Vad hade vi gjort om vi inte hade barn?

Så. Barnen åkte med sin farmor och farfar upp till faster och kusiner på annan ort. Borta hela helgen, från torsdag. Emanuel och jag, har hittills hunnit ställa oss frågan, ja kanske liiiite för många gånger; Vad hade vi egentligen gjort om vi inte hade barn?
”Tror du vi hade bott i hus?”, sa han till mig på fredagsmorgonen när vi satt i vår lilla matsal och förtärde den havregrynsgröt vi alltid äter en vardagsmorgon.
”Jag vet inte”. Men visst hinner jag tänka ut x antal andra ställen jag hade kunde bo på; New York, en by i Frankrike, Malmö eller Stockholm. Ställen jag ofta drömt bort till.

Vi hade en lugn jobbmorgon och sedan cyklade vi tillsammans in till stan och våra jobb. Vi jobbar väldigt nära varandra nu för tiden förstår ni.
Vi bestämde att vi skulle ses direkt efter jobbet i tv-soffan och kanske att vi inte lyfte på häckarna förrän lördag morgon.
Men vad hade vi gjort om vi inte hade barn? Hade vi alltid levt såhär? Jag minns verkligen inte hur livet var innan. Jag blev ju gravid tre månader efter vi gift oss så vi har liksom inte levt så mycket utan. Vi har aldrig klagat på det, givetvis. Men det är lite, liiiite som att vi blivit ett ungt, kärt par igen. Vi har tid. Vi har ingen stress, ingen annan att se efter. Ja visst kan det låta drömskt? Men jag hade ju aldrig för mitt liv bytt ut det, aldrig. Aldrig ändrat på något.
Och vi kom på oss själva att skratta åt att det ENDA vi pratar om är barnen, vad vi skulle gjort utan dem eller om vi inte ska ta och ringa dem snart? Nu när de är iväg. Det är så konstigt. I vardagen rullar livet på. Inte så mycket reflektioner. Inte så mycket ”vad hade hänt om”-tankar. Det är kanske bra med lite plötslig tid för tankar ibland. Det är ju ganska lätt att då inse vad som behöver ändras på, eller som i vårt fall, en enorm tacksamhet för det liv vi just nu lever tillsammans.
Så. Det är lördag. Och maken och jag planerar att flanera i vår favoritstad Malmö; fika med vänner, strosa, kanske shoppa något på second hand. Och kvällen intar vi utemiddag med vänner i stan.
Men tankarna rullar på. Hade vi bott kvar i Landskrona? Hade jag blivit lärare och hade jag jobbat på det här sättet? Hade jag ändå jobbat deltid? Och verkligen intressant att få dela dessa tankar och funderingar med mitt livs bästaste vän utan avbrott.

Hur tänker ni som har barn, stora som små? Har ni någon gång ens reflekterat över hur livet skulle varit utan dem? Vad hade ni gjort utan tror ni?

/Filippa

8 kommentarer

  1. Vi var ute och åt igår och pratade om just det. Men också om hur tomt det hade varit. Och om att det vi inte gör nu kan vi kanske göra när dom är stora. Fördelen med att va relativt ung när man får barn är ju att man förhoppningsvis har många år framför sig när de flyttat.
    Och man hade ju inte njutit lika mycket av att vara med varandra och ha tid tänker jag.

    1. Ja jag håller med! Jag har ju många vänner som inte börjat producera än (av olika skäl) och då kan jag tänka att det de har tid och pengar till nu kanske jag har efter 40 nån gång! Det är ändå fint att tänka så 🙂

  2. Det hade varit väldigt tomt utan barn … vi hade nog jagat efter meningen livet och aldrig kommit till ro… för oss är barnen och barnbarnen meningen m livet❤️

  3. Något jag ofta konstaterar är att jag hade varit helt uppslukad av längtan efter barn och tomhet över att inte ha några – OCH att vi hade varit mycket omognare. Vi har mognat och fått så mycket bättre karaktär genom åren tack vare att vi har barnen att rå om. Men man hade kunnat göra så mycket mer, men det är ju nu man verkligen uppskattar allt som är lite extra i livet.

  4. Vi hade ganska många år tillsammans utan S, faktiskt 11 år ihop utan honom. Jag saknar det inte för fem öre, men ibland vore det skönt att få längta efter honom. Vi har väldigt sällan barnvakt. Vet inte hur livet hade sett ut utan barn, ensammare och tråkigare tror jag. Fast lite mer utvilat kanske ?

    1. Ja just det, så går det kanske när man blir ihop tidigt också? Härligt ändå! Haha, tror också på just de grejerna; ensamt, tråkigare men mer utvilat 😉

Lämna ett svar till Christine Hagel Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *