Livskris. Eller nej, bara vanlig kris

Jag meddelade min man att alla mina tårar som fällts den senaste tiden har med min livskris att göra. Han är inte sen med att ge mig en rätt definition av ordet livskris; ”något som gör att du krisar som du aldrig varit med om tidigare”. Jag tar tillbaka ordet livskris och vill då basunera ut att jag krisar.

Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill. Och den här sommaren har gett mig alldeles för mycket tid med mig själv och mina tankar.

Jag längtar efter ungdomens vänskap. Den tid då det bara var att vara. Att skratta tillsammans och äta chips tills vi storknar. Jag känner mig ensam. Igen.
Jag tänker på somrar som gett mig bruna ben och saltvattenhår. Den kom inte i år, och det gör mig ledsen. Jag får återigen, för mycket tid med mina tankar och de är inte bra.
Jag tänker tillbaka på tiden då min kropp klarade allt, utan att göra ont. Att sova en hel natt utan att det kryper i benen och jag får lätt panik. Vad händer med mig? Jag är ju bara 30! (Hrm, 31).
Jag saknar att skratta gott. Jag saknar att kunna äta vad jag vill utan att oroa mig för att få ont i magen.
Jag saknar energi…

Eller… gör jag det?! Har jag någon gång kunnat äta ALLT? Har jag aldrig haft ont i kroppen, alls? Har jag sovit hela nätter och varit utvilad jämt? Har mina vänner alltid hört av sig och har jag aldrig tidigare känt mig ensam? Har solen alltid skinit hela somrarna så att jag bara varit på stranden?
Eh. Nej, just det. Men i min romantiska bild av livet så är det så. När jag ser tillbaka på bilder där alla skrattar, ett dopp i havet eller bara en allmänt glad jag. Ja, då ser livet bra härligt ut.

Jag är glad för mina foton, men allvarligt talat. Reality check för den här donnan. Nu, livet är nu. Det är som det är och ibland är det inte toppen. Men små stunder kan vara det. Ta vara på dom istället. Ja, okej, det ska jag göra då.

/Filippa

20 kommentarer

  1. Vad ärligt och fint skrivet.

    Det låter som att det är en ny årstid på väg i ditt liv. Jag ber att i allt processande och sorterande att du ska få lämna vissa saker bakom dig och tydligt få se vilka nya saker du ska få sträcka dig efter. Jag ber att Gud verkligen ska få innesluta dig i all sin kärlek, tröst och omsorg.

    KRAM!

  2. Saknaden efter det gamla är oxå ett sorgearbete , men när man accepterat det nya då finns lyckan under högen av nya omständigheter! ❤️

  3. Känner igen mig. Tänker att det blir en ny fas för oss nu när barnen är lite större och vi får tid över. Vad vill jag göra? Vem är jag? Vad tycker jag är kul?
    För mig har det hjälpt att gå i själavård o få hjälp att hitta nycklar i känslan av ensamhet t.ex. Livet går ju upp o ner. Kram!

  4. Jag har också lite kris och vet inte vart jag vill i livet eller vad livet vill med mig. Vet bara att nån typ av förändring måste ske. Vill du krisa ihop med mig över en kopp te? Kram

  5. Tack för att du är ärlig. Uppmuntrande. Var kämpar så många med ensamhet? Det är verkligen dit mina känslor o tankar hamnar när jag har svåra dagar. Ändå inbillar jag mig att jag är den enda som kämpar med att känna mig ensam. Märkligt.

  6. Så fint och ärligt skrivet Filippa. Många känner nog igen sig (tydligen!) i både förvirringen och saknaden. Vi går igenom något liknande här borta! Alex fyller 30 i februari så det kanske är nån såndär 30 års kris typ.

    Kom på snabbsemester till England så kan vi hänga! En liten weekend sådär 😉 det hade varit något.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *