Ur ett annat perspektiv

Det blir många sådana här bilder i ens flöde de här veckorna. Men det är inte särskilt konstig. Vår lilla stora pojke börjar förskoleklass och det känns ju onekligen svindlande.

Det blir en del reflekterande. Inte minst över tiden. De här 6 åren liksom, allt har ju hänt och så samtidigt har det bara gått ett ögonblick. Jag är statsvetare i grunden och jag kan inte sluta tänka på den här tidsrymden ur ett politiskt och samhällsanalytiskt perspektiv. Säkert konstigt för många, men så funkar jag.

IMG_3920

När det lilla embryot växte till sig i min livmoder pyrde samtidigt den arabiska våren. Världen anade morgonluft. Skulle den muslimska stängda arabvärlden få ny frihet och verklig demokrati? Några starka ledare föll och massorna demonstrerade.

Så kom vår bebis och Barack Obama valdes om för en ny mandatperiod. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”jag ska minnas den här tiden, nu när en inte hela tiden behöver vara orolig för att USAs president ska göra något helgalet”.

Den arabiska våren övergick till sommar och det verkade inte landa i en ny tid av frihet för människorna i arabvärlden. Istället satt diktatorerna allt hårdare på sina stolar och muslimska grupperingar som krävde ännu starkare överlåtelse till fundamentalistisk islam började bli allt mer högljudda.

Vi fick ett andra barn och den där sommaren kom, då vi fick tiggare igen, på Sveriges gator. Plötsligt var Europas fattigdom synlig också hos oss och mycket kärlek och engagemang blev visad de människor som i sin desperation kommit till Sverige. Men också något kallt blev verklighet, nyheter kom om is och kyla i bemötandet av dessa människor.

Så var det val i Sverige. Och det kalla fick ett ansikte. Ett rasistiskt parti röstades in i riksdagen och alla andra stod lite vingligt vid sidan av och försökte förstå hur man kunde gå vidare.

Istället för vår blev det fullbordat krig i Syrien. Och alla som hade möjlighet försökte fly helvetet. Det blev 2015 och jag var höggravid igen. Det blev kris, flytkingvåg och systemkollaps och hur ska det här gå? Och samtidigt visade sig solidaritet och medmänsklighet bland svenskarna synligt på ett sätt som jag inte sett under min livstid.

Och samtidigt som kärleken blev synlig var det som att politikerna försökte stävja ”kaoset” genom disciplinära åtgärder. Lagar och regler som påminde om 30-talet blev plötsligt verklighet och praxis i myndighetsutövningen. Och de som lyfte solidaritet och medmänsklighet började få något panikartat i blicken när de insåg hur de människor vi skulle ta hand om faktiskt blev behandlade.

Vi blev trebarnsföräldrar och Storbritannien röstade för att gå ur EU och USA röstade in en galning på presidentposten. Och spänningarna stegrade sig åt alla håll. Terrordåden skedde allt oftare, till och med i Sverige. Polariseringen och isen i debatten hade blivit etablerad.

Och Sixten ska börja förskoleklass och den värld han nu går ut i ser helt annorlunda ut än den han föddes in i.

Allt har hänt. Och samtidigt har det bara gått ett ögonblick. Och jag tar min tillflykt till tre trygga tankar ”Herren är min herde” och mammas ord: ”du får försöka leva dig in i hur det var att ha småbarn under åttitalet, då kalla kriget stod och vägde och ubåtar skymtades i svenska vatten.” Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

 

 

13 kommentarer

    1. Tycke samma som du! Väldigt intressant att summera ett liv ur det perspektivet!
      Tänker spontant att det borde vara ett smart och pedagogiskt sätt att lära sig lite historia på – att hänga upp det på hur gammal man själv var när det hände snarare än exakta årtal. Fast man kommer förstås inte så långt bakåt i tiden…

  1. Bra skrivet! Det känns som ett ögonblick och en evighet sen som jag själv stod på samma plats min första dag i förskoleklass.

  2. Vilket perspektiv! Bra med en klok statsvetare i vår skara. Tack Bettan och allt gott till Sixten inför nästa vecka <3 Bless

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *