”Nu är mamma ledsen, igen.”

Citatet i rubriken är från min äldsta dotter, det yttrades under min senaste depressiva perioden. Att vara deprimerad och ha barn är riktigt slitigt. För mig är det så livet blev. Under vissa perioder så är livet rätt stå svart. Både under bebistiden och under småbarnstiden har jag haft mina svackor.

Ett av symtomen på depression är att du har extremt dålig självkänsla och självförtroende. Jag upplever det som att jag inte har något värde och att jag duger inte till, det vore kanske till och med bättre om jag inte fanns.

Men faktum är att jag duger ju faktiskt. I mig själv har jag ett okränkbart och unikt värde. Och det finns ingen annan som kan vara mamma till mina barn. Det är JAG som är deras mamma. Det kan ingen ta ifrån mig.

Men jag har många gånger tvivlat på hur bra jag egentligen är, som de flesta av oss gör, oavsett psykisk ohälsa eller inte. Tvivlen blir dock en tusen gånger så starka under de depressiva perioderna. Därför har jag frågat psykologer, terapeuter och läkare: Är det farligt att barnen ser mig såhär ledsen? Alla har sagt: Nej.

Barn tar inte skada av ledsna föräldrar.

Om du är ledsen när du har en bebis så räcker det med att du har den nära dig, möter de grundläggande behoven och orkar spegla barnets känslor. Så länge barnet har ett ansikte att se in i och bli till i, så räcker det. För barnet blir till och får sin identitet genom din blick och din omsorg.

Om du är ledsen när du har småbarn så tar du det ifrån barnets nivå. Ett barn kan behöva förklarande ord och begrepp som kan göra situationen mer begriplig. Barn som inte förstår och har en otydlig livssituation där den inte kan förutse vad som händer kan börja lägga skulden på sig själv.

För mig har det varit viktigt att säga att jag älskar mina barn, att det inte är deras fel att jag är ledsen och att dom får vara med mig om dom vill. Om dom ställer frågor svarar jag så gott jag kan. Oftast rätt så sakligt och osentimentalt: ”Det här är en sjukdom som heter depression, den gör att mamma blir såhär trött och ledsen.”

Ibland vill mina barn krama mig och hålla om mig. Ibland blir dom ledsna. Ibland blir dom arga. Men oftast så fortsätter dom bara med sina grejer, sina rutiner och det som är tryggt för dom. 

Dessutom brukar jag informera dagis och/eller skola så att personalen där vet ifall barnen skulle bli ledsna eller vilja prata med någon där. 

Kort sagt jag tror på öppenhet och enkelhet. Barn är ändå experter på att läsa av sina föräldrar, så även om en inte säger nåt kommer dom förstå att det är något som inte stämmer. Det tror jag är ännu svårare för ett barn att förhålla sig till.

Slutligen vill jag verkligen framhålla min mans enorma och helt avgörande del i att skapa en trygg och kärleksfull hemmiljö för våra barn. Det här med att uppfostra barn gör vi tillsammans.

Vi är två stycken föräldrar som faktiskt lyckats att vara medskapare till två rätt trygga och sunda ungar. Trots våra sämre dagar. Det är jag obeskrivligt stolt över.

IMG_8947
Två skruttungar typ 2 och 5 år gamla.

 

17 kommentarer

  1. ”För mig är det så livet blev.”
    Vad härligt ändå, att läsa dina så reflekterande tankar kring din sjukdom. Jag tror också på öppenhet gentemot barnen, och på en sätt kanske det hjälper en själv också i att få berätta sakligt o försöka förklara på barns nivå.

    Jag jobbar på att acceptera min kroniska sjukdom (diabetes) och ”för mig är de så livet blev” är en mening jag ska försöka bära med mig och göra till min.
    Mina barn snackar mycket blodsocker och insulin, men min stora på snart fem verkar också trött på sjukdomen: kan de inte bara öppna magen och laga den där maskinen, sa han senast jag skulle till sjukhuset…

    1. Tack Linda, du vår trognaste kommentator!
      Ja att dela saker är oftast det allra bästa, även med barn!
      Acceptans och förändring är två begrepp som man jobbar mycket med inom terapi. Det förstnämnda är absolut svårast.
      Kram

  2. Kära Jennie- har sagt det förr och säger det igen! Du är den starkaste och modigaste lilla människa jag känner 💖 kram till er underbara familj 💗

  3. Blir så rörd över att du väljer att berätta för personalen runt dina barn hur du mår. Efter att ha jobbat många år i fsk så upplever jag att det som sker hemma ofta är så värdefullt att få veta och en så viktig pusselbit i bemötandet med barnen.

  4. Vad fint du berättar!
    Kämpar också med utmattning och ibland depression och tror på att vara öppen.
    Undrar ibland om mina killars bestående minne från barndomen kommer vara att jag aldrig orkade något, men så ser jag också all den närhet vi får och hur min yngsta kille, som är en känslomänniska, så gärna vill berätta hur mycket han älskar mig när vi ska skiljas åt. Kanske får de också med sig något fint utifrån att de ser att det går att hantera svårigheter.
    Vad skönt att ändå fått den backupen från läkare mfl, det har jag aldrig tänkt på att fråga.

    1. Ja, det är en fördel med att vara hemma och sjukskriven är att jag får träffa mina barn mycket. Det tror jag verkligen de får med sig som en trygghet. Tror alldeles säkert dina killar får med sig mycket klokskap från den här tiden i livet. Kram!

  5. Så fint skrivet. Träffade mig rakt i hjärtat, jag känner igen mig precis. Framförallt detta dåliga samvete inför barnen när mamma inte orkar och hur det påverkar dem. //

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *