Världens bästa pappa, helt enkelt.

I #metoo-stormen har mina tankar cirkulerat kring en del män. Hm, låter kanske konstigt egentligen. Men jag har funderat över vad som kan påverka en. Vad som kan göra att jag som tjej, dotter, syster, flickvän, fru, mamma – kan göra annorlunda, beroende på vem jag vuxit upp med, eller vem jag är ihop med.

Jag insåg snabbt att jag förmodligen har världens bästa pappa. Och det är taskigt av mig att inte dela med mig av vad han gjort genom åren. Egentligen inte för mig som tjej, eller dotter, utan för oss som barn. Vi är ju tre barn, jag, storebror och lillebror.

För det första har min pappa alltid behandlat oss lika. Det är ingen skillnad på om det är jag som ska lära mig borra hål i väggen, eller om det är min storebror. Detta har vi alla fått lära oss.

Min pappa har alltid ställt upp och funnits där. En otroligt viktig faktor tror jag, i föräldraskapet. När jag velat prata om något, har han alltid lyssnat. När jag behövt bli hämtad (och det mina vänner, det är mååååååååånga gånger) så har han kört och hämtat. Inga konstigheter.
Det ger en enorm trygghet att veta att pappa alltid finns, pappa ställer liksom alltid upp. Och så långt bak i tiden jag kan tänka, så har det varit exakt så.

Pappa har aldrig dömt eller dumförklarat. Han skulle aldrig kommentera mitt blåsvarta hår och håliga jeans eller om jag skulle gå upp eller ner i vikt eller om jag kom hem med en knasboll till kompis. Allt är okej, så länge jag mått bra.

Min pappa har också tagit strider för mig, t.ex i skolan, när jag precis börjat på den kristna (!) skolan och en grabb i klassen började säga “hora” till mig. Då kom min lugna, snälla (som alla kände honom, han var vår gympalärare) och pratade tydligt och bestämt med pojken om att man absolut inte pratar med någon på det sättet.

Att vara pappa till dagens flickor är ett stort ansvar. Kanske extra mycket om det finns grabbar i familjen också. Lika, lika, lika.

När jag var 6 år ville jag också börja spela fotboll, och efter att ha spelat i pojklaget ett tag startade istället min pappa upp ett tjejlag. Han har alltid hejat på mig i min lilla fotbollskarriär och sett till att om jag ville spela, ja då ska jag det.

Han pratar alltid positivt och gott om t.ex damfotboll. Det gör ju att alla i hans familj intresserar sig, och hans söner och dotter också pratar gott om det. Kanske är det en liten sak, men att en man med priviligier lyfter kvinnokamper, vilka det än är, gör att han blir en förebild.

Det sköna med min pappa är att han liksom är en legend. Utan att han vet om det eller vill det förmodligen. Alla i vår närhet vet vad “att göra en Leif” innebär och min lillebrors kretsar kallas han för Leffeboy samt att de skrivit en låt i hans ära, som heter “Ponnyn Leif” (ingen kommentar).

Jag har alltid tyckt om att vara lik pappa. Vi skojar alltid om att, ifall jag varit man, hade jag haft så otroligt bra skägg. Jag har liksom ärvt pappas enorma hårväxt, tack och lov slapp jag det för mycket i ansiktet. När vi är uppe i våra hemtrakter, utanför Linköping, kan människor på allvar komma och säga: “Ah, du är Leif Hagels dotter!”. Ja, så lika är vi. Och då tänker jag ju såklart, att jag kan allt som pappa kan. Och så har jag alltid tänkt.

Imorgon är det Fars dag. Och jag är så himla tacksam att jag fått växa upp med min pappa (kära mamma min måste få ett helt eget inlägg, hade aldrig nånsin klarat livet utan denna kvinna).

Pappa, en stor förebild, för många, och framför allt för mig.

Tack pappa! För att du är och alltid varit en fantastisk pappa. Älskar dig!

11 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *