Morsornas adventskalender – lucka 19

I den nittonde luckan presenterar jag stolt: Frida Thornell.

Denna kvinna har varit min vän sedan jag levde ungdomens glada dagar i Stockholm. Redan då imponerade hon på mig. Mitt i vintern kom hon hem från en längre missionsresa i Tanzania och klev in i min bönegrupp. Frida var ärlig, äkta och så omsorgsfull. Jag är så glad att vi fick mötas i den där bönegruppen för snart 15 år sen (!)

Fridas hjärta för att dela Jesus med andra människor är genuin, det är som ett grundackord i allt hon är och gör. Det är helt naturligt i hennes vara. Inget konstlat eller påtvingat ”jesus-snack”, utan äkta vara. Då jag träffat Frida har jag ofta blivit utmanad och uppmuntrad i min tro. Men inte sådär ”kom-igen-och-skärp-dig” utan bara för att jag ser något i henne som jag också längtar efter. Ett hjärta som slår för Gud och andra, där tron blir liv och handling.

Flera kortare och längre missionsresor har det blivit både för Frida och Andreas. Men nu bor de i den vibrerande, härliga och lite galna storstaden Addis Abeba i Etiopen. Att bo i den staden med tre små barn är ingen picknick. Jag älskar hur Frida med en lätt ironisk ton kan driva med ”det exotiska missionärslivet i Afrika” på sin blogg: Aammin. I bloggen är det mycket vardag och slit men samtidigt bjuds det också på helt underbara och unika historier från en modern missionärsfamilj i Östafrika.  

Varsågoda att stifta bekantskap med Frida:

frida3

1. Namn, familj och sysselsättning

Frida Thornell.

Jag är sedan 10 år gift med Andreas och vi har tre pojkar som är 8, snart 7 och 4 år gamla.
Vi bor sedan drygt tre år i Etiopien, som missionärer utsända av EFS.

2. Vad brinner du för

Mina tankar kan hoppa runt ganska mycket, men de senaste 10 åren har jag ofta återkommit till funderingar om hederskulturer och hur den inifrån kan påverkas mer av Guds kärlek. Jag längtar oerhört efter att få se fler muslimer lära känna Jesus! Och efter en mer integrerad värld!

Och så funderar jag mycket på psykisk ohälsa och inre helande.

Lite otippat har även en bubblare seglat upp de senaste månaderna: hundar! Vi adopterade en liten gatuhund och plötsligt sitter jag och googlar på raser, hundtrix och köttben. Jag trånar efter varenda gatuhund jag ser…

3. Bästa och mest utmanande med att vara förälder?

Att från dag ett ha fått följa dem och fått se hur de utvecklats till egna små personer! Att få lyssna på deras tankar och gissa sig till deras olikheter. Så mycket kärlek! Det är det absolut bästa!

Det är också fint att få dela missionärslivet med barnen! Vi har ofta varit utelämnade till varandra och till Gud, på ett sätt vi inte alltid var i Sverige. Jag älskar att få uppleva äventyret tillsammans med dem och att vi mitt i allt detta är ett så självklart ”vi”!

Nu är barnen 8, snart 7 och 4 år gamla och småbarnstidens krigståg är nästintill över. Men med ökad ålder kommer andra bekymmer. Problem med kompisar, mardrömmar och växtvärk, pluggande, prestation och tävling, mm. Att skaffa barn är kanske att skaffa sig livslång ångest och även om jag tycker att jag är ganska bra på att inte oroa mig, så finns det alltid tankar och funderingar om hur vi borde göra för att få till det på bästa sätt för barnen.

Det jag brottats mest med i mitt föräldraskap är mitt eget humör. Jag vill så gärna vara jämn, trygg och beräknelig – men så bubblar alla känslor upp inom mig utan förvarning och jag blir både arg, glad, trött, irriterad och exalterad om vartannat. Stackars små ungar undrar nog ibland vad för karusell de hamnat i… (Men jag försöker vara noga med att de ska veta att mitt mående inte beror på dem och att de inte bär ansvar för mitt humör.)

Barnen dra verkligen ut det sämsta inom mig. Och det absolut bäst!

4. Vad gör ni för att hålla ihop i er relation?

Jag och Andreas har i princip pluggat/arbetat ihop i 13 år. Det är ju roligt, men risken finns alltid att vi trillar ner i vänskaps-/kollegier diket. Det blir lätt att vi sitter och pratar arbete runt frukostbordet! Dessutom bodde vi våra två första år som gifta i ett land där sharia-lagen rådde och män och kvinnor inte umgicks. Och nu arbetar vi också tillsammans med en folkgrupp där manligt och kvinnligt är ganska olikt från vår svenska bakgrund… och det har nog ibland messat upp oss lite och på gott och ont påverkat vår relation. Därför måste vi PRATA mycket. Vad vill vi? Vart är vi på väg? Jag är rädd för att vår relation annars påverkas för mycket av omständigheter/omgivningen och att vi då tillslut hamnar någonstans där vi inte alls vill vara. Men det är svårt!

Något vi alltid försökt är att ha en kväll i veckan då vi inte är ”föräldrar”, ”kollegor” eller ”utlänningarna” – utan bara vi. Vi drar för gardinerna och vägrar öppna ytterdörren, tänder ljus, samtalar, spelar spel, ber, dricker vin, kliar varandras ryggar… 🙂 Det har varit jätteviktigt för oss!

5. Vad gör du om du får fyra timmar själv?

Lyssnar på ljudböcker eller poddar. Bakar en snabb kaka och äter upp halva redan innan den blivit färdiggräddad. Ligger på soffan och slarvar bort timmarna.

Jag har haft ett segt år med en utmattningsdepression och mycket candy crush. Men den börjar ge vika och energin återvänder sakteligen! Så vem vet, kanske skulle jag istället använda de fyra timmarna åt något jag egentligen älskar!? Träffa nya människor, besöka nya hem, se nya platser! Eller en lång promenad – helt ensam i skogen.

frida1

4 kommentarer

  1. Å visste inte om att Frida hade en blogg! Ska genast börja läsa den. Så roligt att läsa om dig och er här också Frida! Om du läser kommentarerna här… hälsa isf Andreas så mycket!! Kram Josefine ( teamkompis Josefine)

  2. Vad skönt att höra om någon mer som inte alltid har perfekt humör. Vi har två barn och ett i magen och mitt tålamod är inte slm jag önskar. Kanske framförallt inte nu, eller blir det mest en ursäkt?! Hur som, tack för att du påtalar att alla andra inte heller är perfekta föräldrar.
    Även om sista året varit jobbigt låter det fantastiskt att ha ett så självklart ”vi” som familj. Att göra det tillsammans. Jag ser extra mycket fram mot föräldraledigheten för jag vill just fundera lite kring vår familj, vad lägger vi tid på och vad önskar vi att vi la tid på…
    Hur som, tack för att du delar med dig.
    Guds frid.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *