”De vi ville bli” – En bok om sorg och ett trotsigt hopp

de vi ville bli

Så småningom börjar jag treva mig fram, det dröjer innan jag anar en ljusstrimma som visar lite av ett liv där sorgen får sitt rätta utrymme. Och jag tar plats på ett nytt vis. Sorg är inte bara tystnad och en rygg längre. Så såg den ut under en lång tid när jag var barn. Nu är jag vuxen och trött på att inte våga livet och våga tro på att jag faktiskt är älskad och får ta plats. Jag vill leva, men det är inte självklart att jag ska våga.

Britta Hermanssons senaste bok ”De vi ville bli” är en gripande och vacker skildring av hur det är att växa upp i ett hem präglat av sorg. En sorg som är så påtaglig att den känns i hela hennes varelse men den är onämnbar inom hemmets väggar. Britta berättar hur det var att växa upp i tron att hon kom till bara för att hennes storebror dog mindre än ett år innan hon föddes, då lille Sven drunknade i ett dike. Hon beskriver det som att sorgen blir hennes första språk, för det är en så genomgripande närvaro av sorg i hennes hem. Sorgen liksom tar gestalt och bosätter sig i hennes kropp. Och hon går runt och bär på så många frågor, frågor som inte får eller kan prata om.

Parallellt med Brittas beskrivning sin egen livsresa, från ett liv präglat av sorg till ett liv som ska komma att ha hoppet som grundton, så beskriver Britta en helt annan resa i en helt annan tid. Det är en fysisk såväl som en andlig resa, vilken 37 personer från Brittas hemort Nås socken i Dalarna gör år 1896. De lämnar hem, hus, släkt och vänner för att bege sig till Jerusalem. Där de väntar att få möta Jesus själv på Oljeberget då han ska återvända till jorden. De hade blivit övertygade av en predikanten Olof Henrik Larsson om att bege sig till Jerusalem för att mötas Jesus där eftersom det var tydligt att Guds återkomst till jorden nu var nära.

Britta är fascinerad över denna berättelse om Jerusalemfararna som satt djupa spår i hennes hembygd. Hur uppbrottet från hembygden är laddat med sorg och vemod. Att de lämnar allt för att aldrig återvända. De ger sig av mot något helt okänt, för att de bär ett hopp som tänts i hjärtat. Denna berättelse uppfördes som teater i hennes hembygd varje sommar och väckte något inom Britta. På något sätt kände hon alltså ett släktskap och en samhörighet med dessa jerusalemfarare. Det var när hon såg de här skådespelen som hon började längta efter en tro, att få bli en del av något större. Att få vara en del av en större berättelse. Söka en tro och ett liv som är på riktigt.

Genom denna historiska händelse i min hembygd lär jag mig att hålla ihop två viktiga strömningar inuti mig. Min längtan efter att våga gå i hoppets riktning och följa en djupare kallelse och samtidigt pröva noga och inte så lätt förlora fotfästet. (…) Jag är en jordnära människa men har samtidigt en passion för Jesus Kristus och det evangelium som kan upprätta och förvandla hopplösa situationer. Det går att förena.

Jersulemfararna från Nås ger alltså Birgitta en slags igenkänning och riktning Här föds längtan efter hopp. Och hoppet är något som hon verkligen vill söka och hon vill även försöka att hitta sin egen identitet. För egentligen undrar hon rätt ofta om hon ens är en egen individ eller om hon bara fyllt någon annans plats.

Redan som barn kunde hon känna en påtaglig ångest, hon beskriver ångesten som upplevelsen att ”det blir för trångt”. En helt genial beskrivning tycker jag, för det är ju precis så det känns. Som att du är under ett yttre obeskrivligt tryck, ett tryck som gör det svårt att andas, tänka och bara finnas till. Rummet krymper och du vill liksom bara därifrån men hittar inte vägen ut.

Brittas beskrivning av den tryckande sorgen och ångestens grepp är gripande. Hos mig skapar de stor igenkänning. I mig finns också grundtonen av vemod och sorg. Även i mitt barndomshem vilade sorgen som ett täcke. Det skiljer ju några decennier mellan Britta och mig men jag känner ändå ett släktskap med henne. Tyvärr är det kanske så att många föräldrar och anhöriga inte orkat eller klarat av att prata om den där sorgen eller outtalade skuldkänslan som kan finnas då någon har dött pga. en olycka eller som i mitt fall, att min pappa inte orkade leva längre. Kanske är det då ännu svårare att tala om sorgen och saknaden när någon har dött i en ung ålder eller av ”onaturliga” skäl?

Men även om ingen talar om den där sorgen så finns den ändå kvar. Den försvinner inte av sig själv. Att sörja är livsvikitgt. För att känna hopp igen så måste också sorgen få ta plats. Detta tycker jag att Britta skildrar på ett helt fantastiskt sätt. Vi kan inte trycka undan sorg och smärta längst in mellan hjärtklaffarna och tro att den ska stanna där. Nej, den kommer en dag att göra sig påmind. Och det med besked.

Det som kanske är mest underbart med Brittas bok är ändå det trotsiga hoppet. Det där lilla, envisa och trotsiga hoppet som vägrar att ge upp. En liten gnista av hopp som alltid finns kvar. Den kan verka utslocknad ibland då vi går igenom nattsvarta perioder. Åtminstone känns det så. Britta berättar om dagar då hon trodde hon skulle dö av ångest, ett slukhål utan botten. Då det känns som om hon är övergiven av Gud. Men så plötsligt utan förvarning får hon hoppet tillbaka på det mest oväntade sätt. Så där som bara Gud gör. Gud är de omöjliga stigarnas mästare.

Britta Hermanssons ”De vi ville bli” är en liten bok med ett stort innehåll. Köp och läs. Eller säg åt ditt bibliotek att köpa in den så kan fler få glädjas över den.

Detta är den första boken av Britta som jag läser men inte den sista. Britta är aktiv som pastor i Equmeniakyrkan och har även en skön podcast där hon möter olika härliga människor. Jag rekommenderar särskilt avsnittet där hon möter Peter Apelgren i  Brittas vardagsrum . Mycket allvar och mycket humor utlovas!

brittas

5 kommentarer

  1. Spännande boktips, och vilken recension!
    Jag har hört mycket av Britta som evangelist och i podden, ser upp till henne och litar verkligen på att det här är en bra bok! Jag ska säga till på bibblan här!

  2. Vilken fin recension! Jag läste den här nyss och jag tänkte hela tiden på dig. Ert ”släktskap” känns tydligt. Kram!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *