Vägen dit

Det börjar nog ofta i förväntan. hihi, ska vi börja försöka? Tänk allt mys som ligger framför! Plus på sticka, ultraljud, bebiskläder…

Så går månaderna. Vid sisådär fjärde mensen börjar nog de flesta bli oroliga. Tänk om det inte kommer gå? Och man köper ägglossningsstickor och försöker tajma och snart händer det nog! Och för de allra flesta gör det ju det.

Och så finns det dem, sådana som oss. Där det istället för ett embryo flyttar in en kyla. Något kallt i magen. En panik och isighet som frostar ner allt. Månaderna och mensarna fortsätter komma och med tiden har allt förändrats. Något har frusit till is och ingenting är längre detsamma.

Runt omkring finns ingenting annat än gravida magar och ultraljudsbilder i instagramflödet. Och samtidigt är det som att hela jag monteras ner. Allt jag någonsin längtat efter? Även om jag är en sådan med stora drömmar och visioner. Har ändå inte allting bottnat i en familj? Hela min och Christians kärlekshistoria, utgick inte den från längtan efter en stor och bullrig familj?

Jag vill också ha pliriga ögon och hoppfull blick. Men istället dras allt det sämsta och smutsigaste i mig fram. Avundsjukan, missunnsamheten och är inte det där bitterhet? Om någon mer pratar om graviditet som att vara i ett välsignat tillstånd så slår jag hen på käften. För här går jag. Ovälsignad och till och med mitt livs styrka – min bergsklara tro på Gud – håller på att eroderas ner. Vart är Han nu? Nu när mitt liv och min framtid är i spillror?

Så kopplas sjukhuskorridorerna in. Klordoften och plasthandskarna. Och ultraljud efter ultraljud utan några mysiga bilder. Bara ägg och brist på ägg och mäta ägg och plocka ägg. Pilla med sprutor på offentliga toaletter och sära på benen inför läkarstudenter. Och kylan som sitter i hela kroppen och snart skiter jag i allt det här och flyttar till Indien. 

Så känner jag efter i kroppen. Månad efter månad. Mens efter mens. Familjeliv säger att det känns såhär. Hur kan det kännas så mycket när jag samtidigt bara känner mig som en robot? Och jag längtar efter små problem. Små tankar. Men det är som att min hjärna ockuperats av filosofiska rummet och jag är satt att lösa världsalltet.

Och så en dag finns det där pluset där. Men förväntan har dött längs vägen. Och de som följer mig närmast på vägen de där nio månaderna är oron och rädslan. Varje toalettbesök kräver djupandning. Är det blod i trosan? Det kommer väl aldrig gå vägen?

 

15 kommentarer till

  1. Åh, det skär i mej. Denna hemska tid, mellan hopp och förtvivlan. Mellan smärta och blod. För oss blev det bra till slut. Lång och mödosam väg men våra barn fanns långt bort och var inga små bebisar. Jag har inte upplevt någon graviditet, har inte plussat någon sticka men har upplevt så mycket mer. Sett världen, orättvisor, fattigdom, barnhem, människor, djur, fina hotell, slumområden, fina bilar. Fått två underbara barn genom adoption. Livet är fantastiskt, men allt är inte underbart.

  2. Åh vad jag känner igen detta. Min dröm spolerades varje gång mensen var ett faktum. Men så fick vi en chans – provrörsbefruktning. Pga ålder så satte man in 2 ägg. Första ultraljudet, jag grät! Det var ju endast 1 barn på gång. Men i bilen hem började jag tänka om, jag började tänka på det lilla pyret som skulle växa till i min mage. Jag bestämde mig för att glädjas och vara tacksam till det lilla barn som skulle få växa till. Vi fick en pojke! Nu skulle det inte vara några problem att bli gravid normalt, enligt Dr. Men ack nej. Till slut så fick vi inse att en pojke som bär på våra gener fick det bli. Istället har vi öppnat vårt hem för barn som behöver en extra mamma, pappa och storebror/ lillebror.

  3. Tack för att du delar. Tänk att ni nu har tre fina barn, vilken lycka för er och oss som får lära känna dem!

  4. Tack för att du delar! Vi hade svårt att bli gravida först också ! Efter diverse ångest och sorg har vi ändå fått tre egna friska barn!
    Man vet inte vad människor bär på och därför så gott att du delar med dig så att andra kan få hoppas💕

  5. Känner igen allt! Du är en riktig ordkonstnär! Kära Bettan, om man visste hur tufft det är! När man efter fem år, hormontabletter, 4 insimenationer, och ett ivf-försök får efter 20 veckors lycka veta att bebisen inte lever längre, då rycks marken undan under ens fötter. Men vi tar nya tag, hoppet finns kvar. Trots extrem fysisk och psykisk smärta utsätter man sig för att eventuellt behöva möta samma smärta igen, men man gör det ändå, för livet är värt det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *