Mjölkstockningsmästare och amningsskam

Nu är det minsann snart 8 år sedan jag födde mitt första barn. Om ytterligare någon månad är det 6 år sedan jag födde mitt andra, och sista. Men det är ändå med rejäla rysningar i kroppen som jag kan tänka på det, rysningar, äckelkänslor och inte minst skam. Tråkigt va? Och allt detta beror på enbart en endaste grej; amningen.

Elysia kom till världen sent på kvällen efter sugklocka, och i princip sekunder ifrån att få göra akut kejsarsnitt. Det var inte min bästa kväll, det ska jag erkänna. Mör i kroppen och förvånad, eller snarare chockad, ligger nu en bebis på mig och suktar efter mina bröst. Helt ärligt, redan där kände jag att detta inte var en naturlig grej för mig. Påverkade det? Det tror jag absolut inte.

Men på grund av terrorförlossning (för vaginan och samtliga organ runtikring) var vi kvar på sjukhuset i hela fem dagar. Under dessa fem dagar hann vi träffa en drös olika undersköterskor och barnmorskor, alla med olika teorier om hur man skulle kunna amma.

Om någon bara sagt det till mig, att det finns flera sätt, att det funkar lätt för vissa, svårt för andra, och för vissa funkar det faktiskt inte alls.
Men nejrå, vi kämpar på. För dukig mamma, det ska man vara (trots att man varit just mamma i ca tre dygn och egentligen inte vet hur en bebis fungerar).

På sjukhuset fick vi “hjälp”. Någon sa: använd amningsnapp! Någon annan sa: använd inte amningsnapp! Någon sa: det kommer naturligt, låt det ta tid. Någon annan sa: du måste träna, du måste lägga tid på det, du måste kämpa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Redan på BB var det knaskalas med amningen och här fick Emanuel prova att mata med någon slags kopp.

När Elysia var en vecka gammal fick jag min första mjölkstockning. Mjölkstockning innebär, rent praktiskt, att mjölken stannar till pga klumpar i bröstet. Man får hög feber och väldigt, väldigt ont i brösten (utöver att man redan är sönderpajad på vissa ställen och redan har ont exakt överallt). Men, det positiva med att man faktiskt får feber är ju att man inte hinner deppa ihop så mycket över det. Det gör ont, punkt. Det är jobbigt, punkt. Sov. Typ så.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Utslagna. Eller ja, det var väl mest jag. Med hög feber och en vecka gammal godbit. 

Efter en vecka till fick jag nästa mjölkstockning och sedan bestämde jag mig för att aldrig någonsin amma utan den där sketna amningsnappen och struntade i att folk sa att den skulle vara tillfällig. Efter fem månader slutade jag ändå amma Elysia.

Med Elma var det något värre. Då trodde jag ju att jag skulle “kunna” det där. Precis som att mitt första barn gjorde mig kunnig på området. Icke. Jag fick mjölkstockning efter mjölkstockning och innan min duktiga-flicka-hjärna kollapsade helt hade jag haft sju mjölkstockningar på sju veckor.

Det var en väldigt jobbig tid. Inte nog med att vi då hade en helgalen 2-åring som levde sitt egna trotsliv, samt hade (har) energi över till att försörja ett helt land, det var liksom smärta, tårar och en otroligt ledsen bebis i dessa veckor. Inget funkade. Ingen sa: SLUTA AMMA FÖR KATTEN, som jag faktiskt önskar att någon i branschen skulle gjort. Vi var på amningsakuten (ja, det finns något så bra!) var och varannan dag i början.

Jag ville ju så himla, himla gärna lyckas. Jag ville så gärna kunna säga att jag var stolt över att jag också klarade det. Att jag också kunde. Att jag också var en riktig mamma som klarade av att ge mitt barn mat sådär som man ska.

DSC_0129

Såhär kunde man ju önska sig att det alltid var. Men jag har ju såklart inga bilder från paniken i huset från den här tiden.

Men det gick verkligen inte. Med blodiga bröstvårtor, feber, gallskrikande nyföding, sömnlösa nätter, kl 05-tidiga morgnar, allmän deppighet som kan uppstå efter förlossning –  gav jag tillslut upp. Efter sju veckors sjukligt kämpande.

Ärligt? Jag skulle aldrig gjort det om jag bara varit lite starkare och klarare i huvet. Aldrig någonsin.
Det här är absolut i allra högsta grad en av anledningarna till att vi inte ville ha fler barn. Och skulle ett misstag ske (har hört att sådant förekommer, hrrrrm), så har jag redan allt nedskrivet:

“Nåde den som säger: varsågod och amma ditt nyfödda barn! Jag har bestämt mig för att jag inte vill amma det här barnet så ni kan redan nu gå och värma på ersättningen.”
Ja, något i den stilen i alla fall.

Till den som kämpar, eller kämpat med sorg;

Man blir inte en bra mamma för att man kan amma. Det sitter liksom inte i det. Om du känner att du vill sluta, men inte vågar, ring mig! Jag kan säga till dig att du måste sluta och sen kan du skylla allt på mig. Det var en sådan person jag hade behövt, någon att skylla på liksom, för jag kunde inte ta beslutet själv.

Om du försökt men inte lyckats ge ditt barn bröstmjölk; ersättning är något vi bara ska vara sjukt tacksamma för. Ersättning är bra! Det gör att du kan orka och vilja vara med ditt barn istället för att känna extrem ångest så fort du hör att barnet är hungrigt. Då plötsligt kan det bli en sån där mysig stund som alla pratar om. Och då, ja då kan man börja känna att man börjar bli en bra mamma.

 

 

8 kommentarer

  1. Uhhh! Amning är ju så bra när det funkar, men kan va så f r u k t a n s v ä r t när det inte gör det. Bra att du delar med dig! Med vår nr 2 blödde bröstvårtorna vid varje amning ett tag i början, plus att jag fick flera vidriga mjölkstockningar på rad. Hemskt. Från att ha varit ganska kaxig när det gäller amningen (typ ha inställningen: hur kan folk välja nåt annat?) fick jag verkligen full förståelse för att man lägger ner. Så INTE värt det om man inte får ordning på det snabbt. Första veckorna kan ju va en plåga ändå…:/

    1. Örk, ja, det var precis samma med nr 2 för mig! Och intressant ändå att första funkade för dig men inte andra. Känns som det brukar följa något slags mönster annars.
      Tack för din kommentar!

  2. Så bra skrivet! Min förlossning var också hemsk, 28 timmars kämpande. När Agnes väl låg på mitt bröst och jag hade varit mamma i typ 2 minuter sa de till mig att lägga henne vid bröstet. Jag som trodde att jag skulle få sova några timmar först! 😊
    Sen kämpade jag och kämpade. Den ena efter den andra kom med kloka råd och någon skulle visa hur hon menade och drog och slet i mitt bröst. Vi stannade också på sjukhuset i fem dagar.
    Som tur är behövde jag öka dosen på min medicin och i och med det var jag tvungen att sluta amma. Så jag slutade efter typ tre veckor och då försvann all mjölk. Behövde aldrig pumpa eller trixa. Tog det som ett tecken på att det inte var meningen att jag skulle amma!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *