Min böneberättelse

Jag är lite av en sladdis och när mina syskon flyttade hemifrån så skaffade familjen hund som kompensation. I efterhand kan jag se att Mose (som hunden hette) verkligen blev till välsignelse för mig och man kanske skulle kunna säga att han ledde mig ut i öknen. Hehe. Nej, men jag promenerade med honom flera gånger varje dag och det var då jag lärde mig att be. Be som i att samtala med Gud. Berätta om min dag för honom, berätta om vad jag längtade efter och vad jag hoppades på. Vi bodde långt ut på landet och det var inte sällan jag både grät och skrek till Gud. Delade mitt oroliga tonårshjärta med honom.

Jag kände mig ofta ganska ensam där ute på landet och det jag verkligen längtade efter var kristna vänner. Vänner att be tillsammans med. När jag sedan hamnade i Stockholm för att plugga blev drömmen sann och det med råge. Vi var ett gäng tjejer som bodde i ett kollektiv – jag blev helt omsluten av deras omsorg och att få dela det kristna livet tillsammans var verkligen drömmen i uppfyllelse för mig. Jag var dessutom med i en hemgrupp (tillsammans med Jennie yeaj!) och så hade jag 24-7… Minns ni 24-7? Det var bönerum som poppade upp i alla möjliga olika kyrkor och hade inslag av kreativitet och rättvisa. En bönerörelse som smittade av sig på församlingar från alla olika samfund och lärde unga människor att söka intimitet med Jesus. Vi var ett gäng som möttes där i Stockholm som ville ha det där så mycket det bara gick. Och vi började ses kl 07.00 på Södermalm varje onsdag. Jag hade en drygt timmes resväg dit. Men vad gjorde det? Jag levde ju drömmen. Vi möttes i en kyrkas källare och drog på pulserande beats och ropade till Gud tillsammans. Vi utforskade våra gåvor och tränade oss i att höra Guds röst. Och det var verkligen det bästa jag visste i hela livet. Jag drog på böneresor på somrarna och bad ute på klubbar i Ayia Napa och en sommar var vi ett gäng som körde runt i Skåne och bad. Vi frågade Gud på morgonen ”vart vill du att vi ska be idag” och så ledde den helige ande oss till en stad där vi gick runt och bad hela dagen.

Det var en underbar tid och en galen tid och kanske inte alltid så sund tid. Vi tenderade att bli överandliga och lyssnade inte alltid så bra på kroppens signaler utan körde på i ett väldigt hårt tempo.

Och sedan blev jag sjuk. Och ofrivilligt barnlös. Och Gud var plötsligt alldeles tyst. Och mina ord hade också tagit slut. Min bön var suckar och tårar och ibland knappt det. Och det blev svårt att gå på gudstjänst och möta alla glada ansikten och tvingas genomlida lovsång vars glättiga ord bara skar sig i förhållande till min verklighet. Ja så kändes det då.

Och när jag kom ut på andra sidan upptäckte jag att jag blivit rädd. Rädd för att be helhjärtat igen. För även om jag egentligen inte trodde att det hängde ihop på det där sättet – så upptäckte jag att jag nog faktiskt gick runt och tänkte att mitt lidande var en direkt konsekvens av att jag bett sådär oförfärat som jag gjort tidigare. Att jag stått ute i striden och nu fått mig ett slag. Och även om jag inte längre hade sådär överandliga uttryckssätt så var mitt sinne inställd på det där sättet.

Så jag fick ta det lugnt. Börja be försiktigt. Ta hjälp i samtal och låta min Gudsbild förändras. Det är så smärtsamt att förändra sin Gudsbild. Men det är så viktigt. Gud Är. Han är den han är. Men mina bilder av honom kan skifta och bönen är att under våra liv så ska bilden vi har av Gud bli mer och mer sann. Jag fick börja montera ner den där hårda Guden som kräver allt av oss och ge en mer nådefull och barmhärtig Gud plats hans ställe.

Det har gått drygt tio år sedan jag blev sjuk och i höstas var jag redo. Jag berättade för församlingsledningen att jag längtade efter att be och undrade om de visste någon som också gjorde det. Och så har jag funnit en kvinna i 60 års åldern som jag har börjat be tillsammans med. Vi ses en tidig morgon i veckan och utgjuter våra hjärtan inför Herren. Ber för församlingen, för Rimforsa, för Sverige. Och när jag gör det så känner jag mig som allra mest levande. Vissheten liksom bor i kroppen det här är jag skapad för att göra.

Ja, det var min berättelse om mitt böneliv. Livet har olika årstider och kanske det kan skänka hopp och tröst till någon, det kommer nya dagar. Stå kvar, uthålligt väntandes. Imorgon är en annan dag.

16 kommentarer

  1. Å älskade Elisabet. Så glad att jag träffade dig och alla andra sköna bedjare i STHLM. Så lärorikt och galet gött. Men verkligen, säsongerna skiftar. Det är inte lätt att alltid hålla sitt hjärta mjukt och att fortsätta söka Gud på riktigt. Tack för att du delar detta. Love u.

  2. När du berättade i höstas om din nya bönevän blev jag ju SÅ inspirerad! Går och tänker på det var och varannan dag. Har dock inte hittat min än… och inte sökt tillräckligt heller. Men jag har börjat göra andra grejer, utifrån inspiration som jag fick från dig (och Jennie) när vi sågs sist. Det gillar jag!
    Tack för att du delar denna berättelse! <3

    1. Åh om du tänker på det så mycket så är det säkert en riktning du ska gå i.

      Det var så skönt att inte leta efter någon jag klickade med utan bara bli tilldelad en människa liksom. Lite befriande på nåt sätt. Vi hade typ sagt tre meningar till varandra innan vi började be ihop, och det är ju inte säkert att det skulle funka men det gjorde det.

      KRam!! <3

  3. Tack för att du delar sin berättelse ! Själv är jag inte helt tillbaka än, men ett litet steg i taget och nu inspireras jag av dig💕🙏🏽

  4. Wow så vackert och inspirerande! Jag längtar också efter att be mer tillsammans med andra, och lära mig av de som gått längre i förbönstjänsten. Vi behöver en ung generation bedjare i Sverige!

  5. Tack för din berättelse. Inspirerande! Vad gött att församlingsledningen kunde matcha dig med en konkret person direkt!
    Men vet du, igår tänkte jag på dig och det du berörde om att gå på gudstjänst i din jobbigaste period där. Jag har för mig att du delade något om det i din förra blogg och undrar om det är något du skulle vilja skriva mer om? Jag tänker mycket på församlingens och gudstjänstens roll särskilt i de där ökenperioderna. Hur ska man förhålla sig till den som undviker kyrkan när den mår dåligt, kan man göra annorlunda, hur kan församlingen bistå, och hur kan man själv tänka kring Gudstjänstens vara eller icke vara när man själv går i den mörkaste dal?

    1. Superbra att du tar upp det där. Det ska jag gå runt och fundera på. För jag tänker ju att församlingen är för livets alla tider. Men i praktiken så har inte ”storförsamlingen” fungerat för mig i alla tider. Men hemgruppen har alltid funnits där. Och det kanske får räcka ibland? Man kan ju inte dela sitt innersta med alla. Och så samtidigt – skulle vi kanske kunna förändra gudstjänstkulturen så att det rymdes mer svärta? Ja du ser, mina tankar gick igång!

      1. Och balansen mellan att få komma som man är, med allt som tynger, och samtidigt få rikta blicken på något annat? Är det möjligt eller bara naivt? Jag väntar!

  6. Fint, rör mig djupt. Jag minns i min barndom att vuxna runt om mig bad jämt. Vi bad Gud välsigna maten vi åt, vi sjöng lovsånger i vardagsrummen när vi sågs och vi avslutade våra träffar med bön. Det var inte nåt konstgjort utan helt naturligt sätt att umgås.
    För inte alls länge sedan gjorde jag upptäckten att så är inte fallet i mitt liv nu. Jag lämnade Jesus under flera år…kom tillbaka och kämpar nu för att hålla mig nära Jesus.
    I bön och i Bibelns ord!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *