I love småsamhället

Vilket otroligt gensvar på min kommentars-uppmaning förra veckan! Tusen tack, ni är fantastiska!

Jag har bott på landet, riktigt på landet, med kilometrar till kompisar och mil till skola. Jag har bott i städer, några stycken, Stockholm, Eskilstuna, Örebro, Kristianstad. Men jag har aldrig tidigare bott i ett litet samhälle med sisådär 2-3000 invånare förut. Nu har jag gjort det i åtta månader och vet ni? Jag är helt golvad. Av Rimforsa i sig förstås. Men också av själva ”bo i samhälle med små barn ”- grejen.

Men jag vill göra några klargöranden:

  • En själv, ens person, ja hela paketet flyttar med när en flyttar. Det går inte att flytta i från oro, ångest, besvikelse nej ingenting faktiskt. Allt följer med.
  • En väljer inte vart en ska bo utifrån vad som är kalkylerat bäst och mest praktiskt på ett papper. En följer hjärtats längtan och kallelse och jobb och familj och framförallt friden i hjärtat.
  • Guds rike i Sverige behöver att jättemånga lärjungar till Jesus flyttar till storstäderna och till förorterna och inte bara till behagliga platser.

Med det sagt. Låt mig hylla småsamhället.IMG_1306

  • Jag älskar att ha gångavstånd till förskolor, skolor, affären, jobbet, vänner, sjön.
  • Än så länge är det bara trevligt att alltid stöta på någon en känner vart en än går. Och jag tycker det är särskilt trevligt att barnen alltid känner igen kompisar och pedagoger och folk från kyrkan när vi är ute.
  • Jag gillar att allt liksom hänger ihop. Att det är samma människor på jobbet, träningen och barnens kalas. Livet hänger liksom samman.
  • Jag njuter av bristen på utbud. För det har inneburit för oss att när vi ska hitta på något så blir det nästan alltid att gå ut i naturen, för det finns inget annat, men det är ju också det bästa.
  • Jag uppskattar att de relationerna som byggs per automatik blir långsiktiga och överlåtna. Vi är utelämnade till varandra, det är inte ett flöde in och ut av människor, vi har varandra.

Jag förstår att jag ännu är i förälskelsestadiet och att det finns fler nyanser av det här. Men just nu njuter jag av att bo i ett litet samhälle. När barnen kommer upp i tonåren och världen känns trång och bara till för dem som älskar fotboll och epa-traktorer kanske jag känner annorlunda.

15 kommentarer

  1. Tänk att jag badat i den där sjön så mycket när jag var liten. Kul och få lite barnaminnenflashbacks såhär en måndagsmorgon!

  2. Om två veckor tar jag och min familj flyttlasset från stan till samhälle på landsbygden. Tack för peppen!

  3. Håller med <3 fast bor kanske 5-6000 i mitt småsamhälle. Man träffar ständigt folk man känner till och ändå alltid någon man aldrig sett förutom. Gillade detta även under tonåren. Men då var min största sysselsättning promenader med systern och hunden. Det är småsamhället perfekt för. Lite med folk och nära till skogen. För större aktiviteter och umgänge fick man åka iväg med tåget 😉

  4. Roligt att du känner så Elisabet! Jag känner likadant! Har nu bott ungefär 4 år här i rimmet, och innan det ungefär 1,5 år på landet här utanför. Jag lovordar fortfarande denna plats och rekommenderar den till både känt och okänt folk, hehe. Finns absolut brister (som överallt) men allt det fina väger så mycket tyngre! Det fiffiga är också att det är så pass nära till en stad att går snabbt att åka dit om man behöver folkmyller och kultur. Vilken man ju behöver emellanåt 🙂

  5. Precis det du beskriver saknar jag allra mest, nu när jag bor i denna gryta av avgaser och milliontals (visserligen härliga) människor!! Jag skulle gärna slippa ta bilen/bussen till allt! Ha barnens skola närmare än 30 minuter bort. Inte ha vännerna utspridda ÖVERALLT. Det ena är åt ena hållet och det andra åt andra hållet… Skogen katastrofalt avsides. Jag har alltid velat leva LOKALT (m både dagis, natur, affärer etc grannhords) och har oftast kunnat göra det (mer eller mindre) i de förorter jag bott i.

    Pratade m maken om det häromdagen och sa att det perfekta vore att bo i utkanten av ett mindre samhälle m skolor och jobb, men inte allt f långt bort fr en stor stad. (Så barnen kan ta bussen dit själva den dag som stadens utbud lockar allt f mkt).

    Men… som du säger: det finns ju andra asspekter än ens egna teoretiska drömmar som spelar in i valet av ort. Och fastän väldigt få saker EGENTLIGEN (på pappret) tilltalar mig just här – så är jag så tacksam över att få bo just här. Och känslan av frid och ngn sorts kärlek väger definitivt upp alla avgaser. 🙂

    1. Jag tänker på er mycket Frida! Det är mycket ni offrar. Men som du skriver, friden som övergår vårt förstånd väger ju så mycket tyngre än allt det andra. Tack för att du är så delaktig på bloggen, det känns som att du är mycket närmare än du är!

      1. Fast offer blir det alltså inte i slutändan – får så mkt annat istället! 🙂
        (Dessutom är vi så sjukt priviligierade att vi kan åka t de svenska samhällena/skogarna varje sommar. Så vi får egentligen det fina fr två världar).
        Tack!

  6. Kul att du känner så. Jag älskar också att bo i småsamhället. Det lilla livet på nåt sätt, och ändå storslaget. Jag gillar att jag regelbundet träffat och varit hemma hos fem av märtas blivande klasskompisar och har förtroende för deras mammor.
    När jag bodde i Götene minns jag att kyrkans förskola skrev på en inbjudan en gång: anmälan på telefon, eller vid frukten på Ica. Älskar att det kan få vara så!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *