Om tio år kanske?

När jag och Christian var nygifta så pratade vi mycket om att inte säga alltid eller aldrig om varandra. ”Du lägger alltid dina strumpor på golvet” , ”du torkar ju aldrig av bordet”.

En ganska bra hållning. Men också svår. För visst ligger det nära till hands när en levt ihop ett tag att tänka så om den andre. ”Han gör ju alltid så! Jag blir tokig! Han kommer aldrig lära sig hur jag vill ha det!”

Men sån människosyn vill vi ju egentligen inte ha, eller hur? Vi vill ju tro att alla kan förändra sig. Få saker är så destruktiva som ”en gång tjuv, alltid tjuv” – aldrig mår vargen så dåligt som när han tänker så, det är ju då han går till busarna och börjar göra fel saker igen.

Men hur förändras en? Och hur hjälper en varandra att fortsätta förändras?

En av de små vardagssakerna som Christian tycker är jobbigast med mig är att jag låter använda smörknivar ligga framme som således kletar ner diskbänken. Detta har han tyckt varit jobbigt i tio år. Och i tio år har jag tänkt, oj oj det där måste jag ändra på. Men inte förrän i år har jag börjat jobba på det på allvar. Jag har försökt komma på när jag gör detta, för det är ju bara något jag gör av farten, inget jag tänker på. Men när jag försöker ringa in vid vilka tillfällen detta sker och hur jag kan göra istället så har jag kunnat börja förändra mig. Nu kanske det bara sker varannan gång jag smörat.

Men vissa saker får en bara lära sig leva med hos sin partner. Vad knasiga vi människor är egentligen. Alla har sina små egenheter och saker vi håller på med. Och som Robin Williams säger i filmen Good will hunting – det är ju de där sakerna en saknar sen när den andra inte finns där längre. Småpruttandet i sömnen är det han refererar till.

En sak ett par alltid kan bli bättre på är kommunikationen. Det kämpar nog alla med i perioder. Denna veckan har varit en sådan där jag och Christian pratat förbi varandra. Vår grundproblematik är att jag ofta har en piska över mig. Alltså, jag har lätt att hamna i att drivas av plikt och jag borde och det är bara att bita ihop. Christian har mycket större nåd med sig själv och mig. ingen fara, det kan vi vänta med, ta det lugnt. När vi är synkade blir det en bra dynamik av dessa två. Men ibland, som denna vecka, blir Christian helt slagen av min piska och jag helt frustrerad av Christians softhet.

Igår krockade vi i det här. Och när vi var helt insnärjda i missförstånd så sa nån av oss – vi kanske lär oss att kommunicera med varann om tio år kanske? Skämt är ofta förlösande. Och jag tyckte också det var en befriande känsla i att, ingen fara att vår relation inte är perfekt idag. Det är ju ingen relation. Men att den kan fortsätta utvecklas. Vi kan fortsätta bli bättre på att förstå varann och att prata med varann.

Så lite hopp till oss alla. Fortsätt kämpa på med att förstå varandra. Fortsätt förändras. Det får ta tid.IMG_3286 (1)

10 kommentarer

  1. Bra inlägg, tänkte jag skulle skrivit i önskeinlägget om att ni skulle skriva mer om era konflikter och strategier att ta sig genom dem. Så gräla på och se det som bloggmaterial.

    1. Haha bra idé!

      Emanuel tycker (FORTFARANDE) att det är så jobbigt när jag glömmer skölja av decilitermåttet efter havregrynen på morgonen. Eller… JAG borde lära mig skölja av det direkt nån gång! 🙈

  2. Fint inlägg!
    Minns ett samtal jag och Martin hade om hur livet tvingat (verkligen tvingat) oss att mogna och bli bättre på att relatera till varann och lösa konflikter. Man kan bara bråka och ha sig så mycket som livet tillåter, och när livet tillåter det mindre måste man anpassa sig. Vi skulle aldrig klara att ha barnen på egen hand varannan vecka t ex. Alltså måste vi hjälpas åt, och alltså måste vi hålla sams och alltså måste vi bli bättre på att lösa konflikter och problem. Jag gillar att tänka på det, att vi blivit bättre under åren och förhoppningsvis kommer fortsätta bli bättre. Sen tänker jag också ibland på hur enkelt och underbart allt vore ifall man typ kunde åka på semester själv med Martin utan barnen. Då skulle vi ha perfekta äktenskapet, nu när vi lärt oss så mycket. Haha! Men det är inte konstigt att det krisar när livet är pressat, när man har små barn osv. Men det är också just då man mognar, när man pressas. Skickar med ett citat jag gillar…

    ”Do not fear the conflict. Do not flee it. Where there is no struggle, there is no virtue. Where love and faith are not tempted, it is not possible to be sure whether they are really present. They are tried and revealed in adversity, in difficult and grievous circumstances.”
    — St. John Chrysostom

    1. Tack! I de tuffa tiderna visas verkligen både ens sämsta och ens bästa sidor. Fint när det tvingar en framåt och vidare, även om det är skit. Kram <3

  3. Haha, Jepp. Kommunikationsproblem upplevde vi idag. Men, så skönt att det kan sluta med ett ömsesidigt: ”jag orkar inte tjafsa, jag glömmer det här nu” och genast öppnades det upp för ömsesidig förståelse. Jag älskar tanken på att vi ska leva hela våra liv tillsammans och fortsätta lära känna varandra och knytas samman. <3

  4. Tack för ett roligt och nyttigt blogginlägg. Själv har jag varit gift (med samma man) i 30 år och är mer förälskad i honom än någonsin. Någonstans på vägen har jag försonats med att vi är olika och att jag inte kan, eller nog ens vill, ändra på det. Vi har nött våra kantigheter mot varandra och de värsta har vi skavt av och rundat till och de som finns kvar har vi båda lärt oss acceptera. Trots allt är det ju ändå bara en själv jag kan ändra på, mitt beteende och mitt sätt att se på hans.

  5. Hmm, känner igen det där med pliktpiska och inte. Jag skulle vilja bli bättre på att det inte måste vara på mitt sätt hela tiden, det skulle göra livet enklare för min sambo.
    Men en liten detalj i texten som jag hakar upp mig på: varför lägger du smörkniven direkt på bänken för? Jag är uppvuxen med, och har tagit med mig, att det står en liten tallrik (perfekt plats för udda assiett) att lägga smörgåsbesticken på, går i disken på kvällen. Kanske kan funka?

  6. Älskar det här att man kan bättra sig efter tio års tid med ett icke önskvärt beteende. Det ger hopp! Bara för att jag dragits med något länge är det inte omöjligt att förändra. Tack för att du delar med dig av livet i parrelation för det är inte alltid lätt och det känns skönt att få känna igen sig. 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *