Vad är egentligen lojalitet nu för tiden?

Att vara lojal, vad är det? Att vara lojal innebär att man är hjälpsam, ställer upp och är konsekvent. Det är en dygd, står det i någon ordlista, en egenskap som en människa har som kan förunnas.

I mitt yrke är det verkligen en dygd att vara lojal nu för tiden. Lärare hoppar mellan arbetsplatser som gräshoppor, och I don´t blame them. Det kan vara helt sjuka arbetsförhållanden, konstiga ledningar och outhålliga arbetsplatser. Men det är också ett sätt att höja sin lön. Rejält, för vissa. Det kan kännas orättvist. För alla vi som trivs så himla bra och faktiskt stannar, vi får ju ingenting alls för det. Kanske, möjligtvis en klapp på axeln och ett tack, men det är inte precis någon löneförhöjning för att jag stannar kvar och är lojal.

Ibland undrar jag hur det är i kyrkorna runt om i landet. Vad innebär det att vara lojal där? Vad gör vi när vi inte tycker samma som ledning, eller känner oss orättvist behandlade i kyrkan? Eller vad gör vi när alla kompisar i min ålder flyttar till mer attraktiva kyrkstäder (jag tar mig friheten och ger exempel på Örebro, Jönköping, Linköping, Stockholm, Göteborg)? Vad gör det med en själv, när ”alla andra” väljer den enkla vägen, och flyttar och byter, istället för att stanna kvar? Stanna kvar och vara uthållig. Stanna kvar och be om förlåtelse, be om samtal för uppbyggelse och verkligen kämpa för att komma vidare.

Vad är lojaliteten värd i dagens samhälle? Vad får vi ut av den?

Ja, inte ett ruttet öre i alla fall. Verkligen inte en krona. Och i den här världen är det ju himla enkelt att tänka så. Pengar, högt värde på huset, tjäna, tjäna, tjäna… pengar. Om jag ser till de personer som stannar länge i min församling, till exempel, så är det inte de rikaste i stan. Men de är lyckliga. Vi är det! Vi har också stannat länge. Vi har vänskap som sitter i ryggmärgen, vi har ett sammanhäng där vi får komma precis som vi är, vi har en trygghet som inte går att fås så lätt. I dagens samhälle, alltså.

Och precis som kollegorna som håller ihop och stannar länge på ett jobb, som lyckas bygga upp ett otroligt arbete, ha vänskap på jobbet och känna en trygghet som är omöjlig att få när man byter konstant. Precis samma är det ju med oss som stannar kvar.

Det är inga pengar inblandade. I så fall hade vi ju flyttat allihop för längesen. Det är kärlek, livet, Jesus, trygghet… Mitt i livet. Mitt i skiten. Mitt i det absolut svåraste, jobbigaste, värstaste, finns det härligaste, finaste och mest kärleksfulla.

Med det sagt, kan det absolut vara det bästa att göra uppbrott och flytta vidare, för att faktiskt komma till en plats där tryggheten finns. Jag menar, så gjorde mina föräldrar. Det är väl upp till Gud, gissar jag.

7 kommentarer

  1. Intressanta tankar! I stockholm är det dock tufft efter ett antal år när folk börjat få barn o det känns som att ALLA flyttar ”hem”.

  2. Jättebra och viktigt ämne! Har funderat mycket över detta. Lojalitet som bristvara. Det man saknar när man är flängig som jag är de här djupa rötterna på platser – att man verkligen hör hemma någonstans.

  3. Har haft samma tankar! Skönt att läsa. 😊 /En som lojalt stannar på både skola som lärare och i församling som engagerad

  4. Så fin text! Jag känner igen mig så mycket, både som lojal lärare och som medlem av en liten men varm församling i en ocool stad. Kände mycket stress över situationen tidigare men känner idag en sådan frid över att vara på rätt plats.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *