Den omdiskuterade skärmtiden

När vi fick vårt tredje barn släppte vi lite på våra regler kring skärmanvändande och ställde in oss i ”survival mode”. Nu känner vi att det är dags att omformulera våra regler och hitta ett förhållande till det som känns okej för oss alla. Till hösten börjar vår äldsta skolan och det känns som läge att landa i ett förhållningssätt som ska gälla och funka framöver.

Som med allt annat är det här olika från familj till familj och från barn till barn. En del verkar klara sig bra utan några regler hemma. Men vi har åtminstone en pojke i huset som kan sitta vid en skärm i princip hur länge som helst, så jag känner att vi behöver tydliga regler. Också regler som underlättar föräldraskapet i att de minskar tjatandet och tjafsandet.

När jag sonderar terrängen inser jag att det finns flera olika sätt att förhålla sig till. En del kör obegränsade ”speldagar”, en del har vissa tillåtna tidpunkter på dagen. En del kör skärmfria dagar. Hur gör ni? Har ni landat i något vettigt?

/Elisabet

6 kommentarer till

  1. Vi har också en kille som skulle kunna fastna i sitt spelande i timmar i sträck, om han inte begränsas. Men vet han när han får spela så blir det inte så mkt tjat, så därför har vi också ganska tydliga regler (well, tydliga för att vara oss…). Och här är det troligen lite enklare än för er i Sverige – då barnen alltid, året runt och hela dagarna kan leka ensamma utomhus. Jag tänker att det är svårare att undvika syskonbråk och tjat de där gråa, långa inomhusdagar – och att man då gärna tar till film och spel i större mått än vad man kanske egentligen önskat?

    Vi har varit själviska när vi satt våra regler. De tider som vi föräldrar värdesätter allra mest att få ha lugn och ro på, de tiderna har barnen fått ha som skrämtid. Så mellan 7-10 på helgerna (en timme var). Fantastiskt skönt att då kunna dricka morgonkaffe i fred på altanen! :) Och så ibland en film på kvällen. Jag har dock haft ett väldigt ”trött” år och då har filmerna på kvällarna blivit fler… Så det går lite i perioder.

    En sak jag märker VÄLDIGT tydligt på våra barn är att när de blir uttråkade så blir det rätt bråkigt och tjatigt här. Är vi föräldrar trötta/orkar inte med kaoset så blir det ofta att vi sätter på en film. Men om vi ”håller ut” och låter det urarta lite med bråk och tjat (ibland ganska mycket bråk och tjat!) – så dröjer det inte länge innan deras kreativitet och fantasi sätts igång och då blir leken nästan alltid som bäst! Jag älskar att se hur de då blommar ut, men ibland orkar man bara inte med processen dit!

    Något många av oss säkert funderar på, relaterat till detta, är hur mycket man ska anpassa sina regler och saker efter omgivningen. Borde vi skaffa TVspel då många andra har det? Borde barnen få titta på film med sina kompisar på dagarna, eftersom kompisarna tycker att det är självklart och annars kanske inte vill komma hit och leka? Ju äldre barnen blir desto större behov har de ju av att ”passa in” – och våra ideal är ju inte menade att kväva dem! Vår äldsta är sju år och vi bor i ett inte så materiellt land, så än så länge är inte detta ett stort problem. Men snart måste vi nog börja vända och vrida även på den frågan.

    Bra blogginlägg. Alltid relevant! :)

    • Kloka Frida! När jag drömmer mig till Addis tänker jag att det blir mindre jämförande mellan barnen när det är så stora skillnader i materiell standard. Att det alltid finns både rikare och fattigare, medan skillnaderna i typ Piteå är förhållandevis små och att det triggar uttalanden som ”men alla andra har ju…”. Eller blir det en börda att förväntas leva flådigare än man gör? Hur tycker du att det är för era barn?

      • Å, det här skulle vi säkert kunna prata mycket om tror jag!! Intressant att jämföra! :)

        Våra barn lever egentligen i flera olika världar samtidigt, här i Addis. De har flera fina vänner som kommer från relativt fattiga familjer, utan leksaker och annat. Och precis som du skriver så upplever inte jag att de jämför sig, skillnaderna är på ngt vis ”självklara” (rätt sjukt egentligen) och jag tror man tar det för vad det är. Där kan det istället ibland bli problem med att vännerna rusar in i vårt hus och blir helt upptagna med våra leksaker etc, så våra barn kan ibland känna sig lite förbisedda (”Hallå! Kom ni inte för att leka med oss?”). Men det funkar ofta bra när vi är hemma hos oss, de har roligt ihop och hittar gemensamma intressen att göra (alla gillar ju tex fotboll).:)
        Å andra sidan tycker VÅRA barn inte att det är så roligt att besöka dem i deras hus (vilket för mig varit lite av en sorg…). I deras hus finns oftast inga leksaker och inget utrymme för lek. De har ingen trädgård och det är trångt och barnen blir ofta sittandes i en soffa i timmar, med en (i våra barns ögon) tråkig TV. Vi brukar ta med ett par spel, så funkar det bättre. Men i ärlighetens namn är det ofta svårt att besöka dessa familjer, om vi har alla tre av våra barn med oss. Vår treåring uppskattar dock dessa ”hembesök” – han ÄLSKAR uppmärksamheten han får (och all läsk han blir bjuden…) och är helt nöjd med små, trånga rum! Jag hoppas att det håller i sig för hans del!

        MEN förutom dessa vänner så har ju våra barn också andra kontakter med ”rikare” familjer, framförallt genom sin skola. Och där upplever jag att stämningen är annan. Inte jätte hätsk, men visst finns det barn som påpekat att vi inte har TV (= tråkigt) och tycker att det är trist att de inte alltid få spela på Ipaden hemma hos oss. Våra barn har fått små pikar om att de aldrig får godis till mellis och att vi inte har studsmatta etc. Känns inte som ett jätteproblem, men vi får se vad de tycker när de blir äldre. :)

        Men som du skriver, detta är säkerligen en ännu större fråga för barn i Sverige!? Det finns ju absolut klasskillnader i Sverige (och föräldrar med olika tänk) – men man tar dem inte för givet på samma sätt och ser kanske därför inte olikheterna som naturliga? Jag upplever att den ”rikare” här ofta villigt bjuder den ”fattigare”, medan man i Sverige alltid betalar var för sig, tex. När de ena inte KAN betala så blir det ju plötsligt lite svårt att umgås… Eller, jag kanske har fel?

        Det här blev långt! Sorry sorry!!! Och jag snöade visst in på lite annat än vad du först skrev om, Elisabeth! Du väckte helt enkelt en massa tankar m ditt inlägg. :)

  2. Bra fråga och fin ton – tycker ofta det blir antingen eller i debatten kring skärmtid och så står man där och undrar hur tusan man ska göra i praktiken. Jag får lätt panik av tanken på skärmar (min son är 3 år), men är också en trött ensamstående mamma. Har därför jobbat på att hitta en balans som funkar och nu är jag rätt nöjd. På de fyra förskoledagarna är det skärmtid på morgonen, beroende på när vi vaknar rör det sig om 20 minuter till 1,5 timme. Då kan jag fortsätta sova en stund/duscha/fixa matlåda när han börjar kolla på nåt. Även på helgerna är det morgonen som gäller, men då med ett mer flexibelt slut; om vi ska iväg blir det kortare, är vi hemma kan datorn stå på ända till lunch. Han ser barnkanalen och netflix, spelar lite tillsammans med mig och ritar på en iPad. Anledningen till att jag är nöjd med detta system är att det faktiskt har hållit sen i somras och att det bidrar till lugnare morgnar, en extremt tydlig rutin.

  3. Jag är väldans chill till det här med skärmar tror jag, men jag har inte heller något av mina barn som skulle kunna sitta en hel dag vid skärm om ingen tog dem därifrån. Jag antar att det gör att jag inte oroar mig lika mkt över det kanske? Jag vet inte.
    Vi har inga tidsregler utan mer regler kring vad de tittar på. Som youtube måste ses i samma rum som någon av oss och utan lurar, för hjälp vad skit de lyckats komma åt där. Men barnkanalen, netflix och tv4-play som de kollar på nu känns mer okej att de tittar i tv-rummet liksom.
    Sedan har jag som ovan här infört tv-förbud ibland, egetnligen började det inte alls med att de bara tittar på tv, utan att jag tycker att de har för mycket leksaker som de aldrig leker med. Så mitt hot var att jag skulle kasta allt (lite drastiskt, jag vet) som inte lektes med under den veckan. Det var bara barbie-huset som fick flyga.
    Men mina barn gör också film och spelar in musikvideosar och det är absolut inte skärmtid enligt mig, utan kreativitet.
    Så… det här hjälpte ju inte familjen Svahn ett skvatt inser jag nu 😉 Hoppas ni hittar något som ska funka för er!
    Men, av erfarenheten jag hör på jobbet, är ju att barn som har lätt att fastna i datorspel eller tv-tittande behöver tydliga ramar, också för att de ska kunna slappna av när de väl gör det, men också för att så småningom förstå att det finns specifik tid för specifika saker. Typ :)

  4. Vi försöker begränsa skärmtid så mycket som möjligt då jag vI’ll uppmuntra att man rör på sig, leka själv, eller med andra o är kreativ. Skärmtid är väldigt bekvämt men man blir lätt väldigt passiv slötid som inte ger mycket återhämtning. För små barn är TV massor av intryck. MEN ibland är man sliten som förälder o då kan TV vara en hjälp. På morgonen på helgernatten får barnen titta på TV så vi kan sova lite. Likaså om vi kör långt, då får man titta på tv.

    Det ska också sägas att om jag hade varit ensamstående hade barnen tittat mycket mer på tv o haft napp länge då det måste vara galet tufft att vara ensamstående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *