Hur viktig är karriären egentligen?

171003filippa_lisawikstrand006

Fotograf: Lisa Wikstrand

Jag hörde på radion för ett tag sedan. Det var något program i P1 där man fick skriva in frågor till en dam som svarade glatt. Det jag hörde var en farfar som skrev in och frågade varför hans son och sonhustru alltid skulle jobba så mycket så att han liksom blev tvungen att vara med sina barnbarn. Han ville få välja själv när han skulle vara med dem.
Damen i P1 svarade något i stil med:
”Dagens föräldrar verkar tänka att de bara har en chans i livet. Då måste de ta det där jobbet, jobba den där heltiden eller kämpa hårt för den där positionen vilket innebär mer jobb. Du får prata med din son och sonhustru”. Hon sa mer grejer, men jag fastnade verkligen för det där. Att dagens föräldrar (alltså bland annat jag) bara MÅSTE ta det där jobbet för det är ett steg i karrären.
Jag tänker att vi inte är nya att tänka såhär. Jag tror inte det är just dagens föräldrar. Såhär har man nog tänkt de senaste 50 åren i alla fall, väl? Däremot har vi inte haft ett sådant liv, de senaste 50 åren, att båda föräldrarna måste ha en fet karriär eller att båda föräldrarna måste ta det där jobbet.
Jag dömer absolut ingen. Men jag kan berätta hur jag tänker, och det är faktiskt med väldigt mycket hjälp från min goda och sunda chef. Jag tror hon har märkt på mig att jag liksom vill göra karriär, samtidigt som jag till exempel vägrar släppa på att jobba deltid, eller håller på att gå in i väggen stup i kvarten (läraryrket alltså, jippiiiiie). Men hon sa för något år sedan att hon och hennes man började satsa på karriärerna när deras barn gick på mellanstadiet. ”Då kunde de cykla hem och fixa mellis själva!” sa hon.
Och jag tänker konstant på den där mellisen. Så länge det är jag/Emanuel som måste se till att den kommer på bordet kan vi inte satsa på våra karriärer. Eller i alla fall inte båda.
Som det ser ut hos oss just nu, är det jag som får satsa, om jag vill. Men då orkar jag inte vara närvarande hemma kanske och vi behöver inte pengar på det sättet.
Jag försöker också ha något slags delmål. Typ; när jag är 40, DÅ kan jag satsa! Då vill ändå inte mina tonåringar hänga så mycket med mig. Kanske?
Men vi får se.
Återigen, jag dömer absolut ingen. Men det kan vara värt att tänka på. Vad vill jag med det här livet just nu? Det kanske är värt att köra en billigare bil, ha en gammal telefon, äta mindre ute, köpa färre kläder (eller second hand, hehe), bo i ett mindre hus, cykla mer eller vad det nu kan vara som sparar in en slant, istället för att jobba en massa? Vad vet jag.

Men, vad tänker du som läser? Det vore intressant att höra ert resonemang. Olika som lika.

/Filippa

10 kommentarer till

  1. Håller absolut med. Min svärfar tog ut oss på fika en gång och min svärmor ville hellre ha soppa. Den kostade typ 150kr (!!??- hon hade ingen aning) och jag tittade på honom med stora ögon och tänkte att det där kommer du väl inte gå med på? Men när jag frågade honom senare så sa han att det finns inget pris på tid med varandra, när man bara får bara tillsammans (sen kan man såklart komma undan betydligt billigare med det!). Det är liksom det som ekar vidare när vi har lämnat den här jorden.
    Jag har ibland mått dåligt över hur lite jag varit aktiv med olika saker (som att starta eget, engagera sig supermycket i kyrkan, alltid vara på språng) när jag har varit mamma”ledig” när jag egentligen bara velat vara hemma och hänga med mina barn. Men det är väl det jag värdesätter då kanske? Tid tillsammans. Det får kosta vad det vill.

    • Grymt sagt där, svärfaren!!
      Ja och man gör ju alltid det som är bäst för familjen… eller, det gör man kanske inte, men man borde! Tid är ju något vi faktiskt inte får tillbaka!

  2. Vad är karriär tänker jag? Är det ens något att sträva efter? Kanske räcker det att hitta det jag vill göra och är bra på. Hitta min plats. Inte sträva efter mer pengar och status. Utan använda mina gåvor och hitta den plats där Gud vill ha mig.
    Jag jobbar heltid. Men inte min man. Men ibland upplever jag att jag blir ifrågasatt att jag som kvinna jobbar heltid. Men jag gillar mitt jobb och känner att jag gör skillnad. Det är liksom både jobb och något jag gillar. Därför har jag inte samma behov av att engagera mig i andra mskor på fritiden.
    När barnen blir större behöver de dig på andra sätt, tror inte alltid man får mer tid.. man ska hjälpa till med läxor, följa dem till fritidsaktiviteter osv. Som i allt annat häller det väl att hitta en balans.

    • Det låter ju underbart att tänka så! Tycker verkligen du har helt rätt och jag tycker det är SÅ gött att det är du som är heltidsarbetaren i familjen!!! Du är så cool också, och du kan ju verkligen ditt jobb!
      Jag tänker ändå att de inte behöver mig på ett så ansträngande sätt som det är nu, det är mer mentalt. Så minns jag från min egna uppväxt i alla fall :) Och då skulle jag nog personligen kunna lägga mer tid och tanke på ett jobb. Men man är ju olika såklart!

  3. Min drivkraft har alltid varit att jobba med något som känns meningsfullt och att kunna påverka – aldrig att göra karriär. Men det har inneburit en karriärsresa också. Har dock inte varit en linjär resa – dvs jag har valt att vara chef ibland, och ibland inte, jobba heltid ibland och ibland deltid. Detta tillsammans med min man och under barnens uppväxt har vi turats om med ”att göra karriär” och jobba heltid/deltid. Jag tror att det viktiga är att vara klar över varför man gör sina val och känna sig nöjd med de val man gör. Att ha mycket att göra i livet tror jag alla med familj, jobb och ofta ideellt engagemang hamnar i – oavsett var man är på någon slags karriärstege. För mig har det alltid varit viktigt att ha roligt på jobbet – då klarar jag så mycket mer – och att ha tydliga gränser för både mig själv och min chef. T ex har jag även när jag har tagit chefsjobb alltid talat om att jag inte är intresserad av att jobba mer än 40 timmar i veckan (annat än i speciella situationer). Det har i princip alltid funkat – men innebär så klart ofta väldigt intensiva arbetsdagar.

    • Du är verkligen en förebild i det du gör, Jenny! På alla plan! Folk borde veta mer om dig känner jag 😉

  4. Håller med till 100%, brukar till och med tänka att jag kan vänta tills jag är 40, haha. Jobbar halvtid av olika anledningar, men en är att tiden jag kan vara hemma och umgås med min son är begränsad. Snart är det förskoleklass (inga fler lediga måndagar), kompisar han vill träffa och aktiviteter. Så varför ska jag envisas med att jobba en massa precis nu? Allt har sin tid liksom. Och sen har jag också tänkt på att vi jobbar så mycket för jobbets skull, inte för att få mat på bordet och betala hyran. Vilket ju är bra och inspirerande, men jag tror också att det gör att vi lätt jobbar mer än vi behöver och orkar.

  5. ”Dagens föräldrar verkar tänka att de bara har en chans här i livet”, så tänker jag också. Jag har bara EN chans här i livet att vara med min dotter som liten! Jag älskar mitt jobb, men att ha förmånen att få vara hemma med min dotter tar jag. Mer än 80% tänker jag inte jobba på många år! Till hösten kommer hon börja skolan, jag kommer fortsätta med ledig dag. På så vis kan vi hitta på roliga saker på helgen. På min lediga dag kan jag göra de tråkiga sakerna som att stöda & tvätta. Vi är alla olika, men så tänker jag.

    • Det var ju en bra idé faktiskt. Jag har funderat på om jag ska ha ledig dag i höst, men tänkt att då har jag ju inte barnen. Men det var ju himla smart att göra alla trista saker då!! Den måste jag klura på. Himla smart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *