Måndagstips

Jag minns hur mamma kom loss och dansade på vårt bröllop. Vi hade dansgolv och det märktes så tydligt hur mycket hon älskade att dansa. Efteråt berättade hon om hur hon aldrig fått göra det. Det är ju inget en gör om en är uppvuxen i en frikyrka på 60-talet.

Jag har gjort en liknande resa det senaste halvåret. Jag har upptäckt något som jag inser att jag älskar, men som jag kopplat ihop med förbud och varning och farligt.

Jag inser att när jag velat vara noga med vilka brunnar jag öser det vattnet jag dricker ur, så har jag fokuserat för mycket på brunnen och för lite på vattnet.

Jag vill inte fylla mitt liv med någon annan andlighet än den Jesus jag tror på. Han som är vägen, sanningen och livet. Han som är evig Gud och skapare av universum.

Ett av mina språk är kroppens. Jag har lättare att vara närvarande när jag rör mig. Jag lyssnar bättre under en promenad och jag tänker bättre under en löprunda. Därför kan det göra mig ledsen att sådana uttryckssätt fått boxas in och fått en röd stämpel på där det står ”new age” på ena sidan och ”farligt” på andra. Jag är inte naiv. Jag känner människor som blivit bundna av mörker när de grävt i grumliga vatten, inte minst under rubriken yoga. Samtidigt har jag blivit varse genom min systers många resor till Indien hur alla praktiserar yoga där, även de kristna. Frågan är vilket mantra man använder. Frågan är vad man fyller det med.

Det finns en variant av rörelse på kristen grund som heter Tikva, det har jag ännu inte haft möjlighet att prova men det ser jag fram emot att göra.

Däremot har jag börjat träna yoga med den här tjejen, Caroline Williams. Och jag var ganska skeptisk till en början, men jag har blivit biten. Hon utgår varje pass från ett tema till exempel ”förlåtelse” och så läser hon bibelord och är i bön under passet. Det är sund och gedigen bibelundervisning och rörelser utifrån olika svårighetsgrad.

Detta är kanske inte för alla. Men för mig har det varit ett uppvaknande och verkligen förbättrat mitt andaktsliv. Att få röra sig och vara med Gud liksom, så självklart egentligen. Och så ett uppvaknande att Gud är stor och kan använda allt till sin ära. Lite som hur man under väckelsen i början av förra sekelskiftet gjorde om gamla dryckesvisor till läsarsånger.

Ha en fin vecka hörrni. Nu går vi hösten till mötes, det ser jag fram emot!

9 kommentarer

  1. Ja vad bra det är! Har även jag blivit biten av kristen yoga. Har aldrig kännt sådan fokus i en andakt som när man får använda kroppen också! Tack för det tipset!

  2. Tack för ditt inlägg! Har brottats med detta en tid, om yoga liksom är okej eller inte. Och det har känts så märkligt att en träningsform (och då menar jag det fysiska i träningen) ska kunna vara exkluderande. Träningsformen i sig är ju så bra för kroppen och ett bra komplement till annan typ av snabbare rörelseträning. Var under våren på två yoga-pass på Stiftsgården Vårdnäs och tyckte det var såå härligt! Det var inte uttalat kristen yoga, men det fokuserade inte heller på någon annan kraft utan mer på att hitta ett lugn inom sig. Tack för tipset med tikva, det måste jag läsa mer om..

  3. Vilket bra tips. Vi har haft yoga på jobbet och jag älskar det. Hon kör lite ”um” i början men då står jag bara tyst och tänker på mitt.

  4. Så bra att du nämner det. Så mycket tabu i ordet och så få som ens kan tänka sig att tänka om, eller…tänka själva ? Bra tips!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *