Vad kan jag ge till mina barn?

De där två. Framtiden, liksom.

Det är en tanke som jag hållit i ett tag under våren, det här… Vad av allt det goda som Gud ger mig, oss… vad kan jag ge till mina barn? Eller kanske snarare, HUR kan jag ge till mina barn?

Jag tänker att allt liksom gör något. Allt vi gör alltså. I alla år har jag och Emanuel varit engagerade på läger här i Skåne. Det är så fantastiskt bra. Och efter att vi fått barn insåg vi att det kanske är en av de bästa grejerna som våra barn kan växa upp med, att åka på läger och se andra barn och ungdomar möta Jesus. Och sedan när de nu blivit större, kanske få möta Jesus själv.
Hemma i kyrkan engagerar vi oss en del i söndagsskolan.
Vi låter barnen bjuda hem vänner och har ofta kompisar i huset.
Barnen går på kör i en annan kyrka i stan och självklart hoppas jag att mitt egna levnadssätt får spegla Jesus också.

Men helt ärligt. Jag tror det finns mer… mer att ge. Dessa veckor som gått har mina tankar verkligen cirkulerat kring detta. Jag inser att jag kanske måste gå ner mer i arbetstid för att orka och med ren vilja och inte bara plikt, engagera mig i något mer, något större för att mina barn ska få möta Jesus. Jag vet inte, men det är en tanke jag har just nu.

Jag har hört att det finns tre viktiga aspekter för att barnen ska behålla sin tro på Jesus. Det är det personliga mötet med Gud, gemenskapen i tron och att få fundera, tänka och fråga kring tron.
Och när vi vet dessa finns det ju faktiskt saker vi som föräldrar, signifikanta vuxna kan göra.
Vi KAN anordna andakter som passar barn, vi KAN finnas med på söndagsskolan, vi KAN åka på läger, vi KAN skicka dom på läger, vi KAN fixa fikat till ungdomsgruppen så att ungdomsgruppen får leva kvar, vi KAN ha ett öppet hem där barnens vänner alltid är välkomna, vi KAN be med dem hemma, på kvällarna eller vid maten och också lära dem be i vardagen… Vi KAN läsa bibeln tillsammans. Vi kan prata om vår tro på ett tydligt sätt.

Det svåraste för oss är såklart att påverka deras personliga möte. Det kan vi inte. Vi kan be! Och vi kan uppmuntra dem att åka på grejer som passar dem och kanske behöver vi också engagera oss mer i det då, om de grejerna ska finnas…. Jag vet inte. Det är mycket jag klurar på.

Hur gör ni i era hem när det kommer till tron och barnen? Vad känns som ett vinnande koncept i era hem, så att säga?

4 kommentarer

  1. Våra barn har alltid hängt med på det vi gör. Sen är ju kanske vi lite extrema som flyttade o har bön hemma flera gånger i veckan,
    Men jag tror på att låta dem hänga med. Inte anpassa för mycket, utan låta dem hänga med o se o prova.
    Och låta tron vara naturlig i vardagen. Be bordsbön, kvällsbön mm.
    Jag tror att det kan bli tokigt när vi försöker för mkt.

    1. Ja, eller, det kanske beror på vad du menar med ”försöker för mycket” i och för sig, men jag själv känner att jag behöver pusha och vara med och se till att saker för barnen blir av, just så att de är med i kyrkgemenskapen liksom. Men att pressa på och försöka få dem att göra eller tro på något de inte vill, det är ju inte bra! Den sortens försöker för mycket är nog inget vidare.
      Men också kanske, att vi bara förväntar oss att de blir troende för att de ser oss, den är jag lite rädd för. Att vi som föräldrar ändå måste ge lite…

      Ni verkar ha det superbra i hemmet med bön och allt där de ”bara” får hänga med!

      1. Ja vi har väl det ganska bra på det viset. Det är en naturlig del av vardagen för oss.
        Plus att jag o Kristoffer pratar mkt även när de är med. De ställer också mkt frågor.
        Vi försöker fråga vad de tänkte på efter gudstjänsten o vi läser barnens bibel o ber gud som haver o fri bön på kvällen.
        Hade ett samtal med en nunna en gång som lugnade mig mkt. Vi kan göra allt rätt o ändå väljer de en annan väg, det kan vi inte påverka. Det lugnade mig. Jag tror på att de ska följa med till kyrkan, ställa frågor, prata hemma, be ihop mm.
        Och träffa andra kristna familjer!!!
        Och så får vi föräldrar stötta varandra.

  2. Tack Filippa!
    Så bra att få höra andras (dina) tankar om detta!
    Jag håller ju helt med! Tack för påminnelse!!

    På vår ”önskelista” står mer familjeandakter! Svårigheten att sitta still är nig främsta anledningen till att vi så sällan får till gemensamma lite längre andakter. Vi är en ganska hoppig och skränig liten grupp… 😉
    Det snabba, vardagliga (bön vid läggning, bön i bilen, innan måltid, snabba böner när behov uppstår etc) känns väldigt naturligt hos oss – men vi är värdelösa på det lite mer uppstyrda!
    Lovsång (främst i bilen) känns också enklare och naturligare för oss än den gemensamma bibelläsningen. Mer Bibel här hemma önskas alltså!

    Våra barn möter kristendomen och kristna ganska mkt. Och så möter de muslimer och islam mycket. De känner till förföljelse och lidande för sin tro.
    Men det är sällan de möter det sekulariserade (vi bor ju i Afrika…). Och det gör mig ibland lite rädd. Vill förbereda dem på den verklighet de kommer kastas in i när vi flyttar tillbaks till Sverige. Så vi försöker lyfta sådana frågor här hemma (och barnen blir chockade! Vaddå SKILJA SIG!!? Vad då HOMOSEXUALITET!? Och vad då INTE TRO PÅ GUD!!!). Vill att de ska få se att även kristna kan brottas med allt detta (för det ser de inte här). Samtidigt är jag ju tacksam för att de lever ganska skyddat från sekulariseringen här – att vi hinner prata om det innan det blir en del av deras egna vardag.

    Jag tänker också att det är viktigt för dem att förstå att tvivel är både naturligt och helt ok! Försöker berätta om mina egna brottningskamper (i vår kultur här pratar man inte så mkt om den kämpande sidan i tron). Och jag HOPPAS att de kommer känna att de kan vara ärliga och öppna med sina tankar, sin tro och sin otro med både oss föräldrar, med sig själva OCH med Gud.

    Och så tycker jag att det är sååå viktigt att de får se och förstå att det viktigaste inte är det yttre i den kristna tron, reglerna och moralen. Men Guds nåd och att deras hjärtan är vänt emot honom! I deras skola blir det så himla mycket moralpredikningar (tycker jag)! Så ngn ggr har jag skrikit både SHIT och annat bara för att visa att det inte är så himla fruktansvärt… (Eh…. troligen inget att rekommendera! Men jag blir TRÖTT på den vitkalkade ytan, när det inre kanske ändå är smutsigt!).

    Och som du säger: kristna vänner!
    Söndagsskola. Vi valde kyrka ganska mkt utifrån barnens önskan.
    Och Gudsmöten!!! Det sistnämnda hoppas hoppas vi att killarna ska få smaka ordentligt på snart! 🙂

    Samtidigt är allt det här svårt under perioder som man själv är torr som fnöske. Och trött. Och tjurig. 🙂
    Då återstår väl bara att be om att de ska få se Jesus lite mer, och lite mindre av mig. 🙂

    Tack igen Filippa!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *