Elisabet goes Dr Phil

Jag har märkt att det anses fint att ha en låg smärttröskel och att vara ”tålig”. Vi ska gärna klara av en förlossning och varför inte en svensk klassiker på samma gång, gärna med ett ryck på axlarna ”det var inte så farligt”. Jag drar åt det hållet. Kan se en njutning i att lida och kan därför pressa mig hårt. Och det har jag fått mycket credd för, vad duktig du är!

Men jag har många gånger ställt mig frågan – hade jag blivit så sjuk som jag blev när jag var tjugofem om jag varit bättre på att lyssna på min kropp? Jag tror inte det. Jag körde på. Lekte superwoman utan några begränsningar. Och jag tror det är många med mig som rusat in i väggar och annat i liksom fartblindhet över allt en kan klara av.

Och jag kan tycka det är skämmigt att säga men jag känner att det är först nu, vid 35 som jag börjar förstå hur min kropp fungerar. Vad som är vad liksom. Vad som är åh jag är så trött och seg – det skulle vara väldigt bra för mig att ut och springa ett hårt pass. och vad som är åh jag är så trött och seg jag behöver verkligen bara ligga still ikväll.

Det kräver övning att lära känna sin kropp. Bara menscykeln liksom. Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag hur det verkligen påverkar mitt liv. Hormonerna, vilken vecka är jag i – påverkar helt med vilken färgskala ser jag världen? Är den ljus och pastellig, eller svart och grå?

När man börjar komma i kontakt kroppens signaler och börjar förstå vad som är vad, då kan man också öva sig i att lida utan att det för den sakens skull behöver bli något osunt. Som det här med att träna och springa till exempel. Jag gör det, jag mår bra av det – men främst är det ett lidande. Ett steg till, bara ett steg till. Att hålla i och hålla ut även om det gör ont överallt. Jag hade stor nytta av att jag sprungit maraton när jag födde barn. Det är nästan samma sak. Ett steg till, bara ett steg till.

Och jag tänker att det är samma mekanismer med både små och stora saker i livet. Att öva sig i att vara uthållig i lidandet. Att fortsätta även när det inte känns gött. Det hjälper när sen livet drabbar en på olika sätt. Att stå kvar. Att hålla i. Och fortsätta vara i rörelse.

För det vi inte ska bli bra på det är att passivt lida. Att bara svälja all skit och låta det samlas som en hög på oss som vi traskar runt med. Nej, det kröker ryggar och fördriver glädjen från livet. Fram med saker i ljuset! Och hur gör man det då? Jo man pratar.  Vägen till självkännedom går genom samtalet. Genom att speglas mot andra, först hos andra än en själv kan lögner avslöjas som lögner och sanningen istället talas ut över våra liv.

Du är skapad till Guds avbild.
Du är älskad. Du är värdefull. Du är oersättlig.

Det är sannningen om ditt liv. Punkt. Och så får vi gå hand i hand och mer och mer lära känna oss själva och lära känna Guds kärlek och genom det bli mer fria som människor.

6 kommentarer

  1. Intressant det där. Jag har väldigt lätt att pusha mig själv i tex träning eller jobbet. Men i smärta – alltså NOOO, har absolut ingen hög smärtgräns. Konstigt, för det borde höra ihop?
    Du får gärna go Dr Phil fler ggr, mkt intressant! 🙂

    1. Men tycker du inte att träning är smärta? Det gör ju ont att öka farten när man springer tex. Eller är det att du då har kontroll över det kanske?

  2. Så fint du beskriver det! Jag känner precis samma som du. Nu först vi snart 36 har jag börjar landa och förstå hur jag fungerar. Väldigt skönt men lite ledsamt också. Önskar jag fattat tidigare! Och det där med uthållighet – att ha fjällvandrat hjälpte mig så mycket att mentalt ta mig igenom min första förlossning. Ett steg i taget… En värk i taget… Framåt måste jag, och ut måste ungen.

  3. SvahnPhilen gör mycket goda psykologiska iakttagelser. Med vänlig hälsning, en annan hobbyterapeut <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *