Insikter från en ofrivillig sabbat

Idag är en sån där efter-sociala-dagar-dag. Lite en-slankan-hit-och-dit-och-en-ner-i-diket. Så är livet nu. Har varit hemma i ett år nu (!). Ett år. Vet inte riktigt vad jag har för känslor inför det. Men jag publicerar därför en text som jag skrev för EFS tidning Budbäraren, för några veckor sedan.

vinter
Bild från min vinterpromenad idag. Ljuset kan anas bakom molnen…

 

Hösten inleddes med att SVT sände en ny programserie. En ärlig programserie som vågade ställa tidsandan mot väggen. I introt till programmet definierar programledaren sig själv så här:

Jag har 117 000 insta­gram­följare, tre hundar, två barn och ett hål i bröstet. Hela mitt liv har jag kämpat för att komma dit jag är i dag. Jag skulle säga att min dröm har gått i uppfyllelse, men jag kan inte släppa tanken på att det finns något annat, något jag missar, ett grönare gräs på andra sidan. Ett annat liv.

Programledaren möter i det första avsnittet ett par som har sålt allt de äger för att cykla jorden runt. De hade kommit dit de ville i livet. Schyst bostad i det rätta området, som de förstås renoverade till förstklassig standard. De hade bra yrken med en helt okej inkomst. Ändå upplever de att något saknas. Majoriteten av sin vakna tid arbetar de för att ha råd med sin lägenhet som de nästan aldrig befinner sig i. Dessutom hade de praktiskt taget aldrig tid att umgås med varandra. Därför började de att sälja sina saker för att kunna uppfylla drömmen, att cykla jorden runt. I början tyckte de att det var ruskigt svårt att släppa taget om prylarna: »Nej, aldrig över min döda kropp, den säljer vi inte: Det är min favoritmugg!«. När några månader hade gått brydde de sig inte alls lika mycket när de slumpade bort sina sista ägodelar, hjärtat hade liksom börjat släppa taget om prylarna.

Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt, eller någon universell lösning för alla, att sälja allt de äger och att cykla jorden runt för att bli lycklig. Prylarna har en stor betydelse i våra liv – likaså våra hem, våra kläder och allt annat som syns utåt. Våra ägodelar och yrken är synliga indikatorer på vilka vi vill vara, det är den bild vi vill visa upp av oss själva.

Under snart ett års tid har jag varit helt eller delvis sjukskriven. En av mina grundläggande sanningar och fundament i min tro, är att människan har ett okränkbart värde oavsett vad hon kan eller inte kan göra. Du och jag har ett värde bara genom att finnas till. Du är en »human being« och inte en »human doing« – det handlar alltså inte om att göra, utan att vara. Du och jag har ett värde bara genom att vara. När jag blev sjukskriven och inte kunde arbeta och försörja min familj, började jag rätt snart tvivla på vem jag egentligen var: Vem är jag om jag inte kan arbeta? Vad har jag för värde om jag inte kommer utanför dörren på hela dagen? Är jag en sådan som bara tar energi och kraft från andra och inte bidrar? Det var inte särskilt konstruktiva tankegångar. Framför allt var det inte sant. Sanningen är att jag har ett värde oavsett om jag tjänar pengar eller inte, men jag insåg att det här med att ha ett tydligt uppdrag där jag bidrar till familjens ekonomi var otroligt viktigt för min identitet.

För mig var det en sorgeprocess och en känsla av misslyckande att inte längre orka, att inte kunna prestera och bidra. Jag älskar verkligen mitt arbete, dessutom fick jag ofta beröm och uppskattning för det jag gjorde. Det är ju ett väldigt enkelt sätt att fylla på behållaren för självförtroende, att få beröm och uppmuntrande ord. Men det kan inte vara det som definierar mig. Tyvärr är det många med mig som kämpar på lite för länge och lite för mycket även om orkeslösheten är överhängande och lusten inte längre finns där. Även om jag hade haft fem veckors semester fanns det ändå ingen energi och lust att sätta igång med en ny termin. Dessvärre såg jag inte varningssignalerna, utan körde på som vanligt tills det helt enkelt inte fun­gerade längre. Kroppen och själen sa till slut ifrån, och det med besked. I början var jag så otroligt besviken och arg på Gud – tills det liksom landade att det här faktiskt är en naturlig reaktion på en ohållbar situation. Gud har skapat mig med fysiska och psykiska begränsningar, det är ett slags skyddssystem med tydliga varningssignaler, men jag lyssnade inte på de signalerna och då är det ofrånkomligt att utmattning blir konsekvensen av detta.

början av det här året tog jag mig iväg till en ö i skärgården och där gjorde jag ett medvetet val för hur jag skulle definiera den tid som låg framför. Jag förstod att det var omöjligt att komma tillbaka till mitt arbete och att det nu skulle bli en lång sabbat. Det var i och för sig en ofrivillig sabbat, men likaväl var det en paus. En paus från den vanliga förvärvsarbetande vardagen, med möjlighet till reflektion och nödvändig rekreation.

Det har varit ett år av mycket frustration och sorg, för jag vill så gärna vara med. Jag vill skapa, tala och möta människor. Ett år av svåra, men nyttiga insikter. Sådant som jag egentligen vet och håller för sant blir på riktigt. Som att Guds rike och det som Gud vill göra är inte beroende av min prestation eller ork. Guds rike och Guds församling är primärt och ytterst Guds ansvar, inte mitt. Vi får vara med, men jag kan aldrig ta åt mig äran för Guds verk. Paulus ord från 1 Korinthierbrevet, om vem och vad som skapar tillväxt i församlingen, är en krass och samtidigt nådefull beskrivning av detta: »Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten.«

Vi har i dag en samhällskultur och ett livstempo som gör att unga tjejer och killar i gymnasieåldern blir utbrända. Något är uppenbart skevt och trasigt då prestation och produktion har blivit det som många av oss mäter vårt värde i – men din och min prestation kan aldrig definiera vilka vi är. Vi får inte ett högre eller lägre människovärde på grund av vad vi gör eller inte gör. Och det finns naturliga begränsningar nedlagda i vårt varande. Du och jag är skapade till Guds avbild; vi får inte glömma att till och med Gud själv vilade på den sjunde dagen. Om Gud vilade, ja, då behöver du och jag också göra det.

Därför ber jag: »Tack gode och barmhärtige Gud att du är den som definierar mig och som ger mig mitt värde. Hjälp mig att bli stilla och höra din röst som vill tala i mitt hjärta, varje stund och sekund. För det är endast i din närhet som jag kan förstå vem jag verkligen är. Amen.«

16 kommentarer

  1. Tack för det du skrivit. Det var så uppmuntrande. Jag har varit sjukskriven i snart två år. Många gånger har jag tänkt: Vem är jag om jag inte längre kan vara lärare?

    Matt 6:31-34

  2. Hej!

    Dina ord berör och jag känner igen mig i så mycket! Tack för att du skriver så öppet om dina tankar och känslor!

  3. Så bra text på många sätt! Så värt att repetera det du skrev om människans värde. Vet liksom om det men glömmer det ändå så lätt. Tack!

  4. Bra skrivet – väl värt att upprepas. Värdet ligger inte i vad du gör utan vem du är.
    Ta hand om dig.
    Kram Anna

  5. Verkligen bra skrivit! Mycket igenkänning. Har under några år burit med mig detta: Om jag så skulle ligga i sängen resten av livet älskar Gud mig lika mycket.
    Tack för påminnelsen.

    När jag blev sjuk kunde jag inte göra något länge och såg mig som oanvändbar för Gud. Men han har visat att det är inte mina prestationer som avgör om han kan använda mig eller inte. Stunder då jag känt mig misslyckad har han använt för att visa sig för andra. Det handlar egentligen inte så mycket om mig. Och det är rätt skönt. Dock något som man ständigt behöver bli påmind om.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *