En försenad förlossningsberättelse

Alltså, Elma, käraste du! Hon fyller år idag, min sistfödda. Och vad passar bättre än en förlossningsberättelse?! Det var ju ändå fem år sen sist jag fick dra den.

Vet ni hur fruktansvärt sur jag var dagarna innan hon kom? Hon var beräknad till den 22 maj, en måndag, och vi hade flyttat till ny lägenhet torsdagen innan (heeeelt sjukt, jag satt på en stol, höggravid med foglossning from h#%ll och delegerade), och jag var så TRÖTT på det. Hela helgen flyttade jag möbler och packade upp i raketfart (som en höggravid med foglossning kan ha) och var bara sur. Surtant.

Jag gick över gatan till Mvc, nära och bra hade vi flyttat, på måndagen och var bara irriterad. Nej, ungen ska väl stanna där jämt kanske?! Jag har en tendens att bli lite melodramatisk ska erkännas.

Min sådär-lagom-trevliga barnmorska (jag gillade inte henne särskilt mycket under den graviditeten men jag orkade faktiskt inte bry mig) sa att slemproppen nog hade gått. Jaha? Det kommer nog snart en bebis ska du se, sa hon och klappade mig säkert på axeln.

Jag lunkade hem igen. Sur. Men under natten började faktiskt värkarna och jag la mig i badet nånstans vid fem på morgonen för att ta mig igenom det.

Elysia lämnades in på föris, också sådär smidigt att vi precis flyttat ca 20 meter från vår förskola, och morföräldrar varnades för att eventuellt få hämta hem henne sen.

Vid 12.30 åkte vi mot sjukhuset i Helsingborg, då med värkar som gjorde att jag verkligen fick kämpa igenom dem. Men mellan kändes allt lugnt. Vi kom fram och Emanuel släppte av mig vid en ingång på baksidan, så att man bara ska ta en hiss upp till förlossningen. Jag minns att ett äldre par satt utanför och plötsligt får jag en värk så stark att jag ställer mig med armarna mot husväggen och andas. Under tiden frågar paret vänligt: Nämen hur går det lille vän? Mellan andningarna kämpar jag fram ett ”bra tack”. Man får ju vara trevligt, menar jag.

Mitt obehagligaste minne från denna förlossningen var när narkosläkarn skulle sätta epidural (som han sen inte hann för Elma var halvvägs ute), och jag, i min lustgasdimma var helt övertygad om att det var Emanuels äldsta vän Mattias. Och jag tyckte det var så himla pinsamt att hans kompis skulle se mig nästan naken!!!

Det var ju inte han fick jag veta sen. Han är ju inte läkare heller, han är musiker…

Anyway. Elma kom. Segern var vunnen och jag kunde glatt gå och kissa.

Men på den här tiden, till skillnad från när jag födde vår första dotra 2010, så delade man alltså rum med andra nyblivna mammor. Det… var ju inte alls kul faktiskt. Och Emanuel var ju tvungen att åka hem och ja. Det blev så konstigt.

För att inte tala om de sju första veckorna med Elma. Hon skrek jämt, och jag hade under dessa sju veckor, sju st mjölkstockningar. Tänk om någon modig barnmorska sagt till mig att bara sluuuta amma?! Tillslut gjorde jag det, och det var en stor sorg, men då fick vi plötsligt en glad bebis.

Elma, du tog oss med storm med en kort, snabb och komplikationsfri förlossning. Men sedan dess har ditt rätta sinne visat sig dagligen. Du är ganska lat, eller ska jag säga bekväm? Du är envis som en gammal get och du har alltid varit svårt att lirka med, något vi alltid kunnat göra med din syster. Du har en sådan enorm integritet, ingen får komma nära förrän de vunnit dig stort med sin charm. Du har dina principer och så vet du fortfarande att du kan få igenom alla dina önskningar hos farfar och din bästa storvän Lingman. Du tar för givet att alla vill lyssna på dig och det ska du fortsätta med! Du är stentuff på föris; ingen kastar sand på dig utan att de får höra hur fel de gör. Du och din minibästis Elina kommer förmodligen övervinna världen med era tuffa tag. Du är inte rädd heller och bjuder självklart med fröken till kyrkan eller frågar henne varför hon inte ber om hon har ont? Jesus fixar det, säger du övertygande. Du har ett underbart skratt, Elma, och du har en fantastisk förmåga att skämta och driva både med dig själv och oss andra. Du älskar att spela fotboll och dansa, och kanske är det på de småsakerna jag ser att du är lik mig. Och det är fint det. Två vänsterdojjor i familjen är ruskigt bra.

Grattis på födelsedagen, min älskade Elmerkott!

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *