En pappa talar ut, del II

cs

Pappan Christian, Elisabets man, talar äntligen ut.

1. Hur gammal var du när du blev pappa första gången?
Jag var väl sisådär kring 31 år. Det tog ju några år för oss att få fram den där första killen, de andra har liksom kommit av bara farten efter det…

huset

Huset vi bodde i när Sixten föddes.

2. Var det något du gått och längtat efter?
Absolut, men kanske inte förstått det riktigt. Eftersom det var ytterst oromantiskt med ägglossningstest och sjukhusväntrum och spermaburkar var det liksom lite: ”Jahapp, kan det verkligen blitt’ en unge av det där”? Sen blev det ju en riktigt finfin Sixten! Det var ändå rätt overklig känsla .

3. Hur var det att stå bredvid på första förlossningen? Några speciella minnen därifrån?
Det blev ju lite dramatiskt precis i början, när vattnet gick och huvudet inte var fixerat. Sen när vi väl var på plats så tog det liksom väldigt lång tid. Vi kom först till förlossningen, försökte komma igång men blev efter 10-11 timmar förpassade till BB, och ett dygn där och sen tillbaka till förlossningen. Både jag (och framförallt Elisabet) var ju helt slut när själva förlossningsjobbet skulle börja.

Jag var liksom helt upptagen med allt runtomkring, peppa och spela rätt spellista, andningshjälpa och coacha. Mellan det där stod jag och tittade på bebisens hjärtslag, och noterade att de började dala, barnmorskan sa ”det är ingen fara” men hon kallade samtidigt in en läkare och barnmorskekollega. ”Nu måste han ut annars blir det sugklocka” – och precis då kraschade stolen Elisabet låg i, den liksom ramlade ihop i bitar och Elisabet hamnade nästan på golvet. De lappade ihop stolen och Elisabet krystade en gång till … – och då kom gossebarnet!

Sixtos

4. Har du varit föräldraledig något och hur var den tiden?
Absolut, vi har båda velat vara mycket föräldralediga. Jag har varit det med alla tre barn, och första barnet så studerade jag samtidigt som Elisabet var föräldraledig – lyxigt med mycket tid tillsammans!

5. Har du någon pappa-förebild?
Nja, jag vet inte riktigt… jag har väl plockat ihop ett smörgåsbord av pappaförebilder, men kanske inte en guru. Sen är det ju lätt att en – INNAN MAN FÅR EGNA BARN – vet exakt hur en skulle bemöta barnen, med tålamod och kärlek, i varje specifik situation. Och snarare har jag kanske några exempel på hur jag inte vill vara förälder, men märker ibland att jag har precis de egenskaperna…

bonding

6. Vilken var den största överraskningen med att bli pappa?
Det är ju svårt att förstå hur man kan älska det där lilla knytet så mycket. Det låter ju tramsigt, men sen när vi fick nr 2 så blir man liksom chockad: ”Va!? En till, min kärlekskvot är ju fylld!” -men man älskar det barnet lika mycket. Och sen – nr 3: ”WHAT!??! En till, inte kan jag uppbåda samma mått kärlek till det barnet!?!” – Men visst – det gör man.

Sen är det en märklig känsla att det där oformliga, innanför huden på magkulan, ”plötsligt” (på någon sekund där i barnmorskans händer) är en liten människa, med ett litet litet bultande hjärta, som liksom tittar upp på en med uppfordrande blick: ”Got you! I´m a person! Your son!”

7. Kan du inte dela nåt minne.
Det finns ju många – många festliga, några trista och flest vardagliga.
Jag kommer ihåg första gången jag var på BVC med Sixten. Lite nervös och förstagångsförälder och så. Elisabet hade klätt Sixten på morgonen med en sådan där body med tiotusen knappar, som liksom ska knäppas omlott. Läkaren bad mig ta av den, och sen efter undersökningen skulle den ju på igen… Efter någon minuts ivrigt knäppande lappade jag iallafall ihop bodyn så läkaren godkände det, (och mig som förälder kändes det som).

superhjaöte

”Titta pappa, inga superhjältar får vara här!”

ärta

Minuten innan ärtan i näsan blir ett problem och det tar en halvtimme att få ut den med pincett..

Salman

”Titta pappa, det är ju du!” – säger sonen och pekar på Salman Rushdie…


8. Blir du behandlad annorlunda än din fru ibland?
Na, jag tror inte det. Men jag har ngt minne av att ett bvc-besök liksom blev en hyllningskör i vad ”pappan klarar av”… Jag kunde både klä på, klä av och byta blöja. Samtidigt som jag förde konversationen framåt. Kanske inte en mamma skulle bemötas så?

9. Vad är din viktigaste uppgift tycker du?
Som pappa? Alltså, en vill ju förmedla den där villkorslösa kärleken, samtidigt som en vill utmana sina barn att de kan vara med och förändra världen. Sen känns det ju viktigt att försöka vara en bra fadersförebild för mina söner, hur en pratar och relaterar till andra människor… men jag försöker också vila i att de kommer ha flera bra förebilder – och en får be att Gud skickar mskor i deras väg när det behövs.

10. Vad är roligast med att vara pappa?

Svår fråga.

Det är ju väldigt festligt att vara med på en liten människas ”första gången […]  sker”. Typ Sixtens första kompis. Hans första dag på förskolan. Första simskolan. Eller första skridskofärden. Första tågresan. Sixtens första cykelförsök. Första sjukhusbesöket. Eller första gången han skriver sitt namn. Eller första fiskefångsten. Första kärleksbrevet. Eller första kalaset. ”Well, you get the idea…”

Såhär glad var Sixten när han berättade att en tjej på förskolan sagt att hon var kär i honom...

Såhär glad var Sixten när han berättade att en tjej på förskolan sagt att hon var kär i honom…

En annan sak är att barnen liksom litar på att jag har nåt att ge när de behöver tröst, råd eller bara lite trygghet. Att de kommer och sätter sig i mitt knä och vill berätta om vad de gjort eller tänkt på. Det är liksom läskigt och stort på samma gång. Det låter lite fattigt nu såhär i text – men det är nog de stunder jag njuter mest av med att vara pappa just nu.

5 kommentarer till

  1. Kul att läsa. Älskar den om att superhjältar inte fick vara vid badet och att du togs för Salman Rushdie. Underbart!

  2. Härligt Christian att få höra lite mer av din berättelse. Tänk att den där fine Sixten kom till slut (å så två till!!).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *