”Efter man gjort på sig inför någon blir sexet mer natuligt”

IMG_8285

Quote: Valfri person på familelivstråden om när man kan ha sex efter en förlossning. Eller varför inte: ”Vi har aldrig sex längre. Jag får tillräckligt med fysisk närhet av mitt nyfödda barn”.
Kan också stämma in på rätt många trådar på familjeliv.

Idag kommer jag kanske lämna ut mig själv lite. Och ni som inte vill läsa om sex och småbarnsliv kanske bara ska sluta nu? Ja, gör det. För här kommer ett inlägg om just det:

Sex är så himla viktigt för mig. Jag vet egentligen inte varför. Men det jag ofta får läsa mig till, eftersom inte så många vill eller vågar prata om det, är att kvinnor generellt inte gillar sex så mycket. Kanske kan jag också fått läsa mig till att just när de fått sina barn så behöver de liksom inte sex.

Efter vårt första barn tog det jättelång tid (enligt mig) innan vi hade sex. Och det var absolut inte för att jag (the woman) inte ville, det var helt enkelt för att jag (som jag tidigare skrivit) haft en ren terrorattack i samband med min förlossning. Min vayyay var så messed up att det knappt gick att kissa utan att skrika, och det var inte första veckan, nej nej. Det var första 1,5 månaden efter.
Men, mina oförlösta vänner, det var en helt onormal förlossning, det kan vi läsa oss till i förlossningsjournalen.

Men när jag äntligen vågade, för det krävdes mycket mod att faktiskt ligga (alltså, ligga på riktigt), var det inte mycket att hänga i julgranen. Det tog ju flera veckor eller kanske månader (?) innan det kändes som vanligt igen. Men, det kändes som vanligt igen tillslut. Och det var en sådan enorm befrielse för mig.
Jag var ju inte en sådan person som bara uppslukades av moderskapet, jag ville väldigt gärna få vara mig själv, kvinna, gift och väldigt kär, samtidigt som jag absolut ville vara mamma.

Men jag har ett väldigt tydligt minne av när Emanuel och jag nog fick lite sexlust tillbaka. Vi var på en resa pga jobb när Elysia var 2,5 månader. Sista kvällen på resan låg vi på hotellrummet och pratade en del om det här med sex. Att det inte är jätteenkelt och känns lite jobbigt att komma igång. Och plötsligt hör vi hur det börjar banka i väggen. Ett regelbundet bankande. Och sedan kommer det stönande. Väldigt tydligt. Och vi börjar förstå vad som pågår i rummet bredvid och blir så fnittriga att vi håller på att dö. Vi BARA skrattar! Till saken hör att vi känner dessa personer (de vet dock inte att vi hörde, hehe) och dessa personer är ett bra gäng år äldre än oss. Det gav liksom hopp. Ett härligt sexliv fanns att vänta!

Men jag tror det är så fruktansvärt viktigt att inte ge upp sex under småbarnsåren. Jag vet att alla säger att det är så hemskt jobbigt och svårt att hitta lusten. Kanske är den grej man bara måste bestämma sig för ibland? Jag tror det.

När vi fått barn nr 2 var det betydligt enklare att komma igång rent fysiskt. Den förlossningen klassades som normal vilket innebar att, om det inte vore för sjuttioelva mjölkstockningar, kan sexlivet vara igång bara någon vecka efter (det är bara fakta om kroppen jag delar, inte folks erfarenheter).

Vi har självklart också varit väldigt, väldigt trötta och helt slut, eftersom vi hade två småbarn på två år, och livstempot då var helt sjukt när jag tänker tillbaka på det. Men vi har ju alltid prioriterat att inte jobba så mycket någon av oss, vilket jag tänker generar i att vi orkar se varandra, ta på varandra, ha sex, mysa, kramas, pussas och ibland gå ut och äta när vi har barnvakt. (obs! Ibland går det lång tid mellan gångerna, vi är ju inte perfekta heller)

Men, mer om mer tid hemma i ett annat inlägg.

Sex går att ha när man fått barn. Kroppen läker något så galet häftigt. Det är ju nästan så man kan tro att det är meant to be (JAG tror ju det, men kanske inte alla ni som läser). Sex är en bra grej att prioritera och ibland kan bara tanken på sex få det att hetta till i äktenskapets vardag (typ som när man hör hotellrumsgrannen go crazy).

/Filippa

4 kommentarer

  1. Tack för ditt ”nakna” inlägg! Jag tror grunden är det du nästan skriver mellan raderna. Djup tillit till varandra. Och ett öppet och ärligt samtal. Jag tror mycket svårigheter uppstår för att man saknar just det. Scenen du målar upp på hotellrummet genomsyras så av det, att ni kan ligga där och prata liksom! Det svåraste tycker jag är att jag blivit så självmedveten efter att man varit med om en förlossning. Man känner inte igen sin kropp själv liksom, och hemskt utelämnande att då låta någon annan ta del av den – och upptäcka alla förändringar. Det kräver stor tillit.

    1. Ja, det är ju kanske det viktigaste egentligen, att våga prata om det! Du har helt rätt.
      Kanske något vi borde blogga om, att våga visa upp sin kropp igen <3

  2. Känner igen mig i citat 2. Mer närhet är typ det sista jag vill ha när jag haft en unge hängande på mig (och i brösten) hela dagen:)) Har noll sexlust när jag ammar. Alltså….noll! Men vet av erfarenhet att den kommer tillbaka när jag slutar så jag försöker att inte stressa över detta. Tack för ett bra inlägg

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *