Att ha barn som inte vill gå ut

Vilken dag det var igår, i varje fall i Östergötland. Solen stod högt på himlen och mina flöden var fulla av bilder på vänner som ägnade dagen åt skidåkning och skridskor.

Jag skulle också kunna lura de flesta att vi hade en härlig utedag i solskenet. Kolla bara!

27140587_10160277527460713_649918154_o

Men skenet bedrar hörrni (något att ofta minnas när en scrollar!).

Åtta av tio gånger behöver mina barn övertalas och tjatas på för att ens överväga konceptet ”att gå ut”. Deras jobb är att gå på förskola, då är man ofta utomhus. Är man ledig bör man således få vara inomhus, är deras rimliga hållning.

27145400_10160277527115713_1410056972_o

Hönan kläcks inte långt från ägget, eller hur man nu säger. För jag måste ju erkänna att det här med att njuta av utomhus och solsken och ”frisk luft” – det är något jag lärt mig med åren. Min (och Christians) ryggmärgskänsla är njutningen av att vara inomhus. Drömmen är aldrig att åka i hög fart nerför en backe eller att glida fram över isen. Drömmen är att få sjunka ner i en bok. Att få äta en god måltid.

Således har vi väl fostrat de här rackabajsarna så. Att igår var det bokläsning och uno-spelande och lyssna på spotify och mysa i sängen som var på agendan. Och så fick jag då ut dem. Efter tjat och mutor. Och jag tog tiden. Att ta på sig kläder för att gå ut- 13 minuter. Att vara ute fram tills att de gnällde så att vi fick gå in igen – 35 minuter.

Ja, så är det för oss. Som tur är ser ni vårt hus, taket längst upp till höger i bilden bakom det röda huset, från pulkabacken. Så det kan vara värt att ta sig dit även om en inte stannar så länge.

7 kommentarer till

  1. Men hjälp vad vackert ändå! Här är ju bara grått och mörkt och kallt. Jag har ju en av varje här, den ena vill alltid ut och den andra aldrig. De har fått deala mycket med varandra – om du följer med mig ut och hoppar studsmatta en stund så leker jag med dig inne sen. Och tvärtom :)
    Kanske kräver ett eget inlägg men det var nog inte förrän typ förra året som jag insåg att mitt inne-barn på riktigt var det! Och liksom acceptera det. Stackarn som hon dragits runt ute en massa…
    Obs! Emanuel och jag är INTE härliga friluftsmänniskor heller, men när vi bodde i lägenhet fanns ju inget alternativ! Så det sitter kanske i… och sen gillar jag att sitta ute på altanen och fika och Emanuel gillar att greja i trädgården så på så vis är vi ju UTE mycket, men inte gör vi så mkt kanske… oj vad långt det blev!!!

    • Det är lite knepigt att ha en av varje också ju. Jag har det i hur mycket de vill hänga på och träffa folk, där den ene är på och den andra inte. Det blir lätt att den som är mest olik en själv får övertalas, men känns viktigt att bejaka de olika barnens just olikheter också. Inte helt lätt, särskilt när en som jag älskar att göra saker tillsammans. Kram!

  2. Å… här har vi tre pojkar som alltid vill ut, alltid hitta på, alltid vara igång. Skit i vädret – bara man får röra på sig.
    Härligt på sitt sätt – men jag kan längta ihjäl mig efter det där myset i sängen! Och undra ”hur gör man som förälder för att få det så!!??”!
    Mysa kan vi göra – men det är sällan det blir i lugn och ro. En lugn morgon i sängen slutar alltid med en brottningsmatch! Puh!!
    Och oftast behöver mys mutas fram med film och ngt ätbart… (eller spel, men med oss föräldrar då. Sällan de spelar ensamma).

    Så olika det kan vara!

  3. Igenkänning på den. Jag har också en som bara vill vara inne. Kan ta en timme att få på alla kläder och få ut henne från första gången jag säger att det är dags att gå ut… pust. Är inte heller någon utemänniska men förstår inte riktigt hennes aversion mot det hela, inte när det är strålande sol och möjligt att åka pulka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *