Konflikternas lov

 

När vi träffade skolsköterskan med vår 6-åring sa hon du vet, om man är 6 år och aldrig är arg – då är det något som inte stämmer. Det har tröstat honom många gånger. Att det är normalt. Det är lättare att uthärda på något sätt, när man förstår att det ska vara så.

På förekommen anledning har jag funderat en hel del på det här med relationer mellan människor på sistone. Vad mycket konflikter det blir. Och inte minst med de 19-20 åringar jag jobbar med, de är så svartvita och det hettar ofta till.  Jag och Christian sa i veckan att det här med att jobba med människor, det landar ofta i att till 86% handla om att lösa konflikter. Kan det till och med vara så, att det vore något fel om det inte vore så? Om de där konflikterna uteblev, vad skulle vara orsaken till det?

Skulle det kanske kunna vara så att ett konfliktfritt liv är möjligt? I allafall om man inte vågade släppa någon nära? Eller om man aldrig tog ställning för eller emot något? Eller om man bara var trevlig och foglig istället för äkta och sann?

Förstå mig rätt. Jag tror verkligen inte på att släppa aggressioner fria och överträffa varandra i sårande kommentarer. Nej, en del av helgelseprocessen tror jag handlar om att lära sig att inte agera i affekt och lära sig tänka igenom saker först och inte bara följa ens känslor varhelst de tar en.

Men med det sagt. Så tror jag på att våga konflikterna. Våga säga vad du känner är rätt. Våga (att med kärlek) konfrontera de orättvisor du ser. Ofta finns ju konflikterna där. Men vi i vår kultur är så tränade i att inte tala med varandra utan gärna bakom ryggen istället. Och så gå i år efter år och störa oss på saker och kväva saker som till sist sätter sig på vårt inre eller fysiskt i våra kroppar istället. Jag tror vi skulle må bättre om vi inte var så konflikträdda. Om vi sa ifrån och talade ut. Så att vi blev fria att gå vidare istället för att älta runt det där i hundra år.

Hur tänker ni? Håller ni med mig eller är jag ute och cyklar?

3 kommentarer

  1. Håller med! Alla vet hur det känns att bli bemött på bra eller dåligt sätt, alla kan gyllene regeln och ändå känns det så ruskigt svårt att bemöta andra både i konflikt och annat. Men har också tänkt på det här… varför konflikthantering inte över huvudtaget fanns med under min utbildning till förskollärare och lärare?! Varför barnuppfostran till största del verkar handla om att göra som sina egna föräldrar ha gjort och varför så lite rådgivning ges kring hur barn behöver bemötas. Även i skola och förskola har jag erfarenhet av att ruskigt lite av bemötandet från pedagogerna grundar sig på forskning. Det känns som det händer en del på den fronten men det är ju 2018!! och då berättar ändå Bo Heljskov, kanske en av Sverige främsta kring bemötande just nu att också han ibland hamnar i att ge råd som grundar sig på den uppfostran han själv fått, i välviljan att ha någonting att komma med. Mer bra forskning alltså!! Det är ju superviktigt om inte annat för att alla lärare och förskollärare och annan personal och föräldrar ska orka möta alla dessa konflikter på ett bra sätt. Tror inte konflikterna kommer försvinna puts veck men min önskan är ändå att vi kan undvika en del onödiga sår av felaktigt bemötande. Kram

  2. Vi läser just nu en bok om demokrati (i jobbet), i första kapitlet (det är så långt jag hunnit läsa) står det just om konflikter och rätten att ha olika åsikter och bli lyssnad på inte, bekräftad att man har rätt eller fel, inte försöka bli övertygad eller överkörd att det är det ena eller andra som gäller utan just att få lov att tycka o tänka olika och få komma till tals även om man är ensam om en åsikt. Jag jobbar med 1-3 åringar o spenderar minst lika mycket tid på konflikthantering som du beskriver.

  3. Jag undviker konflikter länge om jag kan. Så är jag också sjukskriven nu. Foglig har jag varit på jobbet för länge. Undviker gärna konflikter i nära relationer om det går. Men det går inte om det ska bli äkta.
    Tack för dina ord!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *