Hur mår jag egentligen?

Efter mer än ett år hemma så ska jag nu ut och arbetsträna. Skräckblandad förtjusning, det är nog bästa sättet att beskriva min känsla inför detta.

Jag är i ärlighetens namn rätt less på att vara hemma. Inte ha några rutiner för min egen vardag och inget riktigt sammanhang att gå till. Men samtidigt känner jag mig inte alls redo och inte särskilt pigg.

Fast sanningen är nog den att jag aldrig kommer att känna mig redo. Lika lite redo som jag kände mig att bli mamma eller att bli präst. Fast det gick ju ändå.

Jo, jag är bättre än för ett år sedan. Då räckte det att ställa sig vid diskbänken för att benen skulle börja svaja och så tog orken slut. Hur mycket jag än sov eller vilade så kom liksom orken aldrig ändå. Nu är det väl mer så att orken kommer och går. Jag kan faktiskt gå och vila och det ger resultat. Problemet är att jag är så infernaliskt less på att vara trött och orkeslös att jag vilar för lite. Därför tar orken slut ändå. När jag har ork och lust då gör jag mer än jag har resurser för. Och ännu finns inge extra resurser. Men kanske att jag ändå börjar lära mig. Lite.

Ett färskt exempel: I slutet av förra veckan var jag iväg på seminarie under ett dygn. Jag är det ungefär en gång i månaden för att tenta av den teologikurs som jag läser på halvfart. Då vet jag att orken är slut när jag kommer hem. Jag somnade halv åtta i fredags kväll. Så i söndags när jag var i kyrkan, då var jag bara med i vår söndagsskola med Mirjam. Det var få och rätt så lågmälda barn så det funkade fint. Men sen hade jag inte ork för kyrkkaffet. Stimmiga miljöer med mycket ljud och ansträngning för att vara social, det är mitt absolut värsta. Så då valde jag att ta min kaffekopp och sätta mig själv. Ja, det var verkligen inte roligt. Men om jag skulle ha någon som helst ork för att vara med min familj på eftermiddagen så var detta liksom enda vägen.

Så har det varit och är fortfarande många gånger; Att det som jag egentligen älskar, till exempel att fika och umgås med människor det orkar jag inte. Vilket är rätt jobbigt att inse. Men samtidigt behöver jag ibland träna på sådant som är jobbigt så jag inte blir helt isolerad. För min största problematik förutom orkeslösheten är ångesten. Och ångesten är riktigt lurig. Den ger de märkligaste symtom. Yrsel, synrubbningar, svettningar, andnöd, stressad mage och katastroftankar i multituder.

Ångesten vill få mig att bli rädd och hålla mig undan från sådant som jag egentligen älskar. Men när orkeslösheten regerar då orkar jag inte deala med den där ångesten. Då blir det liksom stiltje och rätt deppigt.

Kanske kan rutiner och fina kollegor hjälpa mig lite nu? Jag hoppas det. Jag vill tro det.

Nu ska jag i alla fall prova.

På 25%, det vill säga ungefär 2 timmar/dag ska jag arbetsträna i Noltorpskyrkan här i Alingsås. Vi har funderat lite på vad jag ska göra och inte göra. Lite människor, lite planering och lite gudstjänst i någon form. Sådant som jag tror att jag klarar. Men både Arbetsförmedlingen och de fina kollegorna i kyrkan är tydliga med att jag inte behöver prestera något; det räcker med att vara där. Svårt och skönt. Det ska jag träna på nu.

Böner och glada hejarop mottages tacksamt!

Dela gärna klokskap, ni som varit långtidssjukskriva, och vandrat på denna väg före mig.

IMG_5187

 

16 kommentarer

  1. Ett stort steg…
    Önskar dig och ber om glädje i de små ögonblicken, tålamod med dig själv och att du, med det du är och gör – stort eller litet, får dela och sprida Guds välsignelse.

  2. Tycker att det låter som om du kommit långt ändå – du vet hur det blir när det blir för mycket, sätta sig ensam med kaffekoppen 💕 att prioritera dig själv på det viset. Jättebra gjort! För hälften av resan är att inse vad man inte kan. Sen kommer den svåra biten – att lyssna på den insikten (jag är ganska döv på den fronten ofta). Låter som bra kollegor och Af 👍👍👍👍👍 Kramar i mängd från soffan på Ängebyvägen

  3. Gott att läsa om dina insikter. De är ett stort steg!
    Känner igen allt. Viljan, frustrationen, uppgivenhet, trött på att vara trött etc.
    Att få insikterna är ett stort steg, att följa dem är svårare. Särskilt när det går bra, man blir så euforiskt lycklig, tror att man plötsligt blivit superwoman och plötsligt kan allt, man vill genast ta igen de förlorade åren och så – pang ligger man där igen. Tror tyvärr inte att heller du kommer slippa de erfarenheterna. Men även de är en erfarenhet, pissig sådan, men ändå erfarenheter, som kommer leda till ytterligare insikter.
    Min bön är att de runt omkring dig ska hjälpa dig att våga men samtidigt hålla dig tillbaka när du vill för mycket.
    Ta det lungt!!!
    Personligen tror jag att du ska skjuta på att vara aktiv i Gudstjänster. En sådan uppgift kräver mycket och ligger högt upp på stegen, du kommer att komma dit, men vänta till advent med det.
    Det viktiga är att det bli långsiktigt hållbart.
    💞

  4. Guds rika välsignelse över dig och din familj ber jag om! Jennie du kommer att klara av detta galant, ta små steg och var stolt över dig själv, du är så bra❤️! Kram

  5. Har varit friskskriven i ett år nu men är fortfarande skör och måste hushålla med orken för att inte falla tillbaka. Det du ska tänka på är att till en början när du arbetstränar kommer du må sämre, det är en stor omställning för kroppen och psyket. Men försök att hålla ut, det går över. Omställningen är stor och att bara befinna sig i arbetsmiljön är jobbigt nog så sätt inga som helst krav på dig själv när du börjar. Hitta tydligt avgränsade arbetsuppgifter och håll dig strikt till dem. Tydliga ramar hjälper! För min del (jobbar på kontor) handlade det om att sitta med egna uppgifter, i eget rum, och med brusreducerande lurar när rummet inte fanns tillgängligt. Och var snäll mot dig själv. Det tar tid men succesivt kommer du att märka att du orkar mer, och hittar din nya väg. För det är det viktigaste av allt. Du kan aldrig gå tillbaka till det som var, det var ju det som gjorde dig sjuk. Du måste hitta en ny väg framåt och det kommer du att göra! 💖 ”Hitta balansen” och ”vägen framåt” var mina ledord.
    Kram och lycka till!

  6. Ååå! Jag håller både tummar och tår och ber för dig i detta nya skeende!
    Känner ju igen mkt av det du skriver – och är så tacksam för att du klär känslorna i ord! Du är en sådan inspiration!
    När jag tänker på dig så tänker jag på styrka! Japp, japp!
    Men må de ensamma och energipåfyllande kaffekopparna få förbli fortsatt många under ytterligare en period! Samtidigt som gemenskap och nya utmaningar också får växa i mängd och tid! 💜

  7. Bästa grejen som hjälpte mig tillbaks: Priolistan! En 1-5 lista på det jag prioriterade, sånt som inte va med på listan behövde jag tänka på innan jag sa ja eller nej. Om jag började känna av symtom plockade jag nerifrån på listan så det blev mindre ”att göra”. Jag pluggade, va singel så listan då va:
    1. Plugg
    2. Träning
    3. Theo (kompis)
    4. Kören
    5. Gudstjänst

    En lista idag skulle se ut så här:
    1. Silas (sonen)
    2. David (mannen)
    3. Mat
    4. Träning
    5. Tvätt

  8. Finaste sonhustru! Många goda råd har du redan fått av goda vänner, så fint att du vet att många stöder dig och ber för dig! Tror att du kommer att må bra av att lite, lite, i din egen takt, få lagomt med rutiner. Bara att komma iväg en stund varje dag kan ge dig ny kraft och livsmod. Du verkar ha kloka kollegor som tycker att det räcker med att bara vara där. Det är ju en bra början och det får du träna på! Ber för dig och hela familjen varje dag, det vet du. Gud bär er, han bär dig. HAN är din styrka. Kram

  9. Det är svårt att förstå för den som inte varit i liknande situation. Därför så bra att du beskriver det då bra. Fint att läsa alla kommentarer från de som ”varit där” och har värdefull erfarenhet att dela

    Jag är sedan februari sjukskriven 25 % o jobbat mycket hemifrån. Tacksam att den lösningen var möjlig. En orimlig arbetssituation o pappas stroke utlöste det. Vid 55 års ålder ska jag äntligen försöka lära mig säga nej. Men det är svårt när det gäller anhöriga som behöver hjälp. Så ska jag bli mormor alldeles snart… något som självklart hamnar högt upp på priolistan.

    Fick tipset om att säga ”Jag ska fundera på det” istället för ett för snabbt ja. Eller för snabbt nej.

    Hoppas det gått bra med din arbetsträning hittills. Ber för dig.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *