner på. Några kanske är i samma fas och de kanske man kan lyckas träffa ibland, men sen, ja det är lätt att man hamnar i otakt och lite tappar bort varandra.

Då är hemgruppen en sådan välsignelse. En blir tilldelad några människor att träffa ofta. Det finns något befriande i det tvingande i det. Vi hör ihop, inte pga vår förträffliga personkemi, utan för att vi är syskon i Herren.

Jag tänkte frimodigt ge lite tankar, råd och tips. För dig som tycker det är svårt att få till det här, med familj och bönegemenskap.

  • Ibland delar familjer upp sig. Typ kvinnorna har någon grupp och männen en. Det går ju bra att göra så. Men en del i min längtan är att få in den här pulsen tillsammans som familj. För mig är det självklart att se barnen som en del av bönegruppen.
  • Jag tror absolut på att vara med i en grupp som träffas ofta. Jag rekommenderar å det varmaste att ses varje vecka. En del drar efter andan när jag säger så. Men min erfarenhet är att ansträngningen blir mindre när det blir något fullständigt vardagligt. En grupp som ses en gång i månaden har lätt att falla in att det blir lite hypat och fixigt att ses. Träffas man varje vecka blir det dessutom helt odramatiskt att ställa in det då och då när det kör ihop sig, utan att det blir så lång bortavaro.
  • Utgå från er familjs behov och möjligheter. Sätt upp gränser för hur ni vill att det ska fungera och hitta några fler personer som tänker som ni, svårare än så behöver det inte vara. Vi ses kl 17 och äter mat tillsammans. Senast kl 19 bryter vi upp igen, då orkar våra barn absolut inte längre. Ofta blir det en stunds bolibompande för barnen när de är ganska slut efter en stunds lek. Det blir inte mycket bön, kanske tio minuter och oftast blir det inte ens en Bibel som öppnas. Men det är ändå så värt.
  • Tänk utanför boxen vad det gäller gruppsammansättning. Kanske är ni föräldralediga eller jobbar deltid? Då finns det kanske helt andra möjligheter än att ses på kvällen. Våra första år som föräldrar var vi med i en grupp som möttes och åt lunch och det var vi och några studenter med i den. Efter det var vi med i en grupp med några pensionärer och det var så gott. De blev lite som extra mor och farföräldrar och barnen kände sig så välkomna där.
  • Var inte för många i gruppen. Det ska kännas möjligt att laga mat till alla och få plats. Mer än tre barnfamiljer i samma grupp skulle jag säga är för många. Känslan ska gärna vara att det alltid finns plats för någon mer, gruppen ska inte vara för full.
  • Ge dig inte förrän du hittar en grupp som funkar. Kolla med någon ledare i din församling. Fråga andra som du vet inte har någon grupp.

 

Hur tänker du kring det här? Har du några tips att dela med dig av?

 

IMG_0093

Vinterutflykt med familjen Jansson i vår hemgrupp.

 

4 kommentarer

  1. Tack för många kloka ord och tankar. Har två små flickor och som du säger pusslet med deras rutiner och våra har gjort att vi inte längre är med i en hemgrupp. Saknar det otroligt. Men tack för out of box idéer hur ni har löst det. Skall genast prova!

    1. Åh vad roligt att höra att ni ska försöka igen! Hoppas verkligen ni hittar en form som fungerar!

  2. Intressant och peppande post! Ja det är sannerligen en kamp att orka efter en intensiv dag med två små under 2,5 år. Särskilt då barnen i princip är konstant förkylda under vinterhalvåret. Men viljan finns och vi har nyligen bestämt oss för att typ tvinga oss iväg och trotsa den förlamande tröttheten. Eftersom jag får mest energi av att träffa andra blir det oftast jag som går. Efteråt känns det som en stor seger det att jag faktiskt tog mig iväg!

  3. Så viktigt! Tack för denna viktiga påminnelse Elisabet! Jag behöver också peppen även om jag inte kämpar med barngrejen.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *