Ord om stress och kraft och om att hjälpa varandra

Jag vet inte hur många som hann läsa, men i måndags hade jag ett inlägg ute i ett par timmar som jag sedan tog bort. Det var dels inte så välskrivet och dels var jag rädd att någon skulle bli sårad.

För jag inser att det här är minerad mark.

Något av det värsta jag vet är när en medelålders vit man häver ur sig något om alla ”de där lata”. De som borde bita ihop och jobba lite mer och inte klaga så mycket. Och mitt inlägg tangerande det området.

Även om det var något helt annat jag ville säga. Och nu har jag funderat lite mer och kan förhoppningsvis formulera mig lite klokare.

Idag var jag ute och sprang milen tillsammans med min bibelskoleklass. Jag har haft en liten löparkurs med dem i vår. Det började med att de mådde så himla dåligt. Fyllda av oro och ibland även ångest. Och så upptäckte jag att de inte rörde på sig alls. Att röra på sig hjälper såklart inte all psykisk ohälsa. Men jag anade att för en del av dem satt det inte djupare än att lite endorfiner och fysisk utmattning skulle göra susen. Så vi började springa. Första veckan bara 1 km. Och så har vi lagt på mer och mer. Och idag sprang vi tillsammans. Flera av dem klarade sina första 5 km och flera av dem sprang sin första mil! Sån succé! De var så stolta över sig själva!

IMG_3272

Så efteråt pratade vi lite och jag peppade dem att fortsätta under sommaren. Men så kommer det fram att de är oroliga att det inte är bra för kroppen. Är det farligt att springa milen så ofta som en gång i veckan? Frågade nån. Och ja, det kan väl vara farligt kanske om en pressar sig totalt och inte lyssnar på kroppen. Men farligt? Det som är farligt är ju att inte röra sig! Och jag insåg att flera av dem inte rört sig särskilt mycket i rädsla för att röra sig för mycket. Att de tänkt att smärtan träning kan orsaka är farlig och bör undvikas.

Och jag påmindes om några vänner i samma ålder (dvs 20-års åldern) som valde att jobba deltid i rädsla för att bränna ut sig. Det kanske kan vara klokt, för någon. Men älskade ni, att jobba är inget farligt. Det är underbart att jobba hårt och att göra något meningsfullt. Har man inte familj och inte ens någon partner, ja då ska man väl passa på att jobba hårt! Inte för att samla pengar på hög, men för att göra gott och vara delaktig i samhällsbygget. Sen kan man ju välja att jobba deltid av mängder bra orsaker, som att engagera sig idéellt eller ha tid att bjuda hem folk.

De år jag tvingades vara heltidssjukskriven då jag drabbades av min sjukdom så genomgick jag en djup identitetskris. Och det är en kris som det verkar som att många av oss behöver gå igenom. För mig var den djup och smärtsam. Och den handlade helt enkelt om vem är jag och vad är mitt bidrag när jag inte kan göra någonting. När jag inte orkade med någonting och alltid var den som var i behov, behov av omsorg, i behov av förbön, i behov av praktisk hjälp.

Det är oerhört smärtsamt men också väldigt nyttigt att tvingas vara den som är i behov. Någonstans där lär vi oss något om vår identitet som Guds barn. Där förstår vi lite mer om vad nåden innebär. Där förstår vi att när vi är svaga så har vi vår styrka i Herren.

Så. Vi skriver mycket om att vi alla tre hallelujamorsor jobbar deltid. Vi förespråkar det för småbarnsföräldrar och tycker det är rätt prioriterat.

Men med det sagt. Så vill jag skriva ut att det inte är någonting fult att jobba mycket. Jobba hårt. Starta företag. Starta föreningar. Brinn och gör allt för att förändra världen. Jag är helt övertygad om att stress och utmattning inte kommer därifrån. Från hårt jobbande.

Det kommer ur kombinationen av hårt jobbande, livspussel, prestationskrav. Att vara den perfekta yrkeskvinnan, den perfekta partnern, den perfekta mamman med den perfekta kroppen. Ur den splittringen vi alla lever i. Åh, vad många av oss som ibland avundas bondesamhället och att leva i en liten by och ta hand om familjen och köket och mjölka och punkt. Men förstår ni hur as-hårt de jobbade? De hade typ ingen ledig tid.

Men de slapp vår tids splittring. De intryck de tog in var så mycket färre än de vi måste ta hand om och bearbeta. Det forsar in intryck i oss och inte undra på att våra hjärnor blir trötta.

Ikväll sitter jag på vår balkong för första gången. Jag har sett solnedgången och försöker andas djupt. Som frisk har jag väldigt mycket energi. Just nu har jag mycket ork och gör massor av olika saker. Det är som att vi har en stafettpinne, vi får turas om att springa.

Ni som just nu behöver ta ett steg tillbaka. Vila i att Gud vill visa er något mer av sin nåd. Låt dina vänner få hjälpa dig med alla möjliga praktiska saker, våga be om hjälp med det där du inte har kraft till. Det är en sådan välsignelse att få hjälpa någon annan, ge det till dina vänner. Sen om en tid är det ombytta roller och du får komma med matkassar till deras dörr.

Och du som har mycket energi just nu. Be den helige ande visa dig vem och vilka som behöver dina utsträckta händer just nu.

Låt oss hjälpa varandra.
Vilken skatt vi har!

Så ska jag gå vidare in i kvällen med det här sällskapet:

IMG_3279

8 kommentarer

  1. Men vilket underbart initiativ! Jag vill också ha dig som lärare <3 Klokt reflekterat. Du rockar!

  2. Mina tankar i allt sitt virrvarr möter dina texter så ofta och så känner jag: Precis så där är det ju! Tack för att du sätter ord på viktiga saker!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *