Det verkar som att jag bara blir äldre?

Igår fyllde jag år! Hurraaaaa för mig! 32 år minsann.

Nej, ingen åldersnoja alls faktiskt. Inte så mycket reflektion heller. Ibland har jag storslagna planer och drömmar och tankar, men i år kände jag att det bara hade varit trevligt att fylla 32 och inte mer med det liksom.

Men en sak är ju så otroligt fascinerande. Jag vet inte om någon annan tänkt på detta? Men, visst är det galet att upptäcka att man inte är 20-nånting längre? Jag menar inte att jag ogillar min ålder. Jag menar mer att jag nästan alltid blir lite chockad när det påstås att en 20-åring är född på SLUTET AV 90-TALET!!!! Jag är född på slutet av 80-talet! Hallå?! Det är JÄTTEmånga år mellan oss! Jag har levt på 90-talet och känt närvaron. Det har inte 20-åringen!

Mitt största dilemma här är nog min enorma självkänsla som spelar in. Jag liksom, ja, helt ärligt, jag liksom tänker att jag är på samma plan som 90-talisten. Som 20-åringen. Men det stämmer ju inte! Här om dagen träffade jag en 20-nånting-åring och vi kom fram till att vi båda hängt på festivalen Frizon. Åh, kul! När åkte du typ då, frågade jag. Hmm, ja, jag började väl åka typ 2012, svarar hen.
2012?! Min senaste gång var 2011!!!
Jag måste ju liksom bara kapitulera, men jag vill inte. Jag ger mig inte. På´t igen.

Jag hade en helt underbar timme med helt underbar 16-åringen i veckan. Jag föreslog att vi skulle kolla nån serie som hon tittar på, medan vi väntar. Hon tittar inte på serier!!!! Nähe. Jag brukar kolla på Vänner när jag har tråkigt, säger jag. Vad är det? frågar hon.
(VAD ÄR DET FRÅGAR HON!!!!!!!!!).
Fast helt ärligt. Vi hade en jättemysig stund när jag på riktigt fick introducera och berätta allt jag visste om serien Vänner. Hon skrattade! Det måste vara ett gott tecken.

Sådär ja. Nu tar jag mina 32 år och försöker anamma mitt liv i den tid jag är. Jag är inte så förvirrad som jag låter. Jag är väldigt, väldigt, väldigt nöjd och tillfreds med mitt liv just nu. Jag har dessutom lärt mig att snap:a på sistone, så lite i tiden är jag allt. Jag är glad för mitt liv och den jag blivit sedan jag var 22. Ja, när jag var 22 år förlovade jag mig med Emanuel och var mest nervös och rädd för livet självt. Det är fint med 32. Jag ska njuta hela året, ändå till 33. Det kanske innebär mer kris ju, vem vet? Vi får väl se.

/Filippa

9 kommentarer

  1. Grattis!
    Jag är född i början av 80-talet… tom 1980… fast jag är glad att jag inte är 20 längre. Jag gillade vara 20 men nu finns ett annat lugn i mig som jag uppskattar. Dock känner jag mig inte äldre men när jag pratar med 20-åringar inser jag att jag är det….

  2. Grattis Filippa!!! Själv är jag född på stenåldern enligt sonen (ibland).
    Varje år har sin charm.
    Ha det så gott i ditt nya levnadsår och du…. NJUT!!!!🌼

  3. Jag håller med. I skolan hör jag mig plötsligt säga saker som ”när jag var liten” eftersom de till att börja med inte förstår vad jag menar. Eller när jag plötsligt inför rollspelet i psykologin säger att nu ska vi förvandlas till våra karaktärer precis som ”sikta mot stjärnorna” och gestikulerar mig själv kommandes ut genom dörrarna och de se ut som stora feta frågetecken. HAHA! Men det är något härligt med att bli äldre! Ansvar hade varit skönt att slippa ta ibland, mene…

    1. Haha den kan jag också relatera till! Man är exalterad och visar och pratar och dom bah – Eh?! Haha 😀

  4. Ljuvligt gott inlägg Filippa! Kan verkligen känna igen mig i det du beskriver. Fyller snart 30- skönt ärr. Åh lawd (=lord) vad jag har saknat dig och din blogg. Känns sjukt gott att va tebax. Förlåt att jag svikit dig ett tag *guilty*. Har sträckläst flera av dina inlägg. Du är så himla skön. Lots of Lööv/Linn

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *