Alla behöver kärlek

IMG_5718

Det har varit så tunga 2,5 veckor för mig. Jag vet, 2,5, vad är det liksom?! Men just dessa veckor har påmint mig så mycket. Jag har fått insikt, jag har varit tvungen att omvärdera, jag har sett tillbaka, gråtit, varit frustrerad. Jag har varit sjukskriven pga stress och blev på kuppen sjuk som aldrig förr. Feber i över en vecka, magakatarren som gör att jag inte kan äta, huvudvärk som gör att jag inte kan se… Ni fattar. Och sådan människa jag är, ser jag bara hur livet rasar när sådant händer (och ja, det händer lite då och då). Men efter promenaden i byn där vi bor, då jag tog bilden ovan, kände jag ändå nånstans att livet inte är över. Och det är det ju inte.

IMG_5723

Jag har fått sitta på altanen i solen, det där som jag älskar så mycket. Jag har njutit av det, och varit tacksam för vårt hus. Men när det här händer en, så undrar du kanske, varför är jag så ensam? Var är alla när jag som mest behöver det?
Ja, även dessa melodramatiska tankar har slagit mig dessa veckor.

IMG_5725

Men jag har inte varit ensam. Dels har jag min lilla familj här hemma. Jag har ringt min mamma titt som tätt. Men även andra vänner har faktiskt hört av sig. Av en vän fick jag en loppa som hon gjort när hon ledde söndagsskolan, den var fulla av bra göromål som ”lägg dig på soffan en stund”, ”ta några djupa andetag” eller ”du är bra som du är”. En annan fin vän kom förbi med riktiga praliner och saltlakrits, och sen stod vi och pratade i över en timme. Andra har messat eller ringt. Alltså, förstår ni? Jag är älskad och ombrydd och jag är oerhört tacksam för det.

IMG_5727

För alla behöver kärlek! Jag hörde att vi i Sverige är det land där flest personer dör utan att någon ens vill betala för dennes begravning. Det kändes ensamt och jag tänkte direkt på min farmors begravning där det kom 130 personer, och alla som kom kände sig uppskattade, ombrydda och meningsfulla för min farmor.

Det är så lätt och tänka vad livet ska handla om. Pengar, bra karriär kanske. Väluppfostrade barn och städade toaletter. Det är ju himla fina grejer det. Men som ni hör har min veckor i djup karantän gett mig insikt. Det är mina, våra, vänner och närmsta människor, om det så är blodslig familj eller nära kompisar, det är de som räknas. För mig alltså. Jag klarar inte ett liv utan att få och gå fika med mina vänner. Att få grilla tillsammans med våra vänner. Att få ha casual fredagskväll där vi alla halvt ligger i soffan för vi är så trötta, men, med vänner. Där vänner spontant kommer förbi. Vänner som bjuder in sig själva. Vänner som hör av sig när jag är sjuk… Det betyder så galet mycket för mig.

Nu hoppas jag på grovt tillfrisknande över helgen så jag kan återgå till de vänner jag träffar dagligen, nämligen mina kollegor. Och så har jag bestämt att omprioritera i livet. Mer plats åt vänner! Tjo!

Glad lördag!

/Filippa

5 kommentarer

  1. ❤ och det är svårt att balansera mellan behovet av att träffa vänner och behovet av vila. Längtar efter semestern, då hänger vi mer än gärna!

    1. Det är ju verkligen det, speciellt när man mår som man (vi) gör! Jag längtar också efter att ses mer, Maria! <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *