Ett traumatiskt första möte

En del går igenom ett rent helvete för att ens bli gravida, andra hinner inte ens tänka och så var det dags. Andra är jag.
Det här med att föda mitt första barn, det var inte en av mina höjdpunkter i livet. Nej, jag kan inte ens skriva under på att ”när hon låg där på mitt bröst då kände jag oändlig kärlek”. Tyvärr alltså. Här kommer ett ärligt inlägg helt enkelt.

Det var vårvärme ute trots att det var mars. Jag hade ungefär två veckor kvar när värkarna började komma. Efter tre dygn med värkar av och till åkte vi in och fick stanna. Det var tisdag.

Det var en lång, smärtsam och helt enkelt fruktansvärd dag som gick. Jag tappade helt kontrollen och det störde mig enormt. Allt gjorde så ont och det gick för sakta. Framåt halv 9 på kvällen kom krystvärkarna och höll på i 1,5 timme, något som tydligen är lite för länge. Och det var det. Tillslut låg en barnmorska på min mage och det var fullt med folk i rummet. Jag hade ingen aning om varför. Jag försökte bara ”göra mitt bästa”, och såhär i efterhand är det så sjukt att en förlossning ska ses som en prestation. Jag har vänner som fått höra ”Du är som gjord för att föda barn”. Det har jag inte själv fått höra, betydde det att jag var dålig? Så sjukt.

Barnet kom ut. Hon skrek, men de tog henne direkt till något undersökningsbord och vi var fortfarande ovetandes om vad som pågick. Jag ville bara gå hem eller i alla fall ta lustgasen igen och bara försvinna bort från denna onda värld. Det kändes verkligen så.
Tillslut fick Emanuel ta henne. Det var illa med mig, förstod jag. Jag, som legat där i 10 timmar och försökt få ut en liten unge, fick då frågan om jag ville sys på plats eller vänta en timme på operationssalen. Jag. Jag fick den frågan. Av en legitimerad läkare. Jag sa att de kunde väl sy mig här? Jag vet väl inte. Jag tog lustgasen och skrek in i masken. Det gjorde ondare än att trycka ut ett huvud ur vaginan, att sys ”väldigt långt in”, var det jag fick veta.

Efteråt kände jag ingen som helst glädje. Och jag kände mig lurad, ”alla” pratade ju om den oändliga kärleken. Här låg jag, trasig, förstörd och det kändes som någon tömt på mig allt gott som funnits i mig. Ja, ett väldigt, väldigt sött litet barn fanns där, men det var för mycket negativt med den här förlossningen.

Tillslut, jag vet inte när, förflyttades vi till neonatalavdelningen, inte på grund av barnet utan på grund av mig. Vi var förmodligen tvungna att stanna ett par dagar, något som i dagens barnafödande värld är ganska ovanligt. Vi stannade fyra dagar på BB.IMG_0069

Jag kunde inte gå, knappt röra mig. Jag kunde inte amma, fick genast sår på brösten och ja, det gräts mycket. Men bebisen, den där lilla krabaten med otroligt tjockt, svart hår, stora blåa ögon som stirrade på oss. Hon var förtrollande, även för den mest trasiga, förstörda mamman. Jag minns någon av nätterna när jag hade lyckats sätta mig på sängkanten, och hon låg i en sån där plastlåda, vaken. Jag bara grät, för hon var ju så fin, så oförstörd, så oskyldig till allt ont som hänt, egentligen. Hon pratade med sin lilla mun och tittade nyfiket. Det har hon aldrig slutat med.

IMG_0080

Jag vet inte om det berodde på att jag fick en väldigt traumatisk förstafödelse eller om jag bara är sådan. Men jag har aldrig känt mig som en ”riktig mamma”, sådär som jag hör så många andra göra. Eller hur de talar om sina barn. Eller hur de lever sina liv helt enkelt. Det har varit lite av en sorg för mig, att jag inte kan ”känna” mig som en mamma.

IMG_0401

Så. Första gången jag blev mamma. En av de mest traumatiska upplevelser jag haft och en sådan känsla av att inte alls passa in i mamma-världen. Allt gick ju fel? Det är skönt att sju år senare känna frid och glädje på ett helt annat sätt. Men det är också en sorg att det blev en sådan start. Att vara mamma, det är ändå en identitet hur vi än vänder och vrider på oss.

Idag, sju år senare, finns det inga människor jag älskar så mycket som mina två hårbollar och min käre man också. Han kan ju få lite cred också för allt det där håret, kanske.

/Filippa

Ps. Min andra förlossningsupplevelse var som att ta OS i revansch. Rätt bra, alltså. To be continued.

10 kommentarer

  1. Vad fint att du delar med dig. Verkligen tråkigt att behöva ha den upplevelsen av att föda barn. Ska bli spännande att läsa om revanschen!

  2. Hej!
    Blir så glad över att du delar detta. Tror att många kan känna igen sig men finns så otroligt starka normer och förväntningar på kvinnor och i synnerhet kopplat till deras roll som mamma.

    Man får inte gå upp för mycket/lite i vikt under graviditeten, man ska helst ha en snabb förlossning (gärna med enbart lustgas som
    Bedövning), man ska direkt finna sig i rollen som mamma och älska det.

    Blir också SÅ ledsen att läsa det här. Hade ett snack med min barnmorska inför min andra förlossning (hade liknande upplevelse som dig fast light första gången) och vi satt och blev så ledsna/upprörda över att förlossningsvården får se ut såhär?
    Och Vilken man hade accepterat en sådan situation?
    Vilken man hade accepterat att bli sydd så pass omfattande med typ lustgas som bedövning?
    Och efter krystvärkar i 1,5 h?!
    Blir så upprörd!

    Jag tror att det också behöver komma fram input i stil med att man ”inte känner sig som en mamma”, det minskar pressen för övriga.

    Detta blev sjukt långt men ämnet engagerar mig! I högsta grad en feministisk fråga vilket nog upprör mig lite extra eftersom jag ofta tycker att man som kvinna inom kyrkans värld förpassas till en mer passiv roll än mannen. Vårt huvudfokus ska vara barnen typ- men det kan väl finnas mycket annat som engagerar?!

    1. Håller med dig i så mycket!!! Kan också bli enormt provocerad av det faktum att hade det hänt en man hade det… liksom inte hänt!
      Jag hoppas att vi genom den här bloggen får vara med och påverka lite grand i alla fall! Tack för ditt engangemang och din kommentar! <3

  3. Tack för att du delar med dig! Det där att förlossningsupplevelsen kan sätta djupa spår tror jag är vanligare än vad de flesta tänker sig. Så bra att prata om och ”normalisera”, jag börjar inse nu tre år efter att mitt första barn föddes att det finns bitar kvar från den förlossningen som jag behöver bearbeta (jag hade också en barnmorska hängandes på magen, bla.), som fortfarande påverkar vår relation. Ser fram emot att läsa nästa! <3

  4. Tack Filippa för din ärlighet. Så viktigt att tala om hur olika förlossning och den första bebistiden kan upplevas. Jag känner igen mig väldigt mycket i din berättelse. ni får vänta på den liiite till. Kram!!!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *