Att bli mamma.

Att bli mamma. Hur blir du en mamma? För mig satt inte den identiteten där helt självklart. Det är något som jag vuxit in och förstått att jag är. Kanske något av detta bottnar i en rätt rörig tid innan Liv, min äldsta dotters, föddes. Samt en rätt utdragen förlossning med dramatiskt slut. Jag har aldrig tvivlat eller tvekat på att jag älskar henne. Det var så självklart från första mötet. Men att jag var en mamma, dessutom en bra mamma som gick att lita på, det har tagit år att landa i.

IMG_1270
Nyfödd liten Liv.

I nio månader efter att Liv föddes, lika länge som graviditet, gick jag regelbundet i terapi. Det behövde jag. Vi pratade om det jag upplevde som förbjudet, att inte känna översvallande glädje och frid då du är med ditt barn. Istället var jag deprimerad, djupt ångestfylld och rädd för att vara ensam med mitt barn. Vad är jag för mamma då? Nej, självklart var det inte såhär hela tiden. Det fanns stunder av glädje och förundran över mitt barn. Och jag är inte den som ger upp. Jag planerade mina dagar och vande mina tankar mer och mer, varje dag, för att  försöka förstå att jag faktiskt var en bra mamma.

Patrik var student och jobbade lite extra som ledsagare vid den här tiden så han var inte borta särskilt mycket från oss. Men de timmar då han var iväg då planerade jag så vi hade minimalt med tid själva i lägenheten. Jag tror aldrig jag har promenerat så mycket som jag gjorde det vinterhalvåret. Den barnvagnen rullade många mil. Vi var med andra föräldralediga, vi var regelbundet på öppna förskolan, vi var på biblioteket, vi var på Patriks skola, vi var i kyrkan och med andra studentvänner som hade tid för oss.

IMG_2282
Börjar hitta in i mammarollen, här purélagning och bebis i diskhon…
IMG_1914
Ung och trött pappa.

Än idag är Liv en otroligt social och utåtriktad person, precis som när hon var bebis. Hon blev ju inskolad i att möta nya miljöer redan från 2 månaders ålder. Jo, jag vet att det inte är ultimat att ta med så små bebisar till offentliga miljöer under vinterhalvåret men vad skulle jag göra. Jag hade inte överlevt ensam med en bebis i vår lägenhet. Och visst hon fick också några infektioner som bebis. Vilket jag förstås kände stor skuld över, både en lindrig form av RS-virus som ledde till infektionsastma och magsjuka när hon bara var tre månader gammal. Usch, det var jobbigt men i det långa loppet så var det ändå bättre att ha en närvarande mamma som arbetade på sin anknytning än en som inte hade orkat med. Så det fick bli militäriskt schema under veckorna för stadens olika öppna förskolor.

Tack, alla öppna förskolor för att ni finns. Ni är otroligt viktiga! Och ett särskilt och innerligt tack till Sandra, Livs fadder. Hon var ett ovärderligt stöd under den här tiden. Student, med världens största hjärta och bodde bara nån kilometer bort. Varje fredag var vi där, fick mat, umgicks och tittade på Idol. Alla sådana här rutiner skapade trygghet och hjälpte oss att få vardagen att gå runt. Och så förstås kyrkan och bönegruppen. Liv har varit aktiv i den lokala församlingen ända sedan hon föddes, som bäst sov hon till orgelmusik i Lötenkyrkan och älskade att träffa våra vänner i bönegruppen, där hon gladeligen skickades från famn till famn.

IMG_2213
LIv med bästa Sandra.

När Liv blev lite större, kunde kommunicera mera och blev mer av en person då tyckte jag att det blev enklare. Hon föddes i september 2010 och i januari 2011 vet jag att jag sa ta till Patrik; Att nu känns det som att jag inte bara överlever längre utan nu känns det som att jag har börjat leva igen. Då hade jag fått medicin, jag hade gått i terapi ett par månader, jag hade trappat ner på amningen och övergått allt mer till flaskmatning och hade även kommit igång med träning en gång i veckan. Livet vände. Det blev vår, med nya krafter och ett smygande mamma-självförtroende.

IMG_2508
I Skåne i april. Äntligen en glad mamma!

Men de största anledningarna till att det ändå gick så pass bra med Liv fast jag hade mitt livs djupaste depression under hennes första fyra månader i livet; det är dels för att jag har en helt fantastisk man som aldrig tvivlade på mig som mamma. Han var dessutom världens bästa pappa och han såg ju hur jag knöt an till mitt barn, att jag helt naturligt gjorde allt som en mamma skulle göra så han tvivlade aldrig på mig som mamma. Den andra anledningen till att det gick så bra, det är ju för att Liv var den mest exemplariska bebis du kan tänka dig. Hon sov bra, åt bra och älskade alla människor. Hon var nöjd för det mesta, kunde sitta i babysitter, ligga i babygym och sov i vagnen så länge som den rullade. Tack gode Gud för det! Vilken omsorg. Så den vackra, lilla flickan med det stora mörka håret och de mörka ögonen har aldrig varit svår att älska. Jag älskade henne från första stund då jag såg att det var en Liv. Och hon har utvecklats till den mest fantastiska lilla människa. Det visar att vi ändå, trots allt, hade en god anknytning och att hon är trygg. På något sätt tog vi oss igenom den där tiden. Tänk att det gick.

Och det vill jag säga till alla mammor som tycker att den där första tiden är fruktansvärd, tråkig eller bara ensam. Det blir bättre! Just nu kanske det bara känns som om du överlever, men jag lovar att du kommer börja leva igen.

!!! Och till dig som känner att livet är för tungt, mörkt och ångesten tränger sig på. Var ärlig! Prata med BVC, läkare och familj. Det finns hjälp att få.

Om inte jag hade fått så bra hjälp då är jag inte säker på att det hade blivit nån mer unge i den här familjen. Men nu blev det ju det. Och det är vi ju väldigt glada för, men det är en senare och helt annan historia.

Ta hand om er alla fina och värdefulla mammor där ute. Ni duger, precis som ni är. Det finns ingen som är så bra mamma till ditt/dina barn som just du är; Glöm aldrig det! Kärlek till er!

IMG_2977
Världens gladaste bebis.

 

 

12 kommentarer

  1. Så bra skrivet ! Det finns alldeles för fina ramar och bilder av hur en mamma (och pappa) SKA vara. Ingen kan leva upp till det. Kram till dig och din familj

  2. Så fint, Jennie! Jag blir varm i hjärtat när jag läser. Fint att du delar med dig av dina egna erfarenheter och råd som kan bli till hjälp för andra. Många gånger kanske det är så, att vissa får gå igenom svårigheter i livet just därför! För att trösta och hjälpa andra. Sen…..

  3. Jag älskar er fina vänner! Det är gott att vi kan hjälpa och bära varandra under allt vad som möter oss i livet, vi är ju ett bärarlag.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *