Bara få vara mig själv.

Det har blivit mycket reflektion den här hösten. Frågor som hur kan jag arbeta med ett krävande arbete samtidigt som jag är närvarande morsa? Närvarande fru? Trevlig fru/mamma? Hur kan jag leva för att också orka göra saker jag älskar? 

I slutet av våren var jag verkligen så nära att rasa in i väggen. Och när jag nu, ett halvår senare tänker på det, inser jag att det var riktigt nära. Alltså, det var så fruktansvärt nära. Tack och lov kom sommarlovet och räddade mig. Men vilken fruktansvärt jobbig sommar jag hade. Det kändes som att jag varje dag kämpade. Jag var glad att vi var i viloläge, men det var så sjukt mycket grejer som jag egentligen inte orkade eller fick ångest för, men som jag kämpade mig igenom. Jag blir stolt när jag tänker på det. Jag hade lika gärna kunnat lägga mig ner och gett upp, lagt mig i ett mörkt rum och försvunnit från allmänheten.
Jag är tacksam över att jag har en man som inte bara lät mig göra det. Han satte krav på mig, som på ett sätt kändes övermäktiga, men som behövdes. Krav som att jag skulle laga maten, eller jag skulle åka och handla, eller jag skulle natta barnen. Alltså, ni hör ju, det var vad vi vanliga människor kallar vardag. Men som då var så otroligt jobbigt, tungt, krävande och gjorde att all energi tog slut.

Men jag har klarat det. Jag har verkligen det. Varje dag som går nu, ju längre in på höstterminen vi kommer märker jag hur jag börjar bli mig själv. Ja just det, jag är ju en rätt glad person! Ja just det, jag är ju en sådan som gillar att bjuda hem vänner! Ja just det, jag älskar ju att åka på second hand!

Jag är just nu bara så tacksam. Det här är absolut inget som bara kommit över mig eller kommit för att jag har chillat i soffan ett par kvällar.

Nej, jag har fått kämpa. Men med kämpa menar jag ju att jag har tvingat mig att lägga mig och läsa en bok, istället för att springa runt och göra tusen saker (de dagar jag varit pigg, alltså). Jag har kämpat med att säga nej, att gå emot mitt enorma duktiga-flicka-krav som hänger som ett stort, svart berg över mig. Jag har också kämpat mig igenom de fysiskt tunga grejerna, som i somras gav mig enorm ångest. Jag har tvingat mig in i ett mind-set som funkar för mig. T.ex att jag inte alls behöver vara bäst på jobbet. T.ex att jag inte alls har sådana hårda principer hemma. T.ex att jag inte alls behöver laga mat från grunden, träna sådär hårt som jag innan alltid tänkt att jag var tvungen att göra, se särskilt snygg ut eller alltid vara glad. Kanske en av mina viktigaste. Jag har slutat att vara alla tillfreds. Eller. Vänta, den jobbar jag på fortfarande. Jag tänker inte ta ansvar för alla andras känslor längre.

Jag har kommit in i ett tänk som gör att jag, inte det här året i alla fall, inte kommer gå i väggen.

Ni är kanske många där ute som tänker; det där hade aldrig funkat på mig. Och förmodligen är det precis så. Du måste hitta dina egna strategier, dina egna tankemönster måste brytas på ett sätt som du kan göra och du måste hitta din väg ut ur det. Vi kanske kan inspireras av varandra, påminnas och hjälpa. Men jag tror inte vi har samma väg tillbaka eller ut.

Ni som kämpar. Fortsätt kämpa. Det är värt det. Kanske blir livet helt annorlunda (som mitt är nu), och det kanske känns trist. Men det är sjukt värt att må bra, istället för att tänka att allt ska bli som vanligt och så blir det inte så.

Kram och kärlek till er! Nu ska jag njuta av ett höstlov som kom sådär alldeles lägligt och bra.

6 kommentarer till

  1. Bra skrivet. Jag var där förra sommaren. Jag ville inte må så där, ingen gör det. Visste inte hur jag ska tar mig ur det. Jag ville bara lägga mig och sova. Men tanken att jag har inte råd för att göra det och flera förändringar i mitt/vårt liv hjälpt att gå framåt. Fortfarande tröttare än vanligt men jag mår mycket bättre. Jag förstår nu att jag är bra som jag är och att det är viktigare att jag mår bra än att göra alla andra glada.

    Kram

  2. Vilken kamp, tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om. Hajade till vid din mening om att du inte tänker ta ansvar för alla andras känslor. Och sluta vara alla andra tillfreds. Jag blir nyfiken och tänker att du kanske vill utveckla vid tillfälle? Hänger dessa ihop eller hur tänker du? Och har du några bra tips på hur man slutar ta ansvar för andras känslor?

    • Tack för din kommentar Rebecka!
      Jag har fått enorm pepp från lite olika personer, både som känner mig väl och någon jag inte känner så väl, men att just inte ta ansvar för vad alla andra känner. Jag börjar sakta men säkert dra mig åt det hållet, det känns skönt! Att jag som vuxen kan förvänta mig att en annan vuxen faktiskt berättar om den blev sårad, eller tog illa upp av något jag sagt elelr gjort. Jag kan ju lätt gå runt och tänka att jag sårat någon, och tillslut frågar jag och inser att ja, ibland har jag det och ibalnd inte. Men att det får ligga på dessa personer att berätta för mig, så att jag i så fall kan be om ursäkt istället. Jag tänker nog mycket att de hänger ihop ändå! Men intressant, jag ska klura lite och sedan kanske skriva ett inlägg helt enkelt :)

  3. Tack!! Hög igenkänningsfaktor från en annan mamma, lärare och engagerad kvinna… Var också skrämmande nära väggen innan ett sommarlov kom i vägen i tid för något år sedan men blir bättre och bättre på att balansera mer rätt. Inte i mål än dock men mår mycket bättre och jobbar på att sänka egna krav och prioritera bättre på alla möjliga områden. Hoppas vi lyckas! 💙

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *