En pappa talar ut – del III

Här ger Patrik Hallgren, gift med Jennie och pappa till två, sin version av pappalivet. Håll till godo.

img_1290

Mycket färsk pappa, vid 27 års ålder.

1. Hur gammal var du när du blev pappa första gången?

27 år

 

2. Var det något du gått och längtat efter?

Lite grann, nåt år. Tror jag. Men jag blev väldigt glad när Jennie blev gravid.

 

3. Hur var det att stå bredvid på första förlossningen? Några speciella minnen därifrån?

Känslan är att man tillsammans har genomlevt ett Vasalopp och att Jennie på något sätt fick bära all vår matsäck och jag fick inte hjälpa till – utan bara stå bredvid för att peppa.

Jag minns att det var väldigt långdraget. Jennie fick till slut bedövning så vi fick vi sova lite. När vi sedan vaknade tidigt på morgonen, då visste vi att barnet skulle i alla fall komma ut innan det blev mörkt.

Jag minns när Jennie själv kunde nudda barnets huvud, då förstod hon att det inte var så långt kvar.

Och så klart: sugklockan! Läkaren tog spjärn med benen mot sängen, och drog allt vad han kunde. Som när man drar upp en tonfisk ur havet. Tog i hårt, kan man säga. Det var surrealistiskt. Jag såg det hände men hann inte känna någonting.

Och sen till slut när Jennie utropade: Det är Liv.

 

4. Har du varit föräldraledig nånting? Och hur var den tiden?

Ja. Halvtid med Liv i ett år. Och 75% med Mirjam under nästan ett helt år.

Med Liv var det inte så socialt. Inte så mycket träffa andra. Bästa minnet var när jag hade henne i bärstolen och vi gick på utflykter. En gång kom vi skitnära en Havsörn. Det var fint.

Med Mirjam var det mer socialt. Mer öppna förskolan å sånt där.

Det känns jätteviktigt att ha fått mycket tid med dem. Att aldrig ha jobbat heltid, utan att ha prioriterat barnen. Jag känner att jag har en fin relation till dem. Det är värt.

Örnspaning.

Örnspaning.

5. Har du någon pappa-förebild?

Svår fråga. Eller, jag har förebilder inom massa områden som snowboard, teologi och musik. Men faktiskt inte för att vara pappa. Kanske lite konstigt, när jag tänker efter.

Men jag har i och för sig några pappa-förebilder, som har tonåringar. Som verkar ha skött det väldigt bra. Dom har jag frågat, hur dom har gjort.

En person jag kan nämna är Kimmo, en kompis Gusum som jag hade ungdomsgrupp tillsammans med. Han var väldigt vettig just med tonåringar.

IMG_1019

6. Vilken var den största överraskningen med att bli pappa?

Att man på nåt sätt faktiskt är pappa nånstans därinne. Svårt att tänka innan; att jag ska bli pappa. Men det fanns där rätt naturligt. Pappa DNA:t fanns därinne. Det var inte så märkligt. Jag hade det jag behövde för att klara av det.

Jag visste inte att jag kunde älska ett barn sådär mycket. Att jag skulle bli sådär fäst vid en liten människa direkt, det är galet.

Det öppnas upp ett nytt schakt till i en: ”pappa-schaktet”. Som gör att när man ser typ söta djur på TV, så blir man påmind om sina barn. Pappan i mig reagerar när jag ser små djurbebisar, dom får mig att tänka på Liv och Mirjam.

Version 2

7. Kan du inte dela nåt minne.

Jo, jag minns första gången jag var själv med Liv. Jag hade med mig mjölkersättning så jag kunde vara iväg några timmar. Jag minns att jag träffade två kompisar på Max och jag kände mig så stolt att jag kunde ta hand om henne själv. Det var mäktigt.

Ganska nyligen var vi hemma hos några vänner och lillpojken i familjen kom in i rummet helt spritt språngande. Mirjam utbrister då: ”Vilken fin schopp du har…” (Dvs. vilken fin snopp du har.) Rätt roligt minne.

8. Blir du behandlad annorlunda än din fru ibland?

Nej, jag kan inte komma på nåt. Har inte uppmärksammat det.

9. Vad är din viktigaste uppgift tycker du?

Att ta tid med dem. Krama dom. Leka med dom. Upptäcka livet tillsammans med dom.

Version 2

10. Vad är roligast med att vara pappa?

Asså att vara pappa ger ju mig varje dag stunder av glädje. Helt enkelt. Att få koppla med tjejerna. Att lära känna dem. Lyssna på dem. Se hur dom upptäcker livet.

Som idag var det askul att vara med dom. Bara att vara i stan och se dom cykla.

Det är det galet fantastiskt, att få vara förälder. Varje dag händer det ju saker som är galna och som får mig att skratta. Minsta min, blick eller leende kan ju vara så mäktigt.

IMG_8656

12 kommentarer till

  1. Så roligt att läsa!
    Du och Patrik var ju en av våra första barnvakter – och det var ju tydligt redan då att ni ska bli grymma föräldrar! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *