Moderskärleken

Nu har den gamle trädgårdsmästaren flyttat hem till Herren. Birger Otto Natanael, min morfar, som bara längtat efter den här dagen sedan mormor fick gå före 2010. Morfar som jag mest sett en rygg av i ett trädgårdsland. Strävsam och trägen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men som hans arbete gett resultat! Hans trädgård har varit alldeles i en egen liga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Där stod säkerligen ett gäng och hälsade honom välkommen till himmelriket. Förutom Jesus och alla änglarna så kom förstås Daga honom till mötes, faster Elisabeth ville nog gärna komma fram och ge honom en kram.  Ja jag kan tänka mig alla möjliga olika människor som fanns där för att välkomna honom, pappa inte minst. Men där fanns en, som trängde sig förbi dem alla, ja hon trängde sig till och med fram och förbi mormor Daga.

Och det var morfars mamma Betty.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Betty fick lunginflammation efter förlossningen av Birger och hon återhämtade inte sig utan dog av sviterna med bara en alldeles liten bebis i sina armar.

Igår bar jag omkring på en febersjuk Bosse och jag grät. Jag kom på mig själv att jag inte grät för att morfar gått bort, mina tårar var Bettys. Det är så orimligt sorgligt och den sorgen bar morfar på i hela sitt liv. Bettys varsamma armar fick aldrig skydda honom, han fick aldrig bli älskad med hennes moderskärlek eller bekräftad av hennes kärleksfulla blick.

Nu har de fått mötas igen.

19 kommentarer

  1. Fint! ?
    Jag ser även fram emot att få träffa de som jag aldrig hann lära känna ordentligt här. Morfar, mormor och farfar är sånna som jag delar så mycket med men bara har träffat när jag var liten eller inte alls. Det ska bli spännande! Om det nu är så det funkar…

  2. Smärtsamt och vackert skrivet. Jordelivet kan innehålla så många sorger och så mycket smärta. Vilken nåd att få ha hoppet att luta sig mot, och blicka fram igenom. Precis så som du beskriver välkomnandet av din morfar, vill jag också föreställa mig att det en dag blir, även om tanken på himlen ärligt talat också skrämmer mig ibland. Oavsett hur det blir känns det fint och tryggt att leva jordelivet med vissheten om att vi en dag får pusta ut i Guds famn, och delta i himlens fest!

  3. Vilket hopp vi har! Livet alltså, födelse och död – vackert och skört, okontrollerbart och en stor gåva. Fina och hedrade ord om Birger. Tack Elisabet

Lämna ett svar till Filippa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *