På tisdag börjar (ÄNTLIGEN!!) min första arbetsvecka efter semestern. Ja, ursäkta alla ni som bävar och våndas över att sommaren börjar ta slut. Men så känner jag. Vår sommar har varit härlig men också SÅ jobbig.
Hade jag läst vår blogg när jag var ofrivilligt barnlös så hade jag garanterat bli provocerad. Hur kan en klaga så mycket över att faktiskt äntligen ha fått barn. Ja, det är paradoxalt. Det är ju det.
Sommarens allra finaste stunder är väldigt lite fäncy päncy. De är så där radbandstunna. Som små pärlor av ögonblick av knubbiga lår, spontana svettiga kramar, brådmogna funderingar och jag älskar dig mamma.
Alla de jobbiga stunderna är mer av explosiv art. Adrenalin upp i pannloben och skrik och klös och bett.
Det har, trots intensiteten, varit en väldigt fridfull sommar, i mitt inre åtminstone. Förra året var så mycket storm, vår stora flytt och pappas flytt till himlen. Sommaren har varit väldigt ogrubblig. Inga stora beslut har behövt fattas. Som en storm som mojnat, lite så.
Timmen mellan 9-10. Livets timme!
Är väldigt tacksam för ärligheten här. Det är en konst att beskriva det jobbiga utan att låta klagig. Du lyckas!
Åh det var väldigt snällt skrivet! Känns som att en klagar!