Våga ta emot allt det goda som skänks dig

En sån där fras som en hör emellanåt är att; ”Livet är ett ständigt givande och tagande.” Du som kristen eller du som har en allmänt humanistisk världsbild kanske studsar till för det uttrycket; ”Vaddå tagande, jag ska väl inte roffa åt mig och ta för mig? Allt i livet är en gåva”

Jo, förvisso. Att allt det goda i livet är en gåva, får betraktas som en sant kristen hållning. Den livshållningen är god och riktig. Och den inställningen skapar förhoppningsvis tacksamhet och generositet. När Jesus sänder ut sina lärjungar är det i all enkelhet men han säger ändå:

Ge som gåva det du har fått som gåva.

Inte ens sandaler eller ett skärp skulle de ha. Dom reste, levde och verkade med endast det som de bar på sin kropp. De fick lära sig att lita på människors godhet och generositet dit de kom för att få någonstans att bo och något att äta. Jag tänker att det fanns en tanke och mening med den här enkla livsstilen, då de var tvungna att bli beroende av andra människors godhet. Det gör något med hjärtat.

Gudsriket är den tid som bryter in i världen när Jesus föds, lever och verkar här på jorden. Men Jesus tog inte med sig gudsriket när han lämnade det jordiska livet. Guds rike finns forfarande kvar, bland allt det genuint goda och sanna som människor är med om och skapar varje dag.

Livet är ett ständigt givande och tagande, ett emottagande. Jag tror att våra hjärtan behöver tränas och hålla i trim för att vara mjuka och varma, så att vi vågar ta emot. Att ta emot utan att känna sig tvungen att bjuda igen eller göra en gentjänst. Att ta emot i tacksamhet och lita på den andres godhet, att den är äkta och sann.

Jag tycker mig ofta se hur vi etniska svenskar har svårt att ta emot. Vi tycker kanske att vi är till besvär. Eller är det så att vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av det vi får? Det är som en ryggradsreaktion när någon blir bjuden att behöva ”spela lite svår” och ovillig att ta emot:

”Nej, det kan jag verkligen inte ta emot.”

”Ja, men då måste jag få betala tillbaka en annan dag.”

”Nej, men det är verkligen alldeles för mycket!”

Varför har vi svårt att bara säga tack?

Jag märker hur jag själv får öva mig i det. Att bara säga tack. Men ofta flikar jag in ett litet:

”… men är du verkligen säker på att du vill bjuda?”

Här på min odlingslott har jag fått nya vänner. En kvinna från Lettland och en kvinna från Iran. Jag har redan fått plantor, blivit bjuden på mat och blommor. För dom är det inte konstlat eller märkvärdigt att ge av det som dom har. Det är bara helt naturligt att dela med sig. Och vem är jag då att börja slingra mig och verka svår? Nej, jag säger tack. Jag övar mig i att ta emot.

Om jag blir bättre på att ta emot allt det goda som ges mig då tror jag att jag också blir bättre på att dela med mig. Det hör liksom ihop. Att våga öppna hjärtat så att jag  kan ta emot på riktigt då tror jag att jag också vågar ge på riktigt.

Vad tror ni?

 

5 kommentarer

  1. Så sant! Jag har tränat och blivit riktigt bra på att säga ja tack. Utan krusiduller, liksom. Fast jag har samtidigt insett att det finns tillfällen då det faktiskt förväntas ett visst motstånd ..:)

  2. Jag håller helt med dig! Tänker ofta på att när jag får en komplimang så ska jag bara säga tack och ta emot, istället för att slänga tillbaka ett ”detsamma” eller direkt ge en komplimang tillbaka.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *