Orka!

Stress, trötthet, energinivå – det är ständigt aktuella ämnen för oss småbarnsmorsor. Något vi hela tiden förhåller oss till och försöker laborera med.

Hur mycket orkar jag? Vilka saker får plats i mitt liv?

Först finns den där basen – matlagning, tvätt, byta lakan, vattna blommor – sånt där som bara måste göras.

Så barnen då förstås. Tid för dem. Tid med dem. Tid när vi bara finns i samma hem. Tid när vi hittar på saker tillsammans.

Många av oss jobbar. Hur många procent ska jag jobba? Och kanske ännu mer: hur mycket av mitt hjärta och min hjärna ska engageras i de där procenten?

Så kommer kyrkan. Hemgrupp, gudstjänster – och så kanske en vill engagera sig utöver det? Söndagsskola, styrelser och fikagrupper.

Träning är det många av oss som vill göra. Och så vänner kanske? En del av oss bloggar. Andra tar hand om sin trädgård. Någon går och ser en film då och då.

Ja jag ska sluta. Och jag menar inte att stressa upp er genom att lista massa saker. Men jag tror det är viktigt att reflektera över ens tid. Vad som tar kraft och vad som ger kraft. Vi verkar ha det så olika med orken. Hur många saker vi orkar.

Jag tror vi ska vara modiga. Våga säga nej till saker. Renovera liksom? Jag blir galen på att alla småbarnsfamiljer (inklusive oss) ska hålla på och renovera hela tiden. Hur mycket pengar och tid och spruckna äktenskap ska det få kosta egentligen? Nej. Våga säga nej, till det där som bara tar.

Jag har mycket energi. Jag ber inte om ursäkt för det. Jag vet vad det är att inte orka någonting, för så har jag haft det i perioder. Men de senaste åren har jag varit pigg, inspirerad och haft mycket energi. Det är bara att vara tacksam över det. Och låta bli att tro att en är en övermänniska. Jag gör många saker. Men det är också mycket jag inte gör. Jag plockar till exempel inte våra bär och saftar och syltar och sånt. Det blir jag bara stressad av. Jag övar mig i att landa i att det är ok att ha sådana saker. Saker som jag inte gör.

Jag brukar använda mig av principen – det går inte att lägga till något till ens liv utan att ta bort något annat. Även om man inte aktivt tar bort något, så är det alltid något som blir lidande. Jobbar en fler procent får en färre procent hemma tex.

Alltid innan jag tackar ja till någonting så försöker jag visualisera att detta något ska ske imorgon. Hur känns det då? Får jag ont i magen av att tänka på att det ska hända imorgon, eller blir jag förväntansfull?

Jag tror att glädjen är viktig att följa. Och den duktiga flickan ska vi försöka genomskåda.

 

Hur tänker ni med tiden?

Har ni några bra rutiner eller principer för att få till en bra rytm?

Vad har ni för saker som ni inte gör?

7 kommentarer

  1. Ja det här ämnet borde man vara expert på nu. Men precis som att ”hitta balansen” borde vara en självklarhet tycker jag inte heller detta är det.
    Men… vi tänker som så att vi jobbar deltid för att orka städa, vara trevliga, laga mat och handla den själva, vara aktiva i kyrkan och hinna umgås med de personer vi gillar mycket. Det funkar oftast 😉 Sen har vi insett att vi måste begränsa barnens aktiviteter så nu får den äldsta ”bara” ha två, istället för tre. Känns redan mycket bättre än i våras! 🙂
    Ska bli spännande att läsa vad andra gör och tänker och tycker!

  2. nåt som jag fnulat lite på är att jag upplever att det sällan i såna här livspusselinlägg ((alltså verkligen inte bara i detta blogginlägg) , pratas om att prioritera våra äktenskap. våra barn nämns alltid och att ha tid för dom och hur viktigt det är och ofta nämns att ha tid för vänner och intresse förutom alla måsten då . Men jag upplever att våra relation till den vi lever ihop med sällan finns med i det där livspusslet. vet inte om ni håller med?! kanske är det för privat?! eller är det så att det glöms bort, tas för självklart ?! En gång i mina unga år långt långt innan jag träffat Josef var jag på nåt semniarie eller nåt om typ äktenskapet. Dom uttryckte sig typ ” älska din partner mer än dina barn” ganska krasst och provocerande men ja tror det ligger något i att prioritera äktenskapet väldigt högt. Tänker att de andra bitarnas dimensioner kanske får en skjuts i rätt riktning av det. ett lite sidospår kanske men kunde inte låta bli att skriva.

    1. Spännande iakttagelse Josefine! Jag håller med. Jag funderade på att skriva med det. Men valde bort det, utan någon särskild reflektion. Vår situation är ju ganska unik, eftersom vi jobbar ihop och har väldigt mycket tid tillsammans. Samtidigt är det ju inte samma sak att jobba ihop som att investera i sitt äktenskap. Jag kan tycka att vi egentligen borde ha någon mer typ rutin kring att avsätta tid tillsammans. Samtidigt är det en sak som kan stressa mig. Att det måste vara spektakulärt typ. För vi har ju egentligen en rutin, och det är att när barnen somnat på fredagskväll så ser vi en film ihop och äter något gott. Oglamoröst, men typ det vi orkar just nu. Det känns som att ni är väldigt genomtänkta på det här området, hur gör ni?

      1. Säger som Filippa att man borde vara expert på området, men ändå är det så svårt. Vi ser till att vi har en kväll i veckan för bara oss, vi har insett att det måste prioriteras annars kan det missas bland alla andra roliga, viktiga och tråkiga saker. Men sen tänker jag att det är något slags grundtänk att hur mycket man lägger på de andra delarna beror på hur det klingar bra eller dåligt för hur vår relation blir (och att saker kanske inte främst görs för barnens skull eller för att det är intressant och viktigt utan att ett beslut om att gå in i något görs utifrån att det också ska bli bra för vår relation) Till exempel är Josef föräldraledig nu och då kan man lätt tänka att jag kan passa på att jobba 100%, för barnen har ju ändå mycket föräldratid och korta dagar, för ekonomins skull osv. Men vi har under alla våra tre föräldraledigheter gjort annorlunda. Nu jobbar jag till exempel 80% fast Josef är hemma. Det känns lyxigt framförallt för att jag får en egen dag med Josef som inte så mycket annat inkräktar på (det är inga kalas och annat på ons fm såsom det blir på helgerna) visst 2 av 3 barn är ju också hemma på onsdagen men dom hade ju haft en förälder hemma oavsett just nu, så det är ju inte så mycket för dom. Likadant var Josef ledig en dag i veckan när jag var föräldraledig med Aron. och med Ellen var vi lediga och i Kina i 4 mån, väldigt lyxigt!

  3. Det där med att tänka att det är imorgon låter smart. Men samtidigt: jag kom just hem från en tonårsplanering där samtliga ledare säger att man aldrig känner för att gå till tonår på fredagseftermiddagen men att alla under kvällen tänker att man borde vara med varenda gång för att det är så roligt…

    Från och med måndag börjar jag jobba femtio procent istället för 75 som tidigare. Men Emil jobbar också nu och det är första gången som vi båda jobbar. Ändå kommer barnen få tre lagom långa dagar på förskolan och resten hemma. Det känns skönt. Och fast att vi på totalen jobbar mer, funderar jag över om vi ändå inte kommer ha mer tid. Jag vet i te om det stämmer, men dels tänker jag att vi får bli bättre på att planera och ta tillvara när vi har andra strukturer runt omkring, och dels får vi två mer jämn tid oss emellan, att båda jobbar endel men båda är också hemma mer.
    Faran är ju bara, som Josefine är inne på, att man planerar så mycket efter att någon ska vara med barnen så att det blir mer som ett skiftarbete än äktenskap/familj…

    För övrigt skär jag ner liiite på församlingsengagemang och så här i överlämningsfasen tar det så mycket tid 😉

  4. Att våga säga nej till renovering tror jag är megarelevant i vår tid! Det är ett sånt enormt tryck på människor att man ska ha ett perfekt hem. Tror också man kan fundera på vilken impact man ger vidare. Man behöver inte berätta om allt man renoverar och köper till hemmet i sina sociala medier t ex. Jag tycker iofs det är jättekul med inredning osv men jag tänker verkligen att vårt samhälle är för fixerat vid det.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *