Morsornas adventskalender – lucka 12

Bakom lucka nummer 12 får ni den stora glädjen att stifta bekantskap med Anna Johansson. Anna är en liten stor människa. En sån där människa som inte vill stå i centrum eller ta åt sig äran för det som hon gör. Men jag tror och vet att hon betyder väldigt mycket för många. Hon tjänar i det tysta, sprider frid och glädje där hon går fram.

Jag lärde  känna Anna när vi flyttade till Vikbolandet. Anna och hennes man Ola är medlemmar i den EFS-förening där jag arbetade som präst. Både Anna och Ola är sanna uppmuntrare och de har betytt mycket för mig i min tjänst, under mina år på Vikbolandet. Döttrarna Emma och Elin och har jag mött på läger och ungdomsgrupp, det är tydligt att det finns en god grund hemma när du är så trygg och stabilt rotad i tron redan som tonåring.

Men åter till Anna, under mitt sista år på Vikbolandet då jag blev sjukskriven då fanns hon ständigt där. Anna är själv förtidspensionär och vet hur det är att mista arbetsförmågan mitt i livet. Hemma i Annas soffa har jag gråtit, sovit och ibland pratat. Helt kravlös gemenskap. Sådan är hon alltså, min fina vän Anna. Skulle kunna skriva så mycket mer om hennes liv, bakgrund och klokskap. Men det får bli vid ett senare tillfälle. Varsågod, här är Anna:

annajohansson
Elin, Anna, Emma och Ola (I Awash i Etiopen, både Anna och Ola har delvis vuxit upp i Etiopien).

1 Namn, familj och sysselsättning

Jag heter Anna Johansson och är gift med Ola sedan juli 1998. Vi har två döttrar; Elin 16 år som går första året på estetprogrammet musik och Emma 14 år som går i 8:an. Vi bor i Östra Husby på Vikbolandet.

Jag är fritidspedagog och har jobbat på en liten skola på Vikbolandet i många år men för drygt fem år sedan fick jag TBE under en segling till Stockholm. Den hjärninflammationen jag fick då gör att jag sedan dess har Hjärntrötthet, vilket i korta drag innebär att jag är ljud-och ljuskänslig. Numera jobbar jag administrativt 7,5 h/vecka hos min syssling Andreas Clarberger som äger en elfirma här i vårt samhälle. Sen är jag förtidspensionär på 75 %.

  1. Vad brinner du för just nu?

Jag brinner för att alla som någon gång eventuellt kommer att vistas i TBE drabbade områden går och vaccinerar sig med TBE. Tyvärr sprider sig fästingarna som bär på smittan inåt och uppåt landet. Blir man biten av en fästing med TBE smitta måste kroppen läka sig själv så gott det går. Jag har haft tur i sammanhanget för det finns exempel på människor som blivit förlamade och till och med dött av TBE. Jag kan säga att jag inte har sett en fastbiten fästing på mig på 9 år men uppenbarligen har jag blivit biten av en. Tyvärr är det en stor ekonomisk investering att vaccinera sig då det inte bara är en spruta utan flera, men det är en billig livförsäkring.

  1. Vad är det bästa och mest utmanade med att vara förälder?

Det bästa med att vara förälder är att få se våra barn växa upp till kloka unga vuxna med bra tankar om andra människor och olika situationer. Under de senaste fem åren har jag fått förmånen att då och då fått sitta med runt mellanmålsbordet, ofta tillsammans med en klasskompis till Emma, och fått vara bollplank runt saker som hänt under skolan. Det är kul att få höra deras resonemang och få känna att vi nog gjort något rätt på vägen. Dessutom är det jättekul att se hur de klarar av den ena utmaningen efter den andra – då blir man stolt. Våra döttrar är dessutom väldigt bra kompisar och hjälper och stöttar varandra väldigt mycket – vilket underlättar för oss som föräldrar också.

Det mest utmanande som förälder till tonåringar är nog att hänga med i svängarna runt saker som händer utanför familjen och som påverkar våra tonåringar. Numera är vi ju inte lika närvarande rent fysiskt i deras umgänge.

  1. Vad gör ni för att hålla ihop i relationen?

Jag tror att det är jätteviktigt att bry sig om varandra – i stort och smått – respektera varandra och inte gnälla på varandra. Att göra saker tillsammans, hjälpa och stötta varandra med det man kan. Ibland har jag sagt att kan man tapetsera tillsammans då kan man fixa allt. Vi har genom åren tapetserat en hel del tillsammans – jag rollar på limmet och Ola som är mycket bättre på att få det rakt och snyggt hänger tapeterna – vi jobbar tillsammans men gör de olika saker som vi är bra på. Ola har varit en helt otrolig stöttepelare för mig – speciellt sedan jag blev sjuk. Jag tror att han nog många gånger ser att det blivit för mycket för mig innan jag själv inser det.

  1. Låt säga att du får fyra timmar själv, vad gör du då?

Minst fyra timmar för mig själv är en nödvändighet för att jag ska orka och för det mesta får jag till det på veckodagarna. Om initiativförmågan och orken sammanfaller så påtar jag gärna i trädgården, går på fotorunda, redigerar bilder, virkar eller läser en bok.

3 kommentarer

  1. En del människor kan verkligen få en att se fram emot att ha tonårsbarn, inte bara för att ”bli av med” småbarnsåren… Inspirerande!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *