En tillbakablick till 2013

Året var 2013.
I januari/februari det året började jag få klar syn igen. Den hade nämligen varit extremt blurrig de tidigare 9-10 månaderna. Jag fick Elma i maj 2012 och sedan var det alltså en svag dimma över mitt leverne fram tills dess.
Jag tror jag fick en smärre tvåbarnschock. Och jag tror inte heller jag riktigt förstått hur gaaaaalet intensiv vår förstfödde var (är). Enligt mina föräldrar får jag tillbaka, då jag själv varit (är) ganska, eller nej, brutalt, intensiv. Men Elysia liksom kastade sig fram och tillbaka till olika platser, klättrade överallt, pratade extremt tidigt och hann tydligen lära sig otroligt många ord på så kort tid, eftersom hon hade (har, hrrm) ett ohemult bra tjattrande i princip… hela tiden. Jag vet att människor med barn säger: jaaaaa vi veeet, det var jobbigt och intensivt! Det går över!
Jag skulle vilja säga att man inte har rätt att uttrycka sig så, om man inte haft en intensiv unge hemma. Barn nummer två i det här hushållet är ju lugnet själv. Var i hela friden kom det lugnet ifrån? Hon är inte långsam eller blyg, men hon kan sitta ner och pyssla, rita, och när hon var mindre kunde hon sitta hyfsat nöjd, en kvart i alla fall, och leka.

DSC_0072

En vanlig aktivitet i hemmet; hoppa så högt som möjligt. Ibland var jag lite orolig att hon skulle flyga ut genom fönstret och ner på gatan. Det gjorde hon dock aldrig.

2013 var jag hemma med barnen. Elysia gick 15 timmar på föris och Emanuel jobbade 50 % i kyrkan som ungdomspastor. Han gjorde en del ljudgig också, vilket resulterade i att jag var hemma själv med de två små, helger och ibland någon vecka. 2013 var han bortrest på min födelsedag och sedan fem dagar framåt. Det var då mina magkatarrssyndrom började. Jag åt nästan ingenting på hela veckan.

DSC_0435

Vi bodde på fjärde våningen i ett trevligt område i Landskrona med förskolan ungefär tjugo meter från huset. Men ibland bara orkade vi inte ta oss ut ändå, då var det praktiskt med en stor balkong.

DSC_0817

Något jag ska erkänna att jag kan sakna från denna galet intensiva småbarnstid, är att jag fick bestämma kläderna på dem. Det får jag ju faktiskt fortfarande ibland, men jag skulle aldrig klä dem i samma kläder längre. De är är så otroligt olika som personer och jag själv är ju en klädperson som klär mig efter känsla och humör. Det gör de också.
Ibland kan jag dock drömma mig framåt. Tänk om ett gäng år, då kommer vi kunna dela garderob! Och jag undrar hur det kommer bli. Hur kommer deras klädintresse vara (med en mamma som nördar extremt mycket på området)? Hur kommer deras stilar te sig? Jag är så nyfiken att det liksom pirrar i magen på mig.

2013 var absolut mitt intensivaste småbarnsår, samtidigt som jag började se ljuset i tunneln efter att ha haft en riktig bebis liksom. Jag gillar väl mer att jaga barnen än att de hänger på min barm.

Nu är det 2018. Året då vi får två skolbarn och helt andra problem uppenbarar sig. Magont och oro för skolan, kompisproblem, läxor och utmaningen att vara en konstant kärlekskälla och förebild för mina älskade barn. Jag är glad att vi delar allt, Emanuel och jag. Det hade aldrig gått annars.

/Filippa

2 kommentarer till

  1. Alltså, tiden som går – så svårt att greppa och förstå – men det blir så tydligt med barn som växer. Att tiden går alltså. Så spännande med den nya fas som väntar, två skolbarn liksom – hur coolt?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *