STORA inlägget om barnkläder

Det råkade bli tema kläder den här, årets andra vecka!
Idag tänkte jag dela med mig av mina tankar på det här med barnkläder. Om hur jag har det till ett av mina stora intressen och samtidigt försöker att inte bidra till den orättfärdiga klädindustrin onödigt mycket. Det blir lite kronologiskt, lite om olika märken och lite om det där med att klä pojkar.

För en del är barnkläder bara kläder. För en del (som mig!) , så är det en stor GLÄDJE och NÅD och TACKSAMHET – att en får hålla på med sånt! Jag älskar barnkläder. Jag har starka åsikter om det. Inte om andra barns kläder, men om de jag köper och om utbudet. Så, håll till godo – du som är intresserad.

IMG_0808

Vi kämpade som sagt med att få barn i fyra långa år. Det var olika sorger och processer i det. Och en av dem var för mig en djup frustration över att så mycket av att få barn handlade om allt en då skulle köpa. När vi väl var på väg att få Sixten så blev det därför mycket viktigt för oss att inte haka på  ”jag ska få barn – konsumtionen”  . Det var ju kopplat med så stor känsla av tacksamhet och förundran att bebisen var på väg så för oss kändes det nästan som att vi smutsade ner det genom att gå och handla.

Så vi körde allt begagnat. Vagn, bilbarnstol och 95% av alla kläderna. Det jag väl köpte var därför väldigt genomtänkt och efterlängtat. Som den här småfolk-sparkdräkten. När Sixten kom var det finaste jag visste färgstarka tryck.

IMG_1552

I efterhand kan jag känna att vi drog det lite för långt, men det var viktigt för oss just då. Sixtens andra vinter gick han omkring i den här overallen och jag minns att jag tänkte hela tiden att den var så hiskeligt ful. Men köpa nytt ville jag inte göra.

IMG_1680

När Ture var på väg gick jag till Lilla Bazar i Linköping som är en supermysig men superdyr barnklädesaffär och köpte dessa matchande kläder från Mini Rodini.

Mini Rodini har hängt i som mitt favoritmärke fram tills idag. De är väldigt dyra, men de är också rättvisemärkta och återvunna och har så snygga mönster. Andra hands värdet är också ruskigt bra. En kan räkna med att få mer än hälften tillbaka när en säljer det, om det inte blivit trasigt eller fläckigt.

IMG_1740

Fast de allra bästa kläderna har jag ju ändå hittat på second hand. Som den här gulliga anktröjan. Jag har försökt att hålla undan bilar/maskiner och superhjältar från trycken på mina barns kläder. När en får pojkar är det annars lätt hänt att de allra flesta av kläderna har något av dessa tryck. Skulle mina barn efterfråga det hade jag naturligtvis låtit dem ha det men de har aldrig gjort det, förutom någon kort spindelmannenperiod. Så det är helt enkelt ett val vi gjort, och berättat för mor och farföräldrar så att vi faktiskt velat använda kläderna vi fått.

IMG_2047

Sjömanskostymer har alltid legat mig varmt om hjärtat, vi kanske får anklaga Håkan Hellström för det…

IMG_2723

Lindex hade en period ett samarbete med Littlephant och det var verkligen en fröjd. Förutom det så tycker jag att de stora kedjorna är så förvånansvärt dåliga på pojkkläder. Randigt, bilar och superhjältar – det är typ det en kan få tag på. Kanske en tiger här och var. Har jag möjlighet väljer jag att inte köpa barnkläder i de stora kedjorna. Det är absolut dyrare att köpa märkeskläder till barnen, men jag köper hellre få nya saker till dem men som faktiskt är snygga, tåliga och framförallt har producerats på ett schysst sätt.

IMG_3344IMG_3392

Barnen har alltid haft många färger i sina garderober. Länge var rosa Sixtens favoritfärg. Tyvärr upptäckte han nu när han går i förskoleklass att det inte är ok. Och tyvärr smittar det av sig på småbröderna. Svårt att ändra på det där alltså.

IMG_4821

Ture började tidigt med att experimentera med kläder. Här var han precis ett år. Lilla hjärtat.

IMG_5588

Det jag egentligen tycker är allra snyggast det är sådana här kläder. Lite ”Carl Larsson gammeldags” och inte i för stark färgskala.

DSC_0123DSC_0130

Då och då lyckas jag klä dem i likadana kläder. Till vänster har de gula t-shirts från Ebbe. Ebbe är ett märke jag gillar på basplagg, det är också dyrt, men har bra kvalitet och bra andrahandsvärde.

Jag köper, låt oss gissa 75% av barnens kläder i andra hand. Mest på ”barnloppis” som arrangeras här i samhället. Där köper jag alla basplagg och mysbyxor och pyjamasar. Också strumpor och kalsonger (!) och vantar och mössor brukar gå bra att få tag i. Sen köper jag en del märkeskläder via tradera. Och så blir det lite nytt, framförallt ytterkläder som jag brukar köpa på polarn och pyrets rea eller jeans från Nova Star.

DSC_0262

När Bosse kom hade min smak förändrats lite sedan Sixten kom. Jag var inte alls sugen längre på de färgglada kläderna vi hade utan ville helst bara klä honom i beige och vitt och brunt.

IMG_1399

Men mycket används av alla barnen.

DSC_0607

När det gäller ytterkläder brukar jag försöka leta efter färgglada kläder däremot. Jag tycker det är härligt, särskilt under de gråa säsongerna att lysa upp dem lite. Kaxs tycker jag har varit bra de senaste åren.

IMG_3022IMG_4438IMG_3005 (1)

Så hur är läget idag?

Sixten – rycker ut något i garderoben. Han tänker inte en sekund på vad han har på sig, så länge det är skönt. Eftersom hans kläder kan användas av två till brukar det vara han som får de flesta nya sakerna. Han varvar andrahands mysbyxor med jeans i bra kvalitet och t-shirt som jag gillar.

Ture – tänker hela dagen på vad han ska ha på sig och vad han ska ha imorgon. Mestadels vill han vara utklädd eller ha sitt favoritplagg – understället. Han har flera olika underställ som han varvar och det passar ju bra eftersom han är på en förskola där man är ute mycket. Dock får jag inte bestämma för fem öre så ibland gråter mitt hjärta när hans fina kläder ligger där orörda och han ska ha på sig ett svart underställ på sig idag igen…

Bo – kan jag fortfarande bestämma över. Så då får han ha gulliga saker, som de här bruna manchesterbyxorna.

Ja, det här var min story. Nu tycker ni kanske att jag är lite knäppare än förut… Hur tänker ni med det här?

10 kommentarer

  1. Intressant inlägg, TACK Bettan, det satte igång tankarna! Jag tänker liksom du, en del på dessa frågor ur ett miljö- och jämställdhetsperspektiv. Här finns verkligen ett ansvar och kanske lägger vi för mkt i det ibland och kanske för lite ibland. Tycker att det minst sagt är kul men också klurigt.

    Ända sedan vi fick veta att vi skulle få en dotter men inte ville berätta det för världen förrän hon kom ut, har det här med kläder och färgval satt griller i huvudet på mig. Jag tycker också nu, när vi (tack gode gud) har ett barn att klä, att det i grunden är väldigt roligt.

    Minns frågor om färgval under graviditeten och att folk därigenom försökte lista ut könet. Minns också alla de gånger då folk antagit att hon är tjej p.g.a den rosa vagnen och sen blivit förbryllade för att de tyckt att hon haft ”pojkkläder” på sig…
    Och jag minns särskilt den huvudbry och ångest som jag hade inför vår första offentliga tillställning, när hon bara var 3 veckor gammal och jag satte på henne klänning och strumpbyxor. Själv älskar jag klänning och strumpbyxor men, tänk om hon inte känner likadant? Höll en lång monolog med mig själv och lovade till sist Tyra högt och ljudligt att när hon blir stor minsann, ska hon få bestämma själv om hon vill ha strumpbyxor eller inte. Hade sådan ågren i att jag liksom ”låste” in henne så tidigt i typiska ”kvinnokläder” och alla de könskonstruktioner, roller, värderingar och mönster som finns och kommer med ”kläderna”. Sånt som vi kvinnor får kämpa mot och med varje dag.. ja ni fattar kanske. Var just då så bekymrad över att hon inte bara kunde få va hon… Vad jag däremot inte tänkte på då, som jag tänker på idag är att det ju finns många fantastiska saker med att vara kvinna (precis som allt det fantastiska att med att vara man) men framför allt – allt det fantastiska som hör till att vara människa. Fri att vara med och påverka, fri att göra val som göra världen lite bättre, fri att vara sig själv – oavsett klänning eller byxor!

    Ang köpvanor så har second hand och barnloppisar nästan alltid varit prio ett för oss och numera när jag t.o.m jobbar med second hand, tänker jag nästan dagligen – världen behöver inte fler små barnkläder, sluta producera nytt nu!! Mest för att det finns så mkt fint, knappt använt.
    Men, sedan när jag går där på mellandagsrean – kan jag liksom inte låta bli. Köpte fler toppar, och klänningar och tights på åhlensrean, hur fina som helst och tröstade mig med att iaf tänka att de är ekologiska.. För visst vill jag ju också vara den som skämmer bort min dotter lite extra ibland.. Vill ju dock fortfarande allra helst att hon ska ha klänning och strumpbyxa varje dag (är mkt medveten om att det är för att det är mina favvoplagg), men inte klänningar med pinnsmala Elsa och Anna på och inte strumpbyxor med bilar på..
    Men eftersom jag lovat henne så tidigt och ljudligt, inser jag att jag kommer få bita mig i tungan x antal gånger framöver, för visst är hon medveten redan nu. Kanske inte ännu så mkt om vad världen ligger för värderingar i olika klädesplagg, men om sin egen vilja – och det måste jag ju som mamma och kvinna uppmuntra, om jag verkligen vill att världen ska bli lite mer jämställd..

    Oj långt inlägg. Som sagt, kul men klurigt ämne alltså!

    1. Tack för ditt härliga och långa inlägg. Det finns många olika utmaningar i det här och bra att reflektera lite. Jag har också alltid tyckt att strumpbyxor/tights (om de sitter skönt) och klänning är det skönaste en kan ha på sig. Men förstår att det kan svida lite ibland.

      Det är jobbigt när de börjar ha mycket åsikter, särskilt när de går helt i sär med ens egna…

  2. Tycker också det är roligt med barnkläder. Försöker köpa det mesta begagnat men tycker det börjar bli svårare nu när äldsta går i förskoleklass. Kläderna blir mer slitna på annat sätt. Han gillar också mest bekväma kläder, tidigare mkt glitter och lila men det har ändrats senaste tiden.
    Dottern har valt kläder själv läääänge, har varit mkt spännande kombinationer. Där gäller stenhårt strumpbyxor och klänning/kjol. Köpa byxor är helt meningslöst…
    Någom gång ibland förbereder jag dom på att det är jag som kommer välja kläder för visst tillfälle och inte bara säga att det inte funkar med mysbyxor…

    1. Ja absolut slits kläderna mer när barnen blir äldre. Men jag har börjat se att vissa plagg (dvs de de inte gillar) inte slits alls – så de kan ju leva vidare.

  3. Kul ämne! Intressanta tankar både i blogg och kommentarer. För övrigt är Malmö bästa secondhand och loppis staden. Och typiskt bra är att ha en man som också gillar att gå på loppis!

    1. Ja lyllo dig som bor i Malmö. Det bästa med barnloppisar på landet tycker jag är att där finns inte lika många som är ute efter samma typ av plagg eller märken – så det ger goda chanser att fynda.

  4. Rolig läsning Elisabeth!

    Vår äldsta fick jättemycket kläder sitt första år och jag njöt bara av att få ha honom, klä honom, att ha kläder till honom. Senare visade det sig att han inte alls har samma stil som sin mor eller far. Att roligast var att shoppa med mormor, för dom förstod varandra😂💗

    För mellanpojken har mjukt och slimmat varit grejen. Allt ska kännas på ett visst sätt. Senare vikten av att inte sticka ut. Så mjukt, rakt och tight utan onödiga tryck och märken…och i skala vitt, grått och svart😲Har vi fått jaga efter.

    Lillpojken gillar gulliga saker i mysiga färger😍 En välsignelse. Jag har fått gått loss i söta katter, unicorns, fåglar. Gult rosa och pastell. 85% är dock ärvda kläder, i fler led än bara från bröder. Både ekonomin som familj med 1 hemmaförälder och miljön har funnits där.
    Kram

  5. Tack för ett innehållsrikt inlägg med en del bra tips. Själv gillar jag färgstarka kläder med mönster (typ Villervalla, me and i) men inte tillräckligt mycket för att verkligen engagera mig, blir mest ärvda kläder och det vi kommer över på second hand. Jag pushar för att Josef också ska engagera sig i barnens kläder och hålla koll på storlekar och ytterkläder och sånt. Hur fungerar det hos er; hjälps ni åt med kläderna eller är det mest du som tar hand om den biten Elisabet?

    1. Ja som du läste och kanske anar mellan raderna så är det mycket ”jag”. Det är helt och hållet mitt fel, Christian hade nog gärna engagerat sig men jag har inte riktigt släppt taget om det. I mitt inre har jag känt att jag borde, men inte velat – jag tycker det är SÅ roligt. Däremot säger jag inte till Christian vad han ska ta på dem (men det har jag fått ta i ett viljebeslut).

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *