Men vad är det jag tittar på egentligen?!

Igårkväll matade jag mig rejält mätt på utekvällsmat och häng med min lilla familj. Det är riktigt fina grejer det.

Det finns ju tider i livet man går i ovissheten och tror att livet, ja, livet rullar ju på rätt så bra ändå. Jag mår bra. Jag har bra saker i livet. Jag matas med rätt grejer.

Tills någon ber dig reflektera. Reflektera lite, vad matas du med? Hrm. Ja, okej. Vi börjar från början. Vi låtsas att du är en person som generellt mår ganska dåligt, psykiskt men också fysiskt. Du märker att på detta fantastiska fenomen sociala medier/internet finns ju MASSOR människor som känner och mår precis som du! De ska följas! Underbart. Du har ett sammanhang, du känner inte dig ensam längre. Du har tillhörighet trots att du har ett mående som inte är accepterat (norm-trött på det).
Eller scenario två. Ponera att du ÄLSKAR kläder. Mode, fashionistas och nya klädkollektioner är något du inte kan få nog av! Du älskar att pinteresta och följer otaligt möjliga personer med samma intresse på instagram. Det är ju underbart! En frid i hjärtat över att det finns så många personer som är lika knäppa i kläder som du. Det är en fristad, en plats att få leva ut kreativitet.

Och så kom frågan till mig. Vad matas du med, Filippa? Eller rättare sagt fick jag frågan på det här sättet: blir du inte påverkad av de fashionista-personer du följer, att du vill ändra hur du ser ut?
Jag svarade att ett ganska tveksamt nej. För jag har aldrig tänkt på om jag vill förändra mig på grund av att jag matas med snygga, fräscha, dyra klädpersoner. Jag är ju så trygg i mig själv. Jag älskar ju mig själv! Jag tror att jag alltid tänkt att om jag känner att jag behöver se lika smal ut som dom, då behöver jag tänka om.
Men jag känner fortfarande inte att jag behöver se lika smal ut… Däremot, matas jag rejält med nya trender. Med konsumtionshets (som jag inte heller ”påverkas” av eftersom jag handlar second hand, men samtidigt påverkas jag ju!).

Jennie, vår kära Hallelujamorsa här, skickade ett poddavsnitt till mig som jag skulle lyssna på tyckte hon. Jag gjorde det när jag var sjuk i veckan och började sakta men säkert reflektera. I podden pratades det om ledarskap och hur viktigt det är att vi har sjukligt bra ledare för barn och unga. Hur det är att vara ung och ledare, kvinna och ledare… Jag insåg att det var himla längesen jag matades med sådant tugg. Sådant sunt, rejält utmanade tugg. Jag måste tänka. Och be.

För även om jag tänker att jag inte matas negativt, så kan det faktiskt vara så. Varför ska jag lägga så  mycket tid på ett intresse över huvud taget? Finns det viktigare saker i livet? Vad ÄR det viktiga? Jag kanske kan behöva tänka lite mer på andra människor än mitt egna jämt?

Alltså, jag har inga svar. Jag reflekterar fortfarande. Det slog mig bara att, det jag tänker är så bra och givande, kanske faktiskt drar ner mig. Ibland? Ofta? Vissa perioder? Ibland kanske jag bara behöver följa trädgårdskonton och tänka på den en stund. Eller lägga av helt med instagram och bloggar ett tag (dock inte Hallelujamorsorna, det förstår ni va? Hade ju varit heltokigt).

Vad tänker ni?

8 kommentarer

  1. Bra skrivet och vilka häftiga funderingar! Att hitta andra att relatera till är ju bra om det är bra relationer. Att tänka på andra är också bra, att leva med sina egna intressen är toppen! Då överlever man.
    Jag tänker att det är viktigt reflektera och göra små loopar i tanken, vad var bra, vad kunde ha varit annorlunda? vad är viktigt på kort sikt och vad är viktigt på lång sikt?
    Men jag tror inte att man ska ägna för mycket tid till det heller, det är då vi stöter på den berömda väggen… grubblar och anpassar oss till det. Predikan säger att han fann att inget var viktigare än att kunna äta och dricka med glädje, att hålla sig ren och njuta livet med någon man älskar (Pred 9:7-9) Önskar man kunde ta det till sig på ett enklare sätt bara. Fortsätt med dina intressen de ger glädje som sprider sig!

  2. Bra skrivet! Jag gick själv med i en grupp på fb, för att jag ville känna samhörighet! En grupp för personer med samma sjukdomsdiagnos som jag själv har.
    Efter bara ett par veckor valde jag att sluta följa gruppen, då jag upplevde att jag mådde mycket sämre av att följa den. Det var så många negativa inlägg, ingen positivitet alls. Allt handlade bara om sjukdomen, inget om vad man kan göra för att trots sjukdom, ändå leva ett ”gott” liv. Jag kände att jag har nog med det jobbiga med sjukdomen i mitt eget liv, så jag behöver inte det ifrån andra…

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *