Jag hade tänkt skriva om hur lätt det är att vara gräsänka nu för tiden, men…

Jag hade ett inlägg förberett. Där jag tänkte beskriva de många resor min man gjort när jag varit själv hemma med ett eller två barn. Kräksjukor, ångestladdat, plussat på stickan och allmänt illamående liksom.
Emanuel åkte till Brasilien i söndags och är borta hela veckan. Jag tänkte att det kommer nog gå bra ändå, barnen är rätt stora nu. De hjälper till, de förstår när jag blir sur att det är dags att lägga på ett kol eller dra sig undan eller vad det nu kan vara som hjälper en sur morsa.
Tills i måndags då Elma halkade av studsmattan och gjorde illa armen så pass att det blev akutenbesök. Många tankar och beslut som skulle tas av enbart mig själv. Usch, fruktansvärt. Jag märker i detta att Emanuel och jag har extremt bra kommunikation, ingenting bestäms liksom av en av oss, verkar det som. Allt pratas igenom.
Så när han befinner sig på ett flyg eller ja, på resande fot i Brasilien, skulle jag själv tänka. Ska jag åka in? Men hon rör ju på armen. Eller ska jag? Osv. Vi åkte in måndag eftermiddag och blev ombedda att komma tillbaka på tisdagen för att det var så lång kö till röntgen. Vi åkte raka vägen till Lund igår och möttes av otroligt trevliga läkare och sköterskor, och jag kände att spänningarna började släppa. En läkare gick noggrant igenom hennes arm och konstaterade en stukning, utan röntgen och alltför lång väntan.
Hela min hemgrupp stod on call och bad för allt (tack ni UNDERBARA!) samt att en av dem hängde med Elysia när vi var nere första gången.
Så. Det här med att det blivit lättare att vara gräsänka? Jag vet inte. Jag ska fundera på det. I och för sig sover vi alla på nätterna nu, det har vi ju inte gjort förr när de var små kidsen. Och det underlättar ju.
Men nu ska jag erkänna att jag längtar ihjäl mig till jobbet, och ännu mer tills han kommer hem. Det är ju alltid så.
Vi som bara skulle ha en vanlig vecka, liksom.

Elma visar upp sitt nya ”armband” från ett barnvänterum på ortopeden i Lund. Fint ställe!

4 kommentarer

  1. Grym du är! Jag har också tänkt på det – hur mycket beslut vi tar tillsammans, och jag har stundtals känt att ”nä, nu bestämmer jag bara såhär” för att det inte ska bli så stor grej av det, eller kanske mest för ett det ska bli som jag vill, men det blir sällan bra. Skönt att höra att vi är fler som tar gemensamma stora och små beslut 🙂

    1. Tack! 🙂
      Ja det är intressant det där. Visst tar jag vissa beslut och han med, men när det kommer till det mesta verkar det som vi behöver prata om det 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *