Kia fjällmaraton 2018 – min resa

Ibland är man med om saker som behöver bearbetas i skrift. Som en förlossningsberättelse till exempel. Idag har jag skrivit en rapport om loppet jag sprang i lördags, Kia fjällmaraton i Åre. Helt ointressant för några, men kanske kul att läsa för någon.

Lite bakgrund:
Jag är 35 år, har legat i koma två gånger (en annan berättelse), fött tre barn (en helt annan berättelse) och sprungit två maraton tidigare. Jag nämner ofta de här sakerna tillsammans, för hjärnan har sorterat in dem i samma fack. Jag tror att det är för att det är så ”kroppsliga” upplevelser – kroppen har varit med om saker som inga ord riktigt gör rättvisa.

Jag är en långsam löpare. Får jag springa långsamt så tycker jag oftast att det är roligt och skönt. Ibland känner jag att jag borde bli snabbare, men då förlorar jag lätt glädjen – jag har inte riktigt tillräckligt mycket vinnarskalle för att motivera mig att pressa tider. (Kanske ska jag satsa på att bli snabb som 40-års kris). Det jag däremot har är pannben, jag är bra på att fortsätta, härda ut och köra på. Ett steg till, bara ett steg till.

Förra sommaren fjällvandrade jag i Jämtland för första gången i livet och jag blev förälskad. När så min svåger frågade om jag skulle följa med och springa fjällmaraton om ett år i just Jämtland, så kunde jag ju inte säga nej. Ett tredje maraton, fast utan ambitionen att slå några tider.

Träningsvåren har varit helt ok. Jag har kört på. Inte supersatsigt men stadigt. I juni fick jag till ett ordentligt långpass (20km+) varje helg så då tycket jag att jag var på banan. Men sen kom juli, och mitt i sommarhettan så har jag varit förkyld, till och från hela månaden. Helt frisk några dagar och då hunnit springa något pass men sen blivit förkyld igen. Kroppen var väl i behov av vila gissar jag. Och så sista veckan nu inför loppet så kom förkylningen tillbaka igen. Pust och stön. Jag självkurerade mig så mycket jag kunde och kände att det släppte men hade inte sprungit något på en och en halv vecka och dessutom känt mig svag.

Men vi var ett helt gäng som möttes uppe i stugan och provade utrustning och peppade kvällen före. Min brorsa Daniel, svåger Marcus och vän Lisa skulle också springa.

Ja, det var mycket nerver där på startlinjen. Jag hade sovit dåligt av oro i två nätter och det enda jag var säker på var att jag skulle gå ut lugnt. Lyssna in kroppen och inte pressa den till något farligt.

Kia fjällmaraton är inte ett jättestort lopp. Det var ungefär 1000 anmälda och ca 800 av dem kom till starten. Loppet är alltså 43,5 km långt (lite längre än den klassiska maratonsträckan alltså) och sträcker sig över 2100 höjdmeter. Upp och ner över tre fjäll… Starten är magisk.

1-3 km – I starten spelas en ödesmättad symfoni och det är väldigt tyst och allvarlig stämning. Vi anar att det väntar ett kraftprov. Jag vågade starta allra längst bak. Men trots det så började jag tvivla nästan på en gång. Stigningen uppför första berget börjar på en gång och även om vi började promenera ganska fort när det blev brant så rusade min puls och jag kände mig orkeslös. Vid tre km var jag riktigt nära att bryta, skulle det ens vara lönt att ge sig ut?

3-7 km – Men jag fortsatte, tänkte att starten oftast är jobbigast för mig och jag tänkte att jag fick utvärdera min ork efter en mil istället. Hela vägen uppför Ottfjället var riktigt tuff, det gick brant uppför hela tiden och mitt psyke sa hela tiden ”det kommer aldrig gå”, ”det är alldeles för tufft”. Vid 6km tittade jag på klockan och insåg att en timme redan gått…

7-15,8 km – Så kom vi upp på toppen. Och bara ”bam” ändrades hela min sinnesstämning. Det var SÅ vackert. Och nu kunde jag ju börja springa och få igång flåset. Och det var både dimma och sol och helt magiskt. Jag gick från fullständigt lidande till att bara njuta järnet. Och så börjar det gå ner för, och det är brant och halt och svårt att sätta fötterna rätt. Mina skor fungerade jättebra i gegga och på rötter och ojämnheter men på stenblocken halkade jag till gång på gång. Men jag tyckte det var så roligt nu att jag drog på och sprang om några stycken ner för berget. Jag ramlade några gånger, rev upp mina byxor. Men det kändes som en del av äventyret och gav mig bara mer energi.

Vid 15,8 kom första vätskestationen och jag hade druckit upp mina flaskor och fyllde på dem. Det började ösregna så jag stod en liten stund i tältet och smakade energi-barerna de bjöd på. Jag tog för vana att fråga funktionärerna vilket pass som väntade mig inför nästa vätskestation och så höll jag bara den sträckan i hjärnan åt gången. Nu sa de: det är bara 4 km, men rakt uppåt.

15,8 – 20,5 km Ja det var verkligen rätt uppåt. Och nu såg man inte fjället längre utan var inne i skog. Och det ösregnade. Jag travade på, sprang då och då men mest klättring. Jag kom om 3-4 personer som såg väldigt slitna ut och antagligen skulle bryta. Jag hade fortfarande gott mod, började förstå att terrängen skiftade hela tiden. Så tar jag mig bara upp här, så kommer snart något annat. Uppe på toppen av Hållfjället drack jag lite grönsaksbuljong och började känna mig lite stressad av tiden. Jag var tvungen att vara framme vid nästa stopp (28,1 km) om 1,5 timme för att få fortsätta loppet. En funktionär peppade mig och jag gav fortsatte färden.

20,5 – 28,1 km – var nog det mest lättsprungna passaget. Med det sagt så var det ju ändå väldigt kuperat. Det gick nedåt, men var ofta geggigt, blöt och halt. Jag vande mig vid att få foten helt ner i gegga titt som tätt. Men jag kände mig glad. Det var roligt att springa, jag var så oerhört glad att kroppen höll ihop. Och jag sprang om många här. Säkert 20 personer som haltade eller av andra orsaker var på väg för att bryta. Reglerna (och hjärtat) säger att man ska fråga alla som behöver hjälp längs rundan om man kan göra något – så jag frågade på.  Och så var jag glad för att jag visste vad som väntade mig vid Ottsjö. Christian och mat. Jag hade varit ute i nästan sex timmar och var riktigt hungrig nu.

Framme i Ottsjö, den sista lilla kullen upp. Och jag hade bara en kvart till godo innan repet skulle dras…Men så kom magplasket. Jag som hört så mycket om loppets generösa matkultur – det enda som fanns var korv med bröd. Och jag är ju vegetarian! Jag åt två korvbröd och någon banan och jag tror tyvärr det gjorde resterande del av loppet onödigt arbetsam för mig. Jag var SÅ hungrig och hade behövt något ordentligt i magen.

28,1 – 33,5 Och nu skulle man upp på det sista berget. De första fem km uppåt gick genom skog och gick att springa mestadels. Jag sprang om några gäng män som gick tillsammans i maklig takt. Jag jobbade med psyket  att inte deppa ner mig för detta med maten, jag var hungrig men plockade fram en påse nötter jag hade med mig och bara kämpade på. Framme vid 33,5 kom sista vätskestationen. Och funktionärerna var så gulliga. De hejade upp mig till stationen och där bjöd de på cocacola och hemgjorda chokladbullar. Och så peppade de mig järnet inför sista biten. Bara en mil kvar nu.

33,5 – 39 km Men dessa fem km var inte att leka med. Här gällde det att plocka fram allt pannben som fanns kvar därinne. Många av oss som sprang långsamt hade nog brutit vid Ottsjö (jag hörde sen att över 200 löpare bröt) så det var inte många ute längre. Jag fick inte tänka på att mina vänner som också sprang redan var i mål nu. Bara ett steg i taget, ett steg i taget. Jag satte på musik för första gången under loppet. Berget Välliste tornar upp sig där framför och det känns som att man är med i typ Sagan om ringen. Det är extremt pampigt, särskilt för att jag nästan inte ser några andra människor. Hela banan var SÅ tydligt skyltad så jag behövde aldrig vara orolig för att inte hitta. Att sexhundra personer sprungit före mig där syntes förstås också i spåret. Det gick långsamt, men steg för steg var jag uppe.

39-43,5 km Uppe på toppen så kom alla känslorna. Tårar och tacksamhet till Gud för hans skapelse och för att få ha en kropp som kan vara med. Och just då kom den här låten på min spellista, och jag bara kände – yes. Den ska ta mig i mål! Så jag satte den på repeat och sedan lyssnade jag på den i haha nästan en timme.

Och så gick det nerför. Först jättejättebrant. Och sen mer rimligt. Och jag plockade fram det sista jag hade och sprang. Och så kom man in i en skog och varje km kändes orimligt lång. Men ett steg till, bara ett steg till. Och så passerade jag maratonsträckan och så visste jag snart, snart.

Och eftersom jag kom in på 08:48 så var alla mina kompisar i mål sedan länge och filmade och hejade de sista hundra meterna.

Och det enda jag sa var ”ge mig maat”. Jag var SÅ hungrig. Men vilket lopp! Det här var något av det roligaste jag gjort. Det går inte att jämföra med andra maraton för det är så mycket mer – just kombinationen med naturens storhet och att pressa kroppen till det yttersta – det är magiskt.

Jag kommer definitivt att göra det här igen. Och jag ser fram emot att springa loppet när jag är i toppform och det kan gå lite snabbare. Förutom det här med maten så var allt otroligt bra arrangerat och alla funktionärer var så trevliga.

Och inte minst det här – gemenskapen i att göra det tillsammans. Våra medföljare servade oss så himla mycket och bjöd oss på god mat och här ligger jag under filten och bara tittar på dem och njuter.

För den som undrar så kom alla mina medlöpare i mål på jättebra tider, snabbast var min brorsa som sprang på 06.09!

5 kommentarer

  1. FY vad roligt att läsa!!! Har längtat och väntat hela dagen och hoppats du skulle skriva om detta! 🙂
    Jag blir jätteinspirerad, som vanligt av dig, att springa! Hade ju en sjult bra start på sommaren och sen kom en penicillin-kur och förkylningar som satt stopp. Sprang 6 långsamma km i förrgår och idag och hoppas på att dra på snart. Så himla häftigt det här låter, kaaaanske man skulle våga alltså?!?

  2. Alltså wow du är en sån kraftkvinna!! Blir verkligen peppad och glad av att läsa detta <3 Jag känner också att detta skulle passa mig mycket bättre än vanligt maraton. Älskar ju också fjällen! Visst sprang Simon och KP nån kortare variant? Träningsresa ihop med olika distanser kanske vore nåt Filippa och Bettan???

  3. Vilken vacker berättelse. Blev typ berörd =). Kan dock inte förstå hur man orkar springa såå många timmar. Idag har jag stönat över hur många sprickor gravidmagen gett mig och hur det just nu känns som den ska spricka. Men en dag, då ska jag springa igen =9.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *