Att ta sig fram i mamma-gemenskapen

Även om jag hade en bebis att kånka runt på så upptäckte jag att det tog tid för mig att identifiera mig som mamma. Eller snarare; det tog tid att sluta identifiera mig som ofrivilligt barnlös. Jag kände mig som en främling i den här mamma-gemenskapen som jag insåg att jag plötsligt var en del av.

Det kändes som en klubb. En klubb som jag längtat efter att vara en del av men där dörrarna varit strikt stängda ”ap ap ap, här är du bara välkommen om du känt den enda sanna kärleken- moderskärleken”. Och nu när jag väl välkomnades in så kände jag mig inte hemma.

Jag kan dra paralleller till den ibland lite trånga frikyrkokulturen, eller egentligen till vilken subkultur som helst. Att det finns tydliga regler för vad som är ok att prata om och vad som inte passar sig. Och det finns ett tydligt innanför och utanför som man egentligen aldrig pratar om.

Mamma-gemenskapen dyker upp varhelst mammor möts. Särskilt tydlig kan den vara på småbarnsaktiviteter som babyrytmik eller liknande. Men den kan också dyka upp vid en bordsplacering på ett bröllop. Insikten om att vi båda är mammor – har vi jämngamla barn finns det ett alldeles eget rum att befinna sig i och aldrig lämna.

Samtalsämnen som rör barn och barnvård och barnuppfostran är välkomna. Helst inte för spetsiga åsikter (men det kan vara ok om du lindar in dem typ ”jag vill ju inte vara sån men…”) utan mest uppmuntran till hur fina ens egna och den andres barn är. Oro är alltid välkommet, och det går att oroa sig över det allra mesta. Allt som rör barn är intressant och roligt. Alltid med en ödmjuk hållning för att den andre kan tänka annorlunda. Välling och ont i magen, stjärtvård och naglar som växer, öronvax och hår som måste klippas.

Jag vill inte raljera för mycket. Det finns ofta en fin omsorg om varandra i att vara mammor tillsammans. Det är en gemenskap och det är härligt att vara en del av den. Men det har hela tiden skavt i mig. Detta med att när man plötsligt blivit mamma så är det det enda det går att prata om. För nåde dig om du börjar prata politik, eller tro eller andra saker som intresserar en, då kan det bli stelt och konstigt. Och visst, jag har övat upp tekniken. Efter min tredje föräldraledighet känner jag att jag kan ta mig fram utan svårigheter, och det är bra, för nu är det barnkalas och träningar och föräldramöten i en enda röra. Men allt som oftast råkar jag säga något som är helt fel, något om valet som väntar eller (bevare mig väl) något om migrationspolitiken. Och då, ja då blir den kompakta tystnaden tydlig. Och så börjar vi prata om vällingdoseringen igen.

Och det märks att många älskar den här mamma-kulturen. Äntligen har de fått sin plats, äntligen har de något jätteviktigt som de älskar över allt annat att prata om – och förlåt om jag låter hård, det är ju underbart att de funnit sin plats. Men det jag vill poängtera är att det finns sådana som mig (och jag vet att alla vi tre hallelujamorsor känner igen oss) som allt som oftast får panik och känner – jag kan inte säga ett ord till om blöjor eller puréer  – det är så tråkigt!!!

Och så den andra sidan av myntet. Att det finns de kvinnor som frivlligt eller ofrivlligt är exkluderade från den här gemenskapen. Och de finns överallt (nja, kanske inte på babyrytmiken). Men på arbetsplatsen eller runt det där bordet på bröllopsfesten. Och jag vet av egen erfarenhet att man känner sig så fruktansvärt utanför när det börjar pratas barn. Självklart får man prata om barn, men liksom när det är det enda att prata om.

Någon sa ”fråga aldrig en kvinna om hon har barn”. Och det är en livsregel jag tagit till mig. Har hon inga barn vill hon inte ha frågan, inte för tusende gången den här veckan. Låt henne slippa få den av dig åtminstone. För vet du, om hon har barn – så lovar jag att det kommer fram om ni pratar en stund tillsammans. Det är rätt fantastiskt egentligen – jag har börjat testa detta och sett – ingen kan hålla sig från att prata om sina barn en längre stund. Det kommer fram längs vägen! Vi älskar att prata om våra barn!

Hur känner ni med mamma-gemenskapen? Älskar ni den? Eller blir ni också frustrerade ibland?

12 kommentarer

  1. Håller med även som pappa, speciellt på typ öppen förskola med massa första gångs föräldrar som enbart pratar barnmat och val av förskola. Inser att jag kanske var likadan en gång i tiden men med tredje barnet känns det som att jag har haft de där samtalen redan. Ge barnen vilket märke ni vill på barnmaten och låt oss prata om något intressantare, typ mff eller nåt.

    1. du kanske inte möter så många pappor på de ställena, men jag blir nyfiken på om det är likadant med dem? eller snackar de gärna mff?

  2. Tack för (ännu ett) fantastiskt inlägg!
    Har många år av ofrivillig barnlöshet i bagaget och i många sammanhang med mammor pratas det mycket om graviditet, förlossning och första tiden.
    Vi har fått våra barn vid 1,5 år resp 2,5 år och missat en del men fått så mycket annat!

  3. Ja du vet ju att jag också tycker de där sammankomsterna som ofta råkar bli, är bland det tråkigaste jag vet. Jag läste aldrig nåt under graviditeten, inte under bebistiden heller och visste allrså aldrig vilka faser de gicl in i, men det visste ju andra som gärna upplyste mig.
    Den enda bok jag faktiskt läst och som hjälpt oss där hemma är Trotsboken! Och jag tror jag kommer ge mig på någon bok om tonåringar också, de känns mer komplicerade på nåt vis 🙊

  4. Mycket bra! Folk blir typ provocerade av att man trots tidsbrist o sömnbrist högprioriterar att lyssna på nyheter och läsa böcker för att det är saker som är viktigt för en!

  5. Hej!
    Jag älskade att vara föräldraledig eftersom jag då fick träffa så många människor, få nya vänner och prata bort dagarna och lägga upp tiden som jag ville utan kaotisk arbetsplats. Så på ett sätt känner jag inte igen mig i att inte passa in i den gemenskapen.
    Men nåt som jag blev väldigt trött på var att de föräldrar (mammor i detta fallet) som hade fler barn såg sig själva som experter på allt. Jag förstår att man lär sig saker efter hand och givetvis kan jämföra sitt eget liv som ettbarnsförälder och flerbarnsförälder. Men jag tycker det är rätt onyanserat att föra över det på att jämföra sig med andra. Särskilt tänkte jag på hur det pratades om att förstagångsföräldrar var så nojiga och oroliga, medan man slappnade av efter några barn. Jag tycker inte mig se att detta stämmer. Alla barn är olika och alla föräldrar också.
    Det blir lite samma som att tro att människor utan barn inte vet någonting. Det är verkligen inte sant. Ibland vet man t o m mera eftersom man inte utgår från att alla andra har det som en själv utan förstår att det är olika. Jag hade till exempel en barnmorska som inte hade barn men hon var superkompetent.
    Nu är jag gravid igen och har en annan barnmorska som pratar om hur det var när hennes barn var små – och utgår ifrån att det är samma för alla andra, vilket inte stämmer. Och jag saknar min gamla barnmorska…
    Så nu gäller det att börja träna på att hålla tungan rätt i mun och bli en sån flerbarnsförälder som lyssnar på olika människors berättelser och inte tror att jag vet allt! Tack för en intressant blogg!

    1. Kloka tankar! Jag håller helt med. Även om jag inser att jag personligen efter andra barnet kände (om mig själv, inte om andra) jag visste ju ingenting innan! Att upplevelsen av att det kunde vara så annorlunda gjorde något också med den första upplevelsen, för den blev liksom ännu mer unik av det och mindre allmängiltig.

  6. Jag kan absolut förstå och hålla med, men jag har nog mest tyckt att de sammankomsterna (ÖF) har varit till så stor hjälp för mig när man funderat och ibland nojar över mat/sömn/socker/kläder/uppfostran. Oftast har det varit uppmuntrande och välkommet – och eftersom jag inte har värsta mamma-kretsen runtomkring mig så handlar det om att antingen bara lita på sin egen magkänsla, familjeliv.se eller råd från dessa ibland tillfälliga kontakter i mitt liv.

    Sen tycker jag visst att jag kan prata om annat, men svårt att gå in i djupa samtal om politik när det är nytt folk varje vecka, eller? Det blir mer om livsbeslut, flytt, utbildning osv. Kanske för att jag fortfarande är sp dåligt insatt i politiken (ajaj!) 😉

    Kanske jag är den enda som inte alltid tycker att ”barnsnacket” är en dålig grej, men det är klart att det kan bli för mycket av allt 🙂

    Intressant inlägg – som alltid!

  7. Jag känner verkligen igen mig. Det finns en gräns för hur mycket snack om blöjor och sömn som jag klarar av.

    Samtidigt känner jag att energin inte alltid finns där för att sätta sig in i samhällsfrågor. Att jag ständigt kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan så jag orkar inte ta del så mycket av en viss sorts nyheter som bara gör mig nedstämd. Det gör ju att engagemanget i samhällsfrågorna minskar och att prata barnsnack kanske är det som känns lättast när man är t.ex. på öppna förskolan. Men jag minns också vilken glädje och befrielse jag kände en gång när jag träffade en pappa på öppna förskolan som inte brukade vara där och vi började prata civilisationskritik och sånt. Det var som om jag levde upp. Så jag tror absolut att många av oss skulle trivas bättre om vi fick prata om annat än barn med andra föräldrar. Att få känna sig som något annat än bara mamma hela tiden…

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *