Vad äger dig?

IMG_2552

Tömt och tomt kontor på min före detta arbetsplats.

Just nu håller vi på att vända upp och ner på hela vårt hem. Vi rensar, slänger, säljer och ger bort. Papper, prylar och kläder. Det är ett sånt överflöd av materiella ting. Men jag inser när jag står med leksaker till anklarna, inget av det här är egentligen omistligt för oss. Hur kan vi tillåta att prylarna tar så stort livsutrymme? Fysiskt tar prylarna en stor plats men även i vår kalender, i vår ekonomi och i vår själ.

I veckan började en ny programserie på SVT med Kalle Zackari Wahlström: Kalles sex liv (ja, jag vet, seriens namn är inte klockrent…). Ni som läser bloggen regelbundet vet att jag har älskat alla Kalles programserier. Men den här är outstanding. Det är en ärlig programserie som vågar ställa tidsandan mot väggen. I introt till programmet definierar Kalle sig själv så här:

Jag heter Kalle Zackari Wahlström och är en 36 år gammal träningsprofil och programledare på TV. Jag har 117 000 instagramföljare, tre hundar, två barn och ett hål i bröstet. Hela mitt liv har jag kämpat för att komma dit jag är idag, jag skulle säga att min dröm har gått i uppfyllelse.  Men jag kan inte släppa tanken på att det finns något annat, nåt jag missar, ett grönare gräs på andra sidan. Ett annat liv…

I det första avsnittet möter han ett par som har sålt allt dom äger. Ja, allt dom äger, för att cykla jorden runt. Dom hade, liksom Kalle, kommit dit dom ville i livet. Schysst bostad i det rätta området, färdigrenoverad och bra yrken med en okej inkomst. Men ändå så saknas det något. Majoriteten av deras vakna tid arbetade dom för att ha råd med sin lägenhet som dom nästan aldrig var hemma i. Dessutom hade dom nästan aldrig tid för att umgås med varandra. Så dom började att sälja sina saker, för att kunna uppfylla drömmen, att cykla jorden runt. I början tyckte dom att det var ruskigt svårt att släppa taget om prylarna: ”Nej, aldrig över min döda kropp, den säljer vi inte: Det är min favoritmugg!”. Men när det gått några månader då hade hjärtat börjat släppa taget om prylarna och de brydde sig inte alls lika mycket när de slumpade bort de sista ägodelarna.

kalle

Kalle med Lina och Per som just nu cyklar jorden runt.

Jag tror inte att alla blir lyckliga av att sälja allt de äger och har för att cykla jorden runt. Men prylarna har en stor betydelse i våra liv. Våra hem, våra kläder och allt annat som syns utåt av vilka vi vill vara.

Under snart ett års tid har jag varit helt eller delvis sjukskriven. En av mina grundläggande sanningar och fundament, i min kristna tro, som jag bygger mitt liv på är; Alla människor har ett okränkbart värde oavsett vad de kan eller inte kan göra, du har ett värde bara genom att finnas till. Du är en human-being inte en human-doing. Det du gör kan aldrig säga vem du är, du har ett värde i den du är. 

Men när jag själv blev sjukskriven och inte kunde arbeta och försörja min familj, då började jag rätt snart tvivla på vem jag egentligen var:

  • Vem är jag om jag inte är präst?
  • Vad har jag för värde om jag inte kommer utanför dörren på hela dagen?
  • Jag är en som bara tar energi och kraft från andra och inte kan bidra…

Det var inte särskilt konstruktiva tankegångar. Och framförallt var det inte sant. Sanningen är att jag har ett värde oavsett om jag tjänar pengar eller inte. Men jag insåg att det här med att ha ett tydligt uppdrag där jag bidrar till familjens ekonomi var otroligt viktigt för min identitet.

När saker och ting vänds upp och ner i ditt liv förstår du förhoppningsvis vad som är viktigt i livet. Vad som styr ditt liv: Vad det är som äger dig.  Ibland är det frivilligt, som att sälja allt du äger och har för att bege dig ut på ditt livs äventyr. Och ibland är det ofrivilligt, som när du blir sjukskriven eller drabbas av andra svårigheter.

Att bryta upp och våga ifrågasätta våra livsval tror jag ibland är nödvändigt. Om inte rent fysiskt, så åtminstone mentalt och andligt.

Våga ställa de viktiga frågorna: Vad är det som upptar din tid, din ekonomi, ditt hjärta och dina tankar?

Vad äger dig?

14 kommentarer till

  1. Väldigt bra! Jag minns en person som ville förändra uttrycket ”jag tänker, alltså finns jag” till ”jag är älskad, alltså finns jag”, eftersom att vi finns kanske inte beror på oss utan på någon annan. Det brukar jag försöka hålla fast vid när det blir jobbigt.

  2. Så bra!! Jag håller på att fundera en hel del kring minimalism just nu, att en verkligen skulle minska antalet prylar en omger sig av – jag tror det gör något med en. Tack för ett viktigt inlägg!

  3. Bra text!
    Känns så väl igen. Skrev så här härom dagen.
    ”Vem är man när ALLT man drömt om går ”åt skogen”? När allt man trodde man kunde, tänkte och trodde på bara faller undan för undan. När man bara gör och lever för ”alla andra” och det man orkar förutom alla måsten är INGENTING utan där det bara finns dåliga samvetet för allt man borde men som man inte orkar.
    När man inte längre finns bland ens ”vänner” för att man inte är ”som förut” eller orkar ”som förut”.
    Det är frågor som jag ställer mig men frågor som bara snurrar mig allt djupare nedåt. Allt mer gör mig till den jag INTE vill vara. Bli det jag inte vill bli. Vad/vem ställer sig där ”I vägen” för spiralen om jag inte gör det själv?
    Förr hade jag ett svar på det men VAD eller VEM är det idag? Tacksam för hjälp att hitta min spiralstoppare?”

    • Det är verkligen frustrerande när livet inte funkar. Just känslan av maktlöshet är kanske en av det svåraste att hantera. Finns inga enkla svar eller lösningar här.

      För mig handlar det ibland om att bara acceptera; nu är det såhär. Och ibland måste jag bara göra saker fast det känns som en inte orkar egentligen. Men på något sätt mitt i allt försöker jag nog ändå alltid att hitta något ljust och gott, varje dag.

      Tänker att vi får träna oss i att öva våra sinnen på det. Och, ja, det är väldigt svårt när livet förmörkas av omständigheter som vi inte råder över. Men oavsett hur det känns eller hur mycket vi orkar så har vi ändå ett oförgängligt värde.

      Du är viktig – Lena. För många. Kram

  4. Ja, så viktigt att fundera på. Och så svårt! Står också mitt i en flytt. Och inser än en gång att alla saker tar alldeles för mycket tid och kraft!

  5. Jag har nog alltid varit minimalist, även som barn. Jag tyckte alltid att saker i överflöd stressade mig och har tagit med mig det in i vuxenlivet. Jag ser mig själv som en del av helheten och saker och prylar hjälper mig aldrig vara mer genuin eller hitta mer av min egen sanning. Desto mindre jag har, desto mer behöver jag vara… och det tror jag är viktigt. Saker är distraherande, en stund. Men de kan aldrig göra mig lyckligare eller göra att jag känner mig mer trygg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *